Satt klistrad framför tv:n avnjutande motorsport medan jag såg dimman dyka upp utanför och stegvis bli tätare och tätare. Skillnaden mot fredagen och lördagens brittsommarväder var markant. Jag tänkte: ‘Nu kommer hösten.’ Jag tänkte också: ‘Nu är det perfekt fotoväder. I svartvitt.’ I en förtio minuters paus mellan två motorcykellopp hastade jag ut och smällde av de rutor jag visar ovan. Nu är hösten här.

Andra bloggar om: Bild, Bilder, Foto, Fotografi

Man förstår varför Sverigedemokraterna solidariserar sig med aphartheidstaten Israel. Både Sverigedemokraterna och Israel förespråkar rasism och åtskillnad mellan raser och kulturer.

Av någon anledning så kan man läsa väldigt mycket kritik i mainstream-media mot Sverigedemokraternas rasism men ingen kritik mot Israels aphartheid.
Det är också märkligt att de som är emot Sverigedemokraterna samtidigt kan vara väldigt positiva till Israel. Inför Israels stenhårda apartheid tiger de, men de reagerar högljutt om någon förespråkar att Sverige skulle prioritera och privilegiera svenskar och svensk kultur.
Uppenbarligen är dessa dubbelmoralister rasister. De ser tydligen stor skillnad på vem som är förövare och offer. Judar ges en särställning. Judar får förespråka apartheid samt förtrycka, mörda och fördriva andra folk.

Israels aphartheid har Nelson Mandela, som själv upplevt apartheid inpå bara skinnet, beskrivit som att:

”Israel har berövat miljoner palestinier deras frihet och egendom. Israel har bevarat ett system av grov rasdiskriminering och ojämlikhet. Israel har systematiskt fängslat och torterat tusentals palestinier, i strid mot internationell rätt. Israel har i synnerhet fört ett krig mot civilbefolkningen, framför allt barn.”

Eftersom mainstream-media tiger som muren om Israels aphartheid tänker jag här ge några exempel. Min källa är Gunnar Olofssons debattartikel i Fria Tidningen.

• Giftermål är förbjudna över rasgränserna.
• Arabiska bostadsområden har sämre social service, sämre vatten- och avloppssystem och sämre kommunikationer än judiska områden.
• Skolorna är segregerade, med bättre utbildning för judiska barn, och många högre offentliga tjänster kräver fullgjord militärtjänstgöring – något som palestinierna är utestängda från.
• Den Judiska nationalfonden, som förvaltar all statlig mark, hyr endast ut till judar.
• På den ockuperade Västbanken regerar israeliska militärstyrkor som en renodlad militärdiktatur, med undantagslagar och ständiga razzior in i palestinska samhällen, arrestering av oppositionella och fängslande och tortyr av stenkastande palestinska barn.
• I israeliska fängelser finns minst 8000 politiska fångar, varav några israeliska soldater som vägrat deltaga i ockupationsvåldet, och omkring 900 personer sitter i ”administrativt förvar” utan rättegång eller dom. Minst 300 av de fängslade är barn.
• Palestinska hem rivs för att ge plats åt nya bostadsområden bara för judar. I dag bor över 200 000 illegala ockupanter i och kring östra palestinska Jerusalem. Ytterligare minst 200 000 judiska bosättare bor i ett antal ständigt växande bosättningar spridda över Västbanken.
• Bosättningarna knyts ihop med speciella vägar, bara för bosättare, och palestinierna kontrolleras med hjälp av militära checkpoints, stängsel och avspärrningar.
• Över Västbanken ringlar sig en apartheidmur – dubbelt så hög och tre gånger så lång som Berlinmuren – som delar de palestinska samhällena, skiljer bönder från deras jordar och barn från deras skolor, och som effektivt hindrar och förstör varje form av normalt liv för palestinierna.
• Medan Israel uppmuntrar invandring av judar från till exempel länder i forna Östeuropa – judar som sedan ofta hamnar som nya ockupanter på Västbanken – förhindras alla palestinska flyktingar som sedan generationer bor i läger i Libanon, Syrien och Jordanien att återvända hem.

