Magnus Berg, Burgsvik

Äntligen har jag ett skrivbords-färgtema som passar mina höga önskemål och behov.

Jag önskade först och främst ett tema med neutralgrå färger. Ett tonat tema kan påverka ögats förmåga att se neutralt på bilder vid t ex bildbehandling. Jag ville också ha ett ganska mörkt tema. Även detta önskemål handlade om bra arbetsmiljö vid bildbehandling men även generellt så gillar jag skrivbordsarbetsmiljöer som inte distrahererar – är för ljusa och/eller färgglada – utan bara finns där men ändå är snygga, när man tar sig tid att titta efter.

Under flera år har jag använd mig av ett skrivbordstema Clean Orangish (OBS: länken går till temafilen) till GTK 2 och Xfce 4 som jag inte varit helt nöjd med. Därför har jag då och då letat på XFCE-look men har aldrig hittat något bättre förrän för ett par veckor sedan. Då hittade jag SmoothCatXfce som såg ut precis som jag ville ha det. Men det var – uppenbarade det sig dagen därpå när jag installerat temat på min stationära dator – endast på mina två bärbara det såg ut som ett neutralgrått tema. I själva verket var det ett grönt tema. Vilken också bekräftades av temats kod. Därför satte jag igång att ändra det tema som jag först varit helt lyrisk över.

Tog bort alla filer i SmoothCatXfce-mappen, utom gtkrc. Det innebar allt alla SmoothCatXfce-ikoner är borta. Jag använder själv Gnome-ikoner.

• Strök hänvisningen i gtkrc till den borttagna filen iconrc.
• Ändrade de flesta färger till en neutral grå ton. De färger jag sparat är de blå och röda färgklickarna som dyker upp på t ex scroll-handtag och framåtskridande-staplar. Alla andra färger blev neutrala och nedtonade enligt principen;
  sänk alla tre färgerna rött, blått och grönt till det lägsta värdet, av de tre, i orginaltemat.
• Så framställde jag neutralgråa och mörkare färger till det som skulle bli SmoothGrayCatXfce.
• Breddade scrollhandaget något, från 12 till 15 pixlar.

Förutom det gröna så tycker jag SmoothCatXfce var ett riktigt snyggt tema. Därför vet jag inte, just nu, några fler punkter än de ovan som jag vill ändra på. Jag presenterar därför version 1.0 av SmoothGrayCatXfce.

Stor skärmbild med SmoothGrayCatXfce.

Hämta temat SmoothGrayCatXfce på ”XFCE-look.

SmoothCatXfce kräver, i stort sett, att GTK-temamotorn Smooth är installerad. Många linuxdistributioner (bl a Debian se nedan) har denna temamotor i sitt programarkiv för enkel installation.

Installera på Debian GNU/Linux:

1. Smooth installerat genom att köra ”aptitude install gtk-smooth-themes” i terminalen.
2. SmoothGrayCatXfce installeras genom att hämta samt packa upp filen och placera den uppackade mappen SmoothGrayCatXfce-1.0 i /usr/share/themes/

Andra bloggar om: Datorer & IT, Debian, Design, It, Linux, Screenshot, Xfce

Jag skrattade av lättnad och hån när till och med en moderat riksdagsledamot – i detta fall Ulrika Karlsson som deltog i P1 programmet Studio Ett – ansåg att dagens frikännande dom var en seger för rättsamhället. Därmed fick vice chefsåklagare Agnetha Hilding Qvarnström stå mycket ensam med skammen efter att bl a ha klassat uppgifter från Israel som trovärdiga och lämpliga bevis för att stöd till Al-aqsa Spannmål Stiftelse skulle vara stöd till Hamas.

”Malmö tingsrätt konstaterar att Hamas och Israel har ett förhållande till varandra som är krigsliknande. Att Israel har olagligförklarat organisationer som Malmöbon skickat pengar till anser domstolen därför helt saknar betydelse.”

Agnetha Hilding Qvarnström har till och med gått så långt i sina kristdemokratiska iver att stödja Israel att hon för tingsrätten presenterat ”bevis” som hon hämtat ur tidningsartiklar, tv-inslag, bokavsnitt och olika hemsidor. Men rätten skrattade nog i njugg även åt detta desperata tilltag och konstaterade:

”Vidare anses bevisvärdet i de tidningsartiklar, tv-inslag, bokavsnitt och olika hemsidor på internet som åklagaren hänvisat till som ”mycket lågt.”

Det är inte svårt att se samband mellan Agnetha Hilding Qvarnström agerande i detta politiskt motiverade åtal och Agnetha Hilding Qvarnströms ideologi. Hon är aktiv medlem i Kristdemokraterna, och är som kristdemokrat bl a ledamot i Stockholms Stifts stiftsstyrelse.

Vi, den stora majoriteten som vill upprätthålla rättsäkerheten, kan inte se mellan fingrarna på Agnetha Hilding Qvarnström dubbla roller, eftersom hon inte klarar att hålla dem isär.
Det har nu klart framgått att det inte går att garantera rättsäkerheten med åklagare som inte agerar professionellt utan låter sin privata ideologi ta överhanden. Extra allvarligt är det att Agnetha Hilding Qvarnström av någon anledning råkat hamna på en åklagarkammare med specialinriktning på terroristmål.
Som vi alla fått veta , är det just Kristdemokraternas heliga land Israel:s motståndare – i konflikten om Palestina – som är terrorister. Och detta har triggat Agnetha Hilding Qvarnström till att helt släppa alla juridiska och moraliska spärrar. Allt för att i sin yrkesutövning gynna Kristdemokraternas favoritland Israel.

Agnetha Hilding Qvarnström måste helt enkelt sparkas som terroristmålsåklagare!

Andra