Magnus Berg, Burgsvik

Jag är ägare till golden retriverhannen Alfa som är 11 år. Han är min första hund och jag har inte haft någon tidigare erfarenhet av hundar. Vi har heller inte gått någon som helst hundkurs. Men jag har läst ett par allmänna böcker om hundar men lärde mig mest av ”psykologiboken” ”I huvudet på hunden”. Trots att jag är nybörjare på hunduppfostran har jag ”fostrat” en hund som är kapabel att klara sig helt på egen hand bland trafik och människor i en storstad som Stockholm, där Alfa levt sina första nio år.

Det jag under åren som hundägare reagerat på är hur empatistörda majoriteten hundägare är. Eftersom de inte alls kan känna med hunden, samt förstå och vilja tillgodose hundens intressen, anser jag att de inte skulle få ha hund. Det tidigare föreslagna hundkörkortet råder inte bot på bristande empati. Körkortet är endast till för att tillgodose krav från människor i hundens omgivning genom att ytterligare inskränka och därmed försämra livet för hunden. Hundkörkort stöds av brukshundsfascisterna i Svenska kennelklubben vilket är en organisation som pläderar för utplånandet av hundens egen initiativförmåga för att stärka hundägarnas makt över sina hundar. Hunden ska enligt brukshundsfascisterna vara människans slav och lyda hundägarnas kommandon utan minsta fördröjning. Det är det brukshundsfascisternas dressyr syftar till.

I går i Hundskolan , som är ett inslag i TV-programmet Gokväll, såg jag ett tydligt exempel på hur hundens egen initiativförmåga och hundens vilja att tillfredsställa sina egna intressen anses vara ett felaktigt beteende hos hunden.
Golden retriverhannen Nalle skulle ”korrigeras” för att han var så nyfiken på, och intresserad av, andra hundar att han använde sig av metoden att lägga sig ner när han och matte mötte andra hundar. Troligen, vilket inte framgick av programmet, hade ägaren som vana att hindra sin hund varje gång hunden försökte ta kontakt med andra hundar. Den oviljan, att tillgodose hundens behov av sociala kontakter, hade då resulterat i ett felbeteende enligt matte och Hundskolans hunddressör Barbro Börjessons sätt att se på saken. Därför gav gårdagens avsnitt av Hundskolan en uppvisning av undertryckande av hundens vilja genom plågsamma ryck i koppel.
Men hur skulle det kännas för matte och hunddressören att själva ha en snara runt halsen som någon rycker hårt i så fort man vill stanna eller gå en annan väg en den som håller i andra änden av snöret? Empati är att kunna föreställa sig hur man skulle uppleva situationer som man själv aldrig drabbats av. Har man inte förmåga till den inlevelsen är man inte lämpad att över huvud taget äga eller rå om någon annan varelse.

Hela min ”uppfostran” av Alfa har jag grundat på empati. Utifrån min föreställning av hur jag själv skulle vilja bli behandlad har jag behandlat Alfa. Från första början som hundägare ansåg jag att det är bättre att kommunicera med ord i stället för med ryck och slit i kopplet. Därför går Alfa, i stort sett, aldrig i koppel.
I stället för att skrika kommandon, som på någon jävla militärmanöver, pratar jag med Alfa i vanlig samtalston. Från första början har jag pratat mycket med Alfa precis som när man går med en vän. På så vis har Alfa fått ett allt större ordförråd och förståelse för vad jag säger. Samtalston funkar i all lägen. I stället för att rycka i ett koppel när Alfa ska ändra riktning, och framkalla obehag så som de empatistörda hundägarna gör, så talar jag med Alfa och säger, samtidigt som jag pekar: ”Nu går vi däråt.”
När vi möter andra hundar så vill Alfa precis som ”problemhunden” i Hundskolan kolla in och kanske hälsa på mötande hundar. Och den tid det tar offrar jag mycket gärna för att Alfa ska få tillgodose sitt intresse. Jag tycker det är för jävligt när människor är så missunsamma mot sina hundar att de varken ger dem tid att lukta eller hälsa på andra hundar under promenaderna. Den som har minsta lilla empati, eller för den delen kunskap om hundars psyke, vet att enbart en rask promenad, i koppel tätt vid sin ägares sida, inte är nog för att tillfredsställa hundens behov av stimulans.

I stället för att arbeta med att få hunden att bete sig ”rätt” i koppel så lär hunden att gå lös och klara av alla situationen som kan uppstå såsom trafik och möte med andra hundar och människor.
Låt gärna hunden bestämma vad den vill göra och vart ni ska gå. Det mår hunden bra av. Men det är uppenbart att många människor i vårt samhälle känner sig maktlösa och därför skaffar hund bara för att ha någon att själv får härska över och hävda sig emot. Dessa borde fråntas rätten att äga och rå om levande varelser.