Gunnar Olofsson ger också ett konkret förslag till vad var och en kan göra för att försöka få slut på Israels aphartheidpolitik. Han skriver:

Framför allt handlar det om att med hjälp av bojkott, desinvesteringar och sanktioner (BDS) förmå den israeliska regimen att – som i fallet Sydafrika – överge sin apartheidpolitik, avsluta ockupationen och införa demokrati för alla sina medborgare. Detta kan göras genom att vi allihop avstår från att köpa israeliska varor – som Jaffaapelsiner, Sharonfrukter och grönsaker och produkter från Hälsans kök – och tittar noga på varornas ursprungsmärkning där siffrorna 729 i början på streckkoden anger att varan är tillverkad i Israel. Vi dumpar produkter som Sodastream, som tillverkas på ockuperat område, uppmanar Hennes & Mauritz att sluta utveckla sin verksamhet i Israel och kräver att Ikea skall överge sin förkastliga politik att leverera varor till illegala bosättningar på Västbanken men inte till palestinska byar i samma område.

Vi kräver att Coop följer sina medlemmars vilja och slutar upp att saluföra israeliska produkter. Vi kräver ansvar av Ica och Lidl. Vi kräver av våra politiker att de ska agera mot den israeliska politiken, bryta blockaden av Gaza och utesluta Israel ur handelsorganisationen OECD så länge som man inte följer medlemsreglerna om demokrati och mänskliga rättigheter. Vi kräver av Fotbollförbundet att man skärper sig och inte spelar fotboll mot israeliska lag, och att Israel stängs av från Eurovisionsschlagerfestivalen. Vi kräver att Sverige, och EU, följer de sydamerikanska staternas exempel och erkänner en palestinsk stat inom 1967 års gränser.

—–

Andra bloggar som skriver intressant!

Andra bloggar om: Apartheid, Dubbelmoral, Israel, Israellobbyn, Journalistik, Media, Palestina, Politik, Rasism, Sionism

Hej, jag heter Magnus och är terroristexpert. Till skillnad mot de allmänt kända terroristexperterna Magnus & Magnus är inte jag avlönad av Krigsmakten. – Magnus Ranstorp är avlönad av Försvarshögskolan och Magnus Norell är avlönad av Totalförsvarets forskningsinstitut – Jag kan alltså tycka fritt och behöver inte ta ställning för USA och för Sveriges stöd till USA:s krig, som USA för för att få kontroll över naturresurser och transportleder. Mitt oberoende innebär självklart att det är helt uteslutet att jag skulle få uttala mig som terroristexpert i mainstream-media som t ex Sveriges Radio:s Ekot.

Nu har en självmordsbombare sprängt sig själv i centrum av Sveriges huvudstad Stockholm. Omedelbart går dumskallarna samman och skyller på religiös fundamentalism och drar igång ett anti-islamistiskt drev. Detta är inget som våra makthavare och mainstream-media, eller för den skull Magnus & Magnus, har något emot. Att odla rasismen är ur deras synvinkel mycket bättre än att det blir en offentlig debatt om de verkliga skälen till terrorism.

För att få en sann bild av terrorismens verkliga orsaker måste man rikta blicken utomlands. I USA, roten till terrorismen, får man tycka och tänka det man inte får tycka och tänka offentligt i Sverige. I USA har de inga Magnus & Magnus avlönade av Krigsmakten men däremot två terroristexperter vid namn Robert A. Pape och James K. Feldman, anställda och avlönade av Universitetet i Chicago, närmare bestämt för dess projekt ‘säkerhet och terrorism’. Om dessa två och deras forskning lär ni inte få höra i svensk mainstrem-media. Ty de har kommit fram till att terrorismen grundar sig i USA:s ockupationer, inte på religiös fundamentalism. ”Simply put, military occupation accounts for nearly all suicide terrorism around the world since 1980.” En sådan kunskap är inte önskvärd bland makthavare, mainstream-media och Krigsmakt i Sverige. En sådan kunskap vore därmed rena självmordet för Magnus & Magnus liv i den svenska mediala offentligheten. En sådan kunskap skulle ofelbart leda till ett skarpt ifrågasättande av Sveriges stöd, militärt och genom vapenförsäljning, till USA:s imperialistiska krig.

Robert A. Pape och James K. Feldman gav nyligen ut en bok Cutting the Fuse där de samlat sina rön. Boken fick inte alls det mottagande en bok med samma slutsatser skulle ha fått i Sverige. Boken mottogs med respekt av många namnkunniga och inflytelserika USA-potentater. På nätet kan man också läsa bokens första femton sidor – en introduktion. Redan där får man mycket klart för sig vad de US-amerikanska terroristexperterna dragit för slutsatser. Bland annat följande:

Throughout these years, many have presumed that the root cause of the terrorist threat confronting us is Islamic fundamentalism—a religiously motivated hatred of American and Western values among a tiny fringe of Muslims scattered across the globe, and not related to any foreign or military policies by the United States or its allies. The idea that terrorists were willing to kill themselves to achieve religious martyrdom independently of any political goal seemed to explain why Islamic fundamentalists would commit suicide attacks, a tactic that appeared to reinforce just how much “they hate us.”

…

As this book shows, the Madrid and London terrorist bombings of 2004 and 2005, respectively, and numerous plots against Americans were specifically inspired by the invasion of Iraq. The more we’ve gone over there, the more they’ve wanted to come over here…

…

If collection of comprehensive data, reasoned assessment of the facts, and debate about how information we have fits or does not fit alternative explanations can help reduce suicide terrorism even modestly, this is all worth the effort.

…

Prior to 9/11, the expert debate on the causes of suicide terrorism was divided largely between two explanations, religious fanaticism and mental illness. In the years after 9/11, new research on who becomes a suicide terrorist showed that virtually none could be diagnosed as mentally ill, while many were religious and, most striking, nearly all emerged from communities resisting foreign military occupation.

…

In brief, the new research finds the following.

1) Strong confirmation for the hypothesis that military occupation is the main factor driving suicide terrorism.

Although each of the major suicide terrorist campaigns is important, perhaps the most urgent finding within specific campaigns concerns the recent abrupt spike of suicide terrorism in Afghanistan, where starting in early 2006 the number of suicide attacks suddenly rose from a handful to over 100 per year. The key reason was United States and NATO military deployments, which began to extend to the Pashtun southern and eastern regions of the country beginning in late 2005. In 2006, the United States pressured Pakistan to deploy large military forces in the Pashtun areas of western Pakistan, which also led to a large increase of suicide attacks in the country. In effect, the more the United States and its military allies have militarily occupied the Pashtun homeland, the more this has inspired suicide terrorism to end the occupation.

2) Strong evidence for new hypotheses about the causes of transnational suicide terrorism.

Transnational suicide terrorism is a classic instance of individuals with multiple national loyalties to different stable communities of people associated with a territory, distinctive culture, and common language, one loyalty for their kindred community and another for their current country of residence, in which the loyalty for their kindred community wins out. However, these dueling loyalties do not exist in a vacuum, but are powerfully influenced by external circumstances. Specifically, the hierarchy of competing national loyalties can be strongly influenced by which community, the kindred or local, is most under threat. The hierarchy of multiple loyalties is not an a priori weighting among demographic factors such as place of birth, current residence, ethnicity, or religion, but is often constructed by circumstances in the international environment that shape individuals’ perceptions of the relative importance of their loyalties, most particularly the level of threat to the different communities valued by the individuals. Hence, the foreign military occupation of kindred communities can compel individuals with multiple loyalties to adopt a hierarchy that privileges the kindred community over the local one.

3) Important evidence for the value of a new approach to more effectively combat suicide terrorism, likely to improve the effectiveness of already well-known solutions.

Given the close association between foreign occupation and suicide terrorism, the goal of thwarting the rise of the next wave of suicide terrorism will likely require a major shift in military strategy by those target states with a military presence in foreign areas.

Så länge Sverige stödjer USA:s ockupationer och massmord så kommer vi alla att få vara beredda på att utsättas för vedergällning. Det är inget konstigt eller onaturligt att man slår tillbaka om man själv blir slagen eller attackerad. Det enda vi kan göra är att bilda opinion och försöka påverka våra makthavare så att Sveriges stöd, det militära och försäljningen av vapen, till USA upphör. Tills vi lyckas med det får vi räkna med att vi kan råka ut för ett bombattentat. Jag vill ändå vädja till alla potentiella attentatsmän och -kvinnor att ni riktar era attacker med omsorg. Jag finner det oacceptabelt att döda urskillningslöst – lika oacceptabelt som jag anser att det är att döda ockyldiga civila i Afghanistan, Irak eller var det nu kan vara – därför uppmanar jag er att rikta era eventuella attacker mot platser där våra makthavare uppehåller sig, så att de som har ansvaret också får ta det.

—–

Andra bloggar som skriver intressant!

Andra bloggar om: Försvaret, Krig, Krigsmakten, Media, Politik, Säkerhetspolitik, Självmordsbombare, Terror, Terrorism, Usa

I mitten av oktober skrev jag om att den el-leverantör jag själv valt blev bortkopplad. Nu har de inblandade aktörerna Vattenfall, GEAB och OKQ8 utrett det hela. I ett brev till mig undertecknat av de tre aktörernas företrädare utpekas GEAB som den ansvarige för att min frihet som avtalstecknare kränkts. Dessutom har GEAB utsatt både mig och OKQ8 för mycket onödigt arbete i detta ärende. Att det var skitflöretaget GEAB som klantat sig förvånar mig inte ett uns. Det var också GEAB jag i första hand misstänkte när jag skrev om schabblet förra gången.

GEAB utläses Gotlands Energi AktieBolag och ägs till 75 % av Vattenfall och 25 % av Gotlands kommun. GEAB har monopol på ledningsnätet på Gotland och höjer därför distributionskostnaderna titt som tätt. Dessutom håller de ett högt elpris men lyckas ändå behålla sina lokalpatriotiska gotländksa kunder i hög omfattning. Om GEAB:s priser skrev GEAB:s kommunikationschef förra året en insändare helt byggd på lögn. Hon påstod att:

”Geab är bland de billigaste elbolagen i Sverige om du exempelvis jämför erbjudanden om ettårsavtal. Du finner oss bland topp fem på både Energimarknadsinspektionens kundsida Elpriskollen.se och den mer kommersiella elskling.se.”

Jag kollade upp detta påstående på Elpriskollen och fann att GEAB hamnade på sidan 4 av 7 med erbjudnande av ettårsavtal. Då är man inte ens i närheten av att vara bland de billigare bolagen. Jag har tidigare skrivit om detta under rubriken GEAB, Gotlands Energi AB, visar vad de går för på min gotlandsblogg.

Jag tror att många elkonsumenter önskade att de slapp välja elleverantör och bara betalde halva priset för elen, så som det var före avregleringen. Jag skrev i februari 2008 om nedtystade fakta om utsläppsrätter och elpris.

—–

Andra bloggar som skriver intressant!

Andra bloggar om: Avreglering, Ekonomi, Elmarknaden, Kapitalism, Konsument, Näringsliv, Nyliberalism, Pengar, Politik

80 iso

400 iso

400 iso

1600 iso

80 iso

80 iso

400 iso

400 iso

400 iso

Genom att klicka på bilderna ovan kan man se dem i fullformat. Bilderna öppnas i ett nytt fönster alternativt ny flik. Titta inte på fullformatsbilderna nedskalade i webbläsaren (fyll sidan) utan se dem i full storlek (1:1). Nedskalade i webbläsaren blir bilderna väldigt gryniga.
Jag har inte brusreducerat men skärpt upp bilderna en aning. Lägg märke till att bilderna är lika skarpa i hörnen som i bildens mitt. Försök hitta detta självklara kvalitetskrav på zoom-objektiv, till digitala systemkameror, i konsumentprisklassen.
För er som anser att mina bilders färger inte överensstämmer med verkligheten publicerar jag ett utdrag ur mitt bildmanifest:

”Före digitalteknikens genomslag använde naturfotografer och andra som ville ha starkt mättade färger Fuji-film. Fuji:s diafilm Velvia hade säkert 90 procent av naturfotograferna i sina kameror. Velvia var fantastisk.
Med digitalteknik och ett bildbehandlingsprogram kan man nu själv ställa in exakt hur mycket färgmättnad man vill ha i sina bilder. Jag vill ha mycket.
Många tycker säkert att jag lägger på för mycket färgmättnad. Men mina digitala bilder ligger ungefär i nivå med vad Velvia ger. Och det är jävligt snyggt tycker jag.
Sedan tycker inte jag att man i bild måste efterlikna verkligheten. Inte tusan är en svart-vit bild lik verkligheten. Och svart-vita bilder kopieras i ett brett spektrum från nästan bara svart och vitt till bilder med fullt nyanserade gråskalor. När det gäller svart-vitt är det ingen som säger att “så där ser det inte ut på riktigt”.
Därför skiter jag i om mina bilder inte ser ut som det är på riktigt. Jag vill göra mina bilder så vackra och tilltalande som möjligt och skiter fullständigt i vad som är verklighetsnära. Är verkligheten inte lika vacker som jag vill ha den så gör jag den det. Jag är Gud i min bildvärld!”

Canon G12 recenseras

I slutet av detta blogginlägg kommer min bedömning av Canon G12. Först tänkte jag ge en beskrivning av kamerans roll vid fotografering och de preferenser jag under åren har skaffat mig vad gäller mina krav på en bra kamera.

Kameran gör inte bilden

Visst är det konstigt att August Strindberg fortfarande är Sveriges genom tiderna främste författare. Han räknas fortfarande som genialare än nutida gotländska (dom marknadsförs som det här på ön) författare som Anna Jansson och Mari Jungstedt. August Strindberg hade ingen ordbehandlare han skrev med penna och ändå var han så suverän.

Det finns många som tror att det är kameran som tar bilder. Utan en avancerad kamera kan man inte ta bra bilder, tror de. Sanningen är att de som tror så inte har något bildsinne. Kameran tar ingen bild. Den tillhandahåller mer eller mindre bra teknik för att exponera, vitbalansera och återge motivet skarpt. Resten är upp till fotografen.
Att massor av bilder blir jävligt dåliga beror oftast inte på att de är felexponerade, har färgstick eller är lite oskarpa. Oftast beror det på, som jag skrev nyss, att fotografen inte har bildsinne. Och mot detta hjälper inte ens den dyraste kamera i världen.
Kan man inte ta bra bilder med en enkel kamera så kan man överhuvud taget inte ta bra bilder.

Sedan ska man inte underskatta att vissa tekniska lösningar är väldigt bekväma att ha. De påverkar inte bilden ett skvatt men de gör fotograferandet så mycket enklare och roligare. Och ska man visa bilderna i större storlek än de ganska små som förekommer på webbsidor så behövs ett ganska skarpt objektiv. Desto större storlek desto skarpare objektiv. Men hur många människor gör förstoringar? Själv har jag gjort tre stycken A3 och fem stycken A4 under de senaste fem åren. De ligger i garderoben.

Min analoga kamerahistoria

När jag vid 15 års ålder började fotografera köpte jag en Konica FS-1. Kort därefter köpte jag ytterligare en. På den analoga tiden ville man ha ett kamerahus för färg och ett för svartvitt. Konica FS-1:arna behöll jag bara något år. Sedan köpte jag ett par Chinon CE-4. De var hållbara, hade de funktioner jag behövde och var helt OK. Enda invändningen var att sökaren var ganska mörk. Dessa använde jag tills jag vid 20 års ålder köpte min första Pentax LX. Den var dyr. Minns inte exakt men det var nog något på 12 000. Till LX:en köpte jag sedan en Pentax KX. Den var visserligen begagnad men i nyskick och jag fick den för 750 spänn. Den lät som en Hasselbladare när man exponerade: Klaa-dong-k. Den var ganska omoderna, men ljudet gav en skön känsla som gjorde att jag gillade den. Den blev sedan, tillsammans med LX:en stulen i London. Jag köpte två nya LX:ar när jag kom hem.

Under min yrkesverksamma tid använde jag Pentax LX småbildskameror och Mamiya Mamiya RZ Pro och M645 PRO mellanformatare med bildformat 6 x 7 respektive 6 x 4,5.
Pentaxarna gillade jag. De var små och hållbara. Det bästa som hände med min Mamiya 6 x 7 var att den blev stulen vid ett inbrott. Den var stor och klumpig och i praktiken oanvändbar förutom på stativ i studio. Vid inbrottet stals också min Pentaxutrustning. Jag ersatte klabbet med en Mamaiya 6 x 4,5 utrustning. Den gillade jag skarpt. Hållbar, skön att hålla i, superskapa objektiv, bildformatet med 4:3 proportioner, men något lite tung. När jag blir rik ska jag återigen köpa en sådan utrustning tillsammans med ett fullformats digitalbakstycke som idag kostar 380 000 (tre hundra åttio tusen) kronor.

Mina objektivpreferenser

Jag har alltid, sedan jag blev medveten fotograf, hållt mig med vissa objektivbrännvidder. För att relatera till småbild så har det varit 28, 50, 100 och 200 millimeter. Jag köpte också med tiden en 35:a.

35:a (lätt vidvinkel) är en väldigt mångsidig brännvidd. Jag påstod i en kommentar på fotografen Micke Berg:s blogg (vi är inte släkt och har aldrig träffats) att han, med retrospektiva boken ‘i stället för drömmar’ bevisar att man kan göra hela böcker med enbart en 35:a och ändå, om man är en duktig fotograf, variera sig i det oändliga. Han bekräftade att det endast var ett par bilder som var tagna med annan brännvidd.

Lägger man till en 100 (kort tele) till 35:an så klarar man så mycket att det känns onödigt att bära på mer. Det är en perfekt kombination för att klara de flesta bilder man önskar ta. Det är mina favoritbrännvidder.
Men som yrkesverksam, där man måste producera oavsett situation och motiv, så tycker jag att 28, 50, 100 och 200 millimeter är perfekt och funkar i alla lägen.

När jag var grön och köpte mina Chinon så valde jag 28, 50 och 135 millimeters brännvidd. Det märkliga var att 135:an aldrig stämmde. Var den inte för lång så var den för kort. Det problemet har jag aldrig med 100:an. Det är logiskt omöjligt men i praktiken sant!

Har man fasta brännvidder, till skillnad mot zoom, så lär man sig se med dessa brännvidder. Man kan se utsnittet av förgrund, bakgrund och huvudmotiv redan innan man riktar kameran mot motivet. Den känslan får man aldrig med en zoom. Hade jag inte blivit bekväm av mig skulle jag fortsätta med fasta brännvidder. De ger också bättre bildkvalitet än de flesta zoomar.

Min digitala kamerahistoria

Min första digitalkamera var en superbra Canon Powershot A85 för 2 500 kronor. Den är jag fortfarande väldigt nöjd med. Alla bilder jag tagit på senare tid, med proportioner 4:3, är tagna med den kameran. T ex. bilden från Visby hamn i förra bloggartikeln.
Sedan köpte jag då den jävla skitkameran Nikon D80 med skitobjektivet 18-135/3,5-5,6 för 12 500 kronor. När jag öppnade paketet så fick jag en chock; Fy fan så onödigt jävla stor. Jag var van med Pentax systemkameror och de har alltid byggt små fina kamerahus, medan konkurrenterna gjort stora åbäken. Detta var ett åbäke. Dessutom var den tung, i plast och dåligt. Den exponerade och vitbalanserade sämre än den lilla billiga Canon Powershot A85 och objektivet hade dålig kontrast, var oskarpt i hörnen och tecknade inte rakt. Och det kändes som om det skulle gå sönder vid minsta lilla stöt.

Min Canon G12

För tre veckor sedan fick jag hem en Canon G12 efter att under ett år älskat min G11. G11 och G12 är i princip lika dana. Bildkvaliten bör vara identisk eftersom de har samma optik och samma sensor. De är båda av superkvalitet (aluminium), har ett superobjektiv, men saknar en användbar genomsiktssökare.

En sak som skiljer, och som fick mig att byta upp mig, är att G12:an har ett vattenpass som syns i displayen. Detta är en verkligt användbar detalj och väl värd pengarna som uppgraderingen kostade mig. Nu behöver jag bara hålla koll på vattenpasset för att se att bilden blir horisontell. Sparar massor med tid (omtagningar) och frustration. Dessutom har G12 ett tumgrepp vilket ger en friktion som gör att kameran känns säker att hålla i.

Förutom att objektivet är imponerande skarpt, med endast en lite liten lätt, nästan osynlig, uppmjukning i hörnen, så har den massor av bra funktioner. Den har ljuskänslighet- och exponeringskompensationsrattar på översidan så att du väldigt snabbt kan ställa in detta.

Problemet med alla digitala kompaktkameror är att de inte har en användbar genomsiktsökare. G12:ans sökare visar bara 77 procent av det som kommer med på bilden. Det blir till att komponera bilden med lcd-skärmen och stå så där dumt och fånigt med kameran på utsträckta armar. Att fotografera med utsträckta armar ökar risken för skakningsokärpan. Fast det brukar trots allt inte vara något problem. Man kan ändå fotografera skarpt på relativt långa exponeringstider, mycket tack vare G12:ans anti-skaksystem.

Kompaktkameror har mindre sensor än systemkamerorna. Mindre sensorer ger mer brus (brus är de digitala kamerornas motsvarighet till den analoga filmens korn) vilket framför allt märks vid högre ljuskänslighet. Med G12:an börjar bruset så smått vid 200 iso och ökar allt eftersom man vrider upp känsligheten.
Jag använder vanligtvis inte högre ljuskänslighet än 80 iso. Jag tycker inte att det är ett så stort problem om det blir lite korniga bilder vid de tillfällen då jag fotograferar när det börjar skymma eller är mörkt. Men det är en smaksak. Utan tvekan är det bättre med så lite brus som möjligt. Brus är svårt att ta bort men kan alltid läggas på efteråt om man så önskar.

Jag har också en Nikon D80 med ett Nikon 18-135/3.5-5.6 objektiv. Canon G12 slår denna kamera med hästlängder på nästan alla punkter vad gäller bildkvalitet och handhavande. Endast sökaren och brus vid högre iso är sämre med G12:an. Därför älskar jag min G12 som jag alltid bär med mig i fickan.

Tyvärr visade inte min nya G12:as vattenpass rätt vid både horisontella och vertikala bilder. Man kan själv kalibrera vattenpasset, men jag tvingas nu välja för horisontella eller vertikala bilder. Därför ska jag inom kort skicka den till verkstad.

Sammanfattning av Canon G12

PLUS: Mycket bra bildkvalitet vid 80 iso. Objektivet tecknar skarpt över hela bildytan på alla brännvidder och bländare. Vattenpass visas på displayen.
MINUS: Bilderna får ett tydligt brus vi högre känslighet. Bruset börjar så smått vid 200 iso och ökar allt eftersom man vrider upp känsligheten. Genomsiktssökaren är oanvändbar eftersom den bara visar 77 procent av bilden.

Jag älskar den!

—–

Andra bloggar som skriver intressant!

Andra bloggar om: Bild, Bilder, Canon G12, Digitalkamera, Foto, Fotografi, Kamera, Konsument, Stockholm, Teknik