Magnus Berg, Burgsvik

!http://www.magnus.burgsvik.se/images/127.jpg!

!http://www.magnus.burgsvik.se/images/128.jpg!

_Jag åker från Oskarshamn tillbaka hem till Gotland ikväll. Den resan är för övrigt en helt egen story som jag kommer att behandla inom några dagar genom att spy galla över alla ansvariga – vilka kan vara statliga myndigheten Rikstrafiken, färjerederiet m.m. Destination Gotland och kollektivtrafiksansvariga Gotlands kommun – på min andra blogg ”Gotlandsbilden – Boggen.”:http://www.blogg.gotlandsbilden.se Jag har nämligen på grund av indragna färjeturer – som överraskat mig – tvingats hyra en bil i Visby, för de 7,5 milen hem, för att överhuvud taget kunna ta mig hem inom den närmsta veckan._

I vilket fall som helst…
Igår blev det, enligt mig, två snygga bilder tagna här i Oskarshamn.

Den första bilden är tagen på en plats som jag ofta passerar. För en gång skull faller ljuset så som jag önskar d.v.s. utan att lägga kraftiga svarta skuggor på fasaden. Dessutom låg en skugga från en lyktstolpe på vägen. Utan den skuggan hade det stora stycket asfaltväg blivit helt ointressant. Och medan jag står där och komponerar bilden hör jag ljudet från en lastbil. Jag lyckas knäppa lastbilen precis där jag ville ha den. Möjligtvis en eller två meter för sent.

Den andra bilden är tagen utanför en livsmedelaffär. När jag kom hem och såg bilden på datorns skärm tyckte jag den lyfte tack vare färgerna, och barren och kotten. Skarpa ljusa färger på juicepaketen kontrasterar mot bakgrundens dova murriga sprängsten.

notextile.

Irene Svenonius hade idag en kolumn i Barometern-OT där hon uppmanade till god moral och med emfas fördömde bidragsfusk. Hon skrev bland annat:

bq. ”Jag uppfattar det som en självklarhet att myndigheterna måste ta ansvar för att de inte betalar ut mer än de ska av skattebetalarnas och försäkringstagarnas pengar.”

Ska man diskutera moral är filosofen Emanuel Kants kategoriska imperativ en bra utgångspunkt. Genom att först se sina egna handlingar genom det filtret kan dubbelmoralister förhoppningsvis avhållas från att moralisera över andra. Kants kategoriska imperativ säger:

bq. *”Handla endast efter den maxim om vilken du samtidigt kan vilja att den upphöjdes till allmän lag.”*

Därmed borde Irene Svenonius avhållit sig från sin moralisering över det påstådda bidragsfusket.

För att förstå varför Svenonius moralpredikan endast rör bidragsfusk måste man veta att hon är moderat från Täby. I de kretsarna fuskas, som vi numera vet, inte med bidrag men med så otroligt mycket annat. Det har ju uppdagats fusk med tv-licenser, svart arbetskraft, inkomster som inte deklarerats med mera, med mera.
Svenonius har varit täbymoderaternas ordförande. Lever man i en miljö där fusk upphöjts till norm och rättesnöre så är det kanske lätt att utifrån sin närmsta omgivning tro att hela Sverige består av fuskare som roffar åt sig vid varje möjligt tillfälle.
Svenonius har hela sitt yrkesverksamma liv arbetat inom politiken. Hon började, efter avslutad civilekonomutbildning, vid 23 års ålder, som borgarrådssekreterare i Stockholms stad. Nu, 15 år senare och 38 års ålder, har Svenonius blivit stadsdirektör utsedd av den, efter valet, tillträdda moderata stadshusregimen. Svenonius har givits en månadslön på 125 000 kronor i månaden.

Hur står det då till med moralen i de yrkeskretsar Svenoinus levt hela sitt yrkesverksamma liv? Består även den kretsen av fuskare som roffar åt sig vid varje möjligt tillfälle? Hur väl förvaltar politiker och politiskt tillsatta tjänstemän, den kategori som Svenonius själv tillhör, skattebetalarnas pengar?

Betänk Svenonius lön. 125 000 kronor i månaden är en lön som beslutas av politiker efter förslag av, av politiker tillsatta, tjänstemän. De inblandande i förslags och beslutsprocessen är själva vinnare på att kollegor ständigt beviljas allt högre löner. För när andra på liknande poster/uppdrag får högre lön kan de själva räkna med att inom en snar framtid få lönehöjning. Eftersom det är politiker och tjänstemän som har makt att påverka beslut om lönenivå för just politiker och tjänstemän så blir det ständigt höjda löner. Oftast höjs lönerna med tvåsiffriga procenttal helt utan tanke på lönespridning och inflation som låglönegrupper påtvingas ansvar för. För politikerna och dess tjänstemän tycks det var ytterst lätt att, med skattebetalarnas pengar, vara generösa mot sig själva. Den fråga som Svenonius ställer i sin kolumn och som handlar om att ta ansvar för skattebetalarnas pengar är aldrig uppe vid de beslut som till brädden fyller politiker och högt uppsatta tjänstemäns egna plånböcker. Däremot är det mycket vanligt, att likt Svenonius, moralisera, propagera och vilja vara ansvarsfull när det handlar om att missgynna samhällets olycksbarn. Då är det lätt att ta så kallade ”svåra beslut”.

Att vara stadsdirektör för Stockholms stad är uppenbarligen inte ett heltidsarbete trots lön på 125 000 kronor i månaden. För vid sidan av detta hinner Svenonius med att vara ledamot i kommunfullmäktige och ersättare i kommunstyrelsen hemma i Täby. I praktiken är alltså inte alla dessa välbetalda arbeten och poster inom politikens sfär mer krävande än att utövarna hinner och orkar med flera stycken på en gång. Löntagare i låglöneyrken brukar bli så trötta, fysiskt och/eller psykiskt, på att tjäna ihop ynka 15 000 till 20 000 kronor i månaden att de inte orkar med några extraknäck. Detta trots att extratillskott i kassan vore mer välbehövligt som komplement till en lön på 15 000 till 20 000 kronor i månaden än Svenoinius 125 000.

Som ni förstår så anser inte jag att Irene Svenonius ska moralisera över människor som lever i otrygghet med ständig ekonomisk oro för att inte kunna betala för livets nödtorft. Uppifrån Irene Svenonius trygga och ombonade överklasstillvaro går det inte att få en realistisk bild av hur det är att leva som fattig i Sverige. Jag uppmanar alla överbetalda empatistörda psykopater att komma ner på jorden och testa att leva åtminstone ett halvår på existensminimum. Att leva på ynka 3200 kronor i månaden, som ska räcka till ALLT utom hyran, skulle ge er välbehövliga erfarenheter och utvecklande perspektiv på livet. Det skulle ni verkligen behöva alla ni självömkande överbetalda trygghetsnarkomaner.

Vänstertidskriften ”Clarté”:http://www.clarte.nu har fått en ny hemsida. Den är byggd med innehållshanteringssystemet – eller Content Management System (CMS) som det heter på engelska – ”Joomla”:http://www.joomla.org till skillnad mot den här sidan/bloggen som är byggd på ”Textpattern.”:http://www.textpattern.com ”Clartés”:http://www.clarte.nu nya sida är så snygg att jag blir en gnutta avundsjuk. Men det var inte webbdesign och webbteknik det här skulle handla om även om det är två av mina stora intressen.

På ”Clartés”:http://www.clarte.nu hemsida kan man nu läsa alla artiklar som varit publicerade i tidingen under det senaste decenniet. Det är en verklig guldgruva för de som är intresserade av att läsa de mest genomarbetade, mest fördjupande och mest bildande artiklar som finns i den svenska tidskriftsvärlden. Av alla vänstertidskrifter som jag under åren läst så är ”Clarté”:http://www.clarte.nu den bästa.
Arena är väl den tidskrift som kommer närmast när det gäller artiklarnas komplexitet. Men Arena räknar jag till kategorin högertidningar eftersom de ämnen och den verklighetsbild Arena framför tycks avpassad för högersossar. Och den typen av ”verklighet” får jag nog av i mainstreammedia.
Därför prenumererar jag på ”Clarté.”:http://www.clarte.nu För 150 kronor får man 4 stycken 68 sidiga nummer per år i supersnyggt A5 format. När jag fick mitt provexemplar för drygt ett år sedan, öppnade kuvertet och såg att ”Clarté”:http://www.clarte.nu var i A5 format så sade jag till mig själv ”den ska jag ha” utan att ens ha öppnat tidskriften. Så snyggt tyckte jag A5 formatet var.
”Testa själv ett provnummer!”:http://www.clarte.nu/index.php?option=com_content&task=view&id=8&Itemid=27

I nummer 3 år 2007 fanns en för mig mycket upplysande artikel av Hans Öhrn med rubriken ”Så blev Mugabe vår värsting.”:http://www.clarte.nu/index.php?option=com_content&task=view&id=6106&Itemid=26 Jag är ganska dåligt världspolitiskt bildad. I stort sätt kan jag inget alls om världen mer än mina kunskaper om USA:s imperialism. Efter att ha läst Hans Öhrn gedigna fördjupning om Zimbabwe så anser jag mig kunna mer än vad som genom åren skrivits i svensk mainstreammedia. ”Så blev Mugabe vår värsting”:http://www.clarte.nu/index.php?option=com_content&task=view&id=6106&Itemid=26 är ett bra exempel på hur otroligt läsvärda ”Clartés”:http://www.clarte.nu artiklar är.

En annan artikel jag nu vill tipsa om svarar på frågan varför pigavdraget inte blev den framgång som alliansregeringen förväntat sig. ”Varför inte en liten polska?”:http://www.clarte.nu/index.php?option=com_content&task=view&id=5410&Itemid=26 skrevs av Linnea Nilsson, då doktorand vid Tema Etnicitet, Linköpings universitet, redan ett par år innan pigavdraget infördes. Men hon kunde redan då, genom sina intervjuer med de som anlitade svart hemhjälp, komma fram till att det handlade om:

bq. *”Att köpa svart hushållsarbete är inte i första hand en fråga om pengar. Det handlar om makt, klass och identitet.”*

Linnea Nilsson avslutar sin artikel med konstaterandet att:

bq. *”Samtliga jag hittills intervjuat som köper svart städarbete är osäkra på om de skulle köpa tjänsten vitt om det blev skattesubventionerat, även om samtliga är för skattesubventionering. Och kanske är det inte så underligt. Det är inte vitt städarbete de efterfrågat.”*

Läs ”Clarté”:http://www.clarte.nu och lär.

P.S. Jag medger att detta var ett rejält reklaminslag för tidskriften ”Clarté.”:http://www.clarte.nu Mitt enda syfte och enda förväntade effekt är att göra fler lika bildade och kloka som mig.
I ett längre perspektiv hoppas jag så klart att vi tillsammans, utifrån _våra_ förvärvade kunskaper – de som mainstreammedia förtiger – ska kunna förändra världen. Mer ambition än så hade jag inte med den här bloggartikeln. D.S.

29 januari hade radioprogrammet Tendens i P1 som vanligt ett mycket intressant program. Då handlade det om klassresenärer men, till skillnad mot vad som brukar skildras i media, klassresenärer som gjort sin resa neråt.

Den ena kvinnan berättar om hur hon på en fest med pappas umgängeskrets, den svenska kultureliten, bokstavligen blev bemött med att en tv-känd kulturtant vände ryggen åt henne efter att kulturtanten frågat vilket yrke hon hade och fått svaret brevbärare. Då hjälpte inte ens en upphöjd pappa för att lindra föraktet mot arbetarklassen.

Någon som verkligen upphöjt föraktet mot arbetarklassen till en teori är Lorentz Lyttkens som skrivit att inom arbetarklassen finns inga intelligenta kvar eftersom de intelligenta har gjort klassresan uppåt.

I verkligheten är det så att det finns intelligenta såväl som mindre intelligenta både i arbetarklassen och de högre klasserna. Men som kvinnan i Tendens berättade så är det inom arbetarklassen en mycket mer föraktfull och nedlåtande attityd mellan individerna. Inte så att de ser ner på varandra som individer men som klass. De ser sig själva som mindre värda, vilket de också är enligt det mått, lön, som mäter mänskligt värde i vårt samhälle. Arbetarklassens ungar blir inte heller uppfostrade till att få ett överskattande okritiskt självförtroende så som medel- och överklassen uppfostrar sina barn. De högre klassernas barn får även om de är komplett odugliga idioter höra att de är viktiga, duktiga och betydelsefulla.
Ett sådant exempel hörde jag i ett radioprogam som handlade om en privatskola. En elev tillfrågades om de läste filosofi. Nä, svarade eleven och fortsatte, det kan man ju ändå. På reporterns fråga om eleven kände till Freud och Kant så blev eleven tyst. Så var det med de kunskaperna.

Arbetarklassen uppfostras till att vara tysta och lyda. De ges ingen självkänsla eller självförtroende. Eftersom de därför inte tar plats, hörs och syns, kan de uppfattas som korkade. Men ännu mer korkade tycker jag sådana är som tar plats utan att för den skull ha något att komma med. Och där dominerar klart medel- och överklass. Lyssna noggrant på högerföreträdares retorik så förstår du vad jag menar. Jag har själv frågat mig hur det kan komma sig att Svenskt Näringslivs företrädare resonerar så utan substans och så inkonsekvent när de får komma till tals. Men varenda snorvalp som getts en spalt i en tidning och driver högerståndpunkter blir förr eller senare värvade av Timbro. Retorisk oförmåga och andra väsentliga intellektuella brister tycks inte vara några problem för att få anställning inom högerns nätverk bara man har rätt åsikt.

Jag själv brukar också vara jävligt föraktfull mot arbetarklassens dumhet. Men det beror inte på att jag anser att arbetarklassen skulle ha mindre intellektuella förutsättningar att bilda sig än medel- och överklassen. Det beror på arbetarklassens ovilja mot att skaffa sig kunskap. – Eller är de helt enkelt för uttröttade efter 8 timmars arbeta så att de inte orkar bilda sig? Är det därför makthavarna vägrar sänka arbetstiden? Vill inte makthavarna ha en bildad arbetarklass? – En okunnig och därmed korkad arbetarklass är så otroligt lätt att förtrycka. Se bara konsekvenserna av EU-medlemskapet. Det var den obildade lättlurade jävla pöbeln som band ris åt egen rygg genom att gå på sina klassföreträdares, klassförrädares, lögner om hur bra allt skulle bli för löntagarkollektivet bara Sverige kom med i EU.

Med kunskap och därtill hörande självförtroende skulle inte arbetarklassen vara så lätt att manipulera. Dessutom skulle en bildad arbetarklass få en stolthet, en självkänsla och ett självförtroende som kunde gå i arv i stället för självförakt.

Andra bloggar om: Intelligens, Jobb, Klass, Löner, Makt, Politik

Studio Ett i radions P1 diskuterade idag extraknäckande riksdagsledamöter med anledning av att centerpartisten Solveig Ternström arbetar som skådespelerska och socialdemokraten och tillika justitieutskottets ordförande Thomas Bodström arbetar som advokat samtidigt som de har ett månatligt grundarvode som riksdagsledamöter på 52 900 kronor.

När jag varit i kontakt med riksdagen angående ledamöternas arvode har det alltid påpekats ytterst tydligt att arvodet är baserat på att ledamöterna är i tjänst 365 dagar om året. Så här skriver Ewa Jungstedt på enheten för administrativ ledamotsservice:

”Riksdagsledamöter anses utöva sitt uppdrag 365 dagar om året och har därmed ingen semester. En ledamot anses utföra sitt uppdrag även under perioder då kammaren har uppehåll. I uppdraget som ledamot ingår inte bara den formella rollen som beslutsfattare i riksdagen utan också täta kontakter med väljare i valkretsen ledamoten representerar samt engagemang i det parti man företräder i riksdagen. Under sommarmånaderna pågår en hel del aktiviteter som en ledamot deltar i utanför riksdagshuset.”

Även på riksdagens hemsida betonas att riksdagsarbetet är ett heltidsuppdrag:

”Reglerna för ledamöterna utgår från att de arbetar med sitt uppdrag 365 dagar om året. När en ledamot är sjuk eller föräldraledig minskas arvodet i stort sett enligt samma regler som för statsanställda, men beräknat på sju dagars arbetsvecka.”

Thomas Bodström, riksdagsledamot, justitieutskottets ordförande, advokat och blivande deckarförfattare, säger sig bara fullfölja tanken med riksdagsuppdrag och betonar i sin tolkning att det är ett uppdrag och att man ska kunna fortsätta leva i verkligheten.

Margita Björklund, före detta folkpartistiskt kommunalråd i Göteborg, ger inte mycket för påståendet att arbetet vid sidan om är till för att hålla kontakt mer verkligheten:

”Är det så att man uppbär 50 000 i månaden och dessutom jobbar som filmskådespelare eller något liknande och tar in pengar den vägen så skulle jag vilja säga att det är glädjen i pengar som styr absolut inte att för att känna på verkligheten.”

Även i programmet Studio Ett framkommer att de höga arvodena en gång i tiden motiverades utifrån att riksdagsarbetet är ett heltidsarbete. Margita Björklund berättar att från allra första början var inte riksdagsman ett heltidsarbete utan kammaren sammanträdde ett antal månader per år och då utgick riksdagsarvode. Resten av året arbetade riksdagsledamöterna med sina egentliga yrken. Men undan för undan höjdes riksdagsledamöternas röster om hur otroligt betungnade det var att hålla kontakt med valkretsen, att läsa in sig på alla handlingar och att förbereda alla tal. Från riksdagsledmöternas sida ansåg man sig tvungen att ha arvode 12 månader om året. Och för att riktigt hålla kontakt med valkretsen har man många veckor då man är riksdagsfri. – 12 veckor sommarlov och 4 veckor jullov bl.a. – Vanligtvis är även alla måndagar och fredagar lediga från arbete i riksdagen på grund av att riksdagsledamöterna ägnar tid åt andra uppgifter än riksdagsarbetet i Stockholm.

Jag konstaterar att trots all ledig tid som är avsedd för arbete i valkretsen är det ytterst sällan medborgarna kommer i kontakt med sin riksdagsledamot. Jag har i varje fall aldrig träffat på en riksdagsledamot på stan eller någon annan plats om det inte varit som ett led i valrörelsens valfjäsk.
Man kan också fråga sig hur riksdagsledamöter som tidigare ansåg sig behöva arbeta med sitt uppdrag under årets alla dagar – eller åtminstone ansåg sig behöva betalt för årets alla dagar – nu anser sig klara av riksdagsarbetet som en bisyssla vid sidan av sitt vanliga yrke. Jag antar på goda grunder att de struntar i att läsa de handlingar, beslutsunderlag, de borde läsa för att kunna fatta välgrundade och bra beslut.

Andra bloggar om: Arbete, Arbetsliv, Demokrati, Jobb, Löner, Politik, Politiker, Riksdagen, Thomas Bodström