P.S. Jag har inte sett mer än en drygt en handfull avsnitt av Hundskolan.I de tidigare avsnitt jag sett, före gårdagens, anser jag att hunddressör Barbro Börjesson uppträtt föredömligt och gjort ett fantastiskt bra jobb med att får ordning på faktiska problembeteenden som dessa hundar uppvisat. D.S.

Jag har funderat på det vanligt förekommande svenska hyckleriet om yttrandefrihet sedan jag för ett par veckor sedan fick tag i ett osprättat exemplar av Sven Lindqvists bok ‘Hamiltons slutsats’ som utkom 1980. Boken innehåller politiska artiklar från 70-talet och eftersom Lindqvist är en berest man och bland annat tillbringat längre tid i både Indien och Kina så gör han jämförelser mellan länderna.

Indien är ett kapitalistisk land. Indien har enligt Lindqvist mycket stor yttrandefrihet men ingen social trygghet. Kina var/är kommunistiskt. I Kina finns inte yttrandefrihet men däremot har invånarna mat på bordet, gratis sjukvård med mera.

Lindqvist skriver:

bq. *“Lidande och förtryck var ännu mer påfallande i Indien än i Kina. Det är inte sant att demokratin erbjuder en humanare framstegsväg. /../ Och demokratin var bara en slöja kastad över maktens realiteter i ett klassamhälle.”*

bq. *“Närheten till Sovjet och decenniers propaganda har gjort oss förtrogna med det politiska förtrycket. Vi har svårare att leva oss in i ett förtryck som består i att man ser sina barn svälta medan de härskande lever i överflöd.”*

Nu börjar ni väl tröttna och undra vad detta har med svensk yttrandefrihet att göra. Men ställ er själva frågan:

*Är yttrandefrihet bättre än mat på bordet?*

Som anställd, i det påstått demokratiska landet Sverige, kräver de flesta företag, vilket också står inskrivet i anställningsavtalet, att du ska ta tillvara ditt företags intressen. Det innebär att du som anställd tvingas avsäga dig den grundlagsstadgade yttrandefriheteten och får dina demokratiska rättigheter att påverka indragna. Arbetsgivare drar sig inte ens för att inskränka vad du tycker och tänker på din fritid. Skulle du gå emot din arbetsgivare på den här punkten, och säga eller skriva något som arbetsgivaren inte gillar, så är det giltig grund för uppsägning enligt gällande lagar och regler.

Hur viktig är yttrandefriheten för dig?
Väljer du att ge offentlighet för dina tankar med risk för att förlora arbetet? Eller föredrar du att tiga, om det du vill tala, för att försäkra dig en fortsatt anställning, vilket är förutsättningen för din nuvarande trygghet och levnadsstandard?

Frågan om yttrandefrihetens betydelse för dig, och din vilja att stå upp för den, kan ställas mycket kort. På sin spets lyder den:
*Intar du en kommunistisk eller kapitalistisk hållning?*

”Rapport avslöjar idag”:http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=22620&a=1076167&lid=puff_1076164&lpos=lasmer att det finns ett undantag från regeln att jobbavdrag bara ska omfatta inkomst av arbete. Före detta riksdagsledamoten för folkpartiet Lennart Fremling säger till Rapport att:

bq. *”Överhuvud taget när du klassar någonting som någonting i skatteskalorna så… så kan det uppstå konstigheter.”*

Lennart Fremling lever numera på bidrag i form av inkomstgaranti för riksdagsledamöter. Självklart har han som tidigare riksdagsledamot fått en extra tusenlapp i månaden på grund av dessa ”konstigheter” med jobbavdraget. För det är just de före detta riksdagsledamöter som uppbär bidrag i form av inkomstgaranti som fått rätt att göra jobbavdrag på sina bidrag. Inga andra bidragstagare har råkat ut för några konstigheter, i och med lagstiftningen om jobbavdrag, som skulle innebära något positivt för dem. Är inte det konstigt? När alla andra får det sämre med den sociala tryggheten så får politikerna, som av en slump, det bättre.

*Enligt Skatteverket ska pensionen från riksdagen de första fem åren räknas som inkomst av anställning och därmed berättiga till jobbavdraget.*
Så det där med slumpen får man avskriva. Istället är det lagstiftarna, det vill säga politikerna, som ville ge sig själva ännu en förmån och därför beslutat lagstifta så som de har för vana. En lag/moral för undersåtarna och en annan lag/moral för politikerna, dem själva.

Läs också ”mitt samtal med Pär-Axel Sahlberg”:http://www.magnus.burgsvik.se/index.php?id=11 (s) en annan före detta riksdagsledamot som numera lever på bidrag i form av inkomstgaranti.
Samtalet handlar om frågan varför det inte är skadligt för tidigare riksdagsledamöter att gå arbetslösa och leva i utanförskap. Och varför inte arbetslösa och bidragsberoende riksdagsledamöter får förmånen med aktivitetsgaranti samt gå på söka-jobb-kurs.
Pär-Axel Sahlbergs svar är trots allt mycket talande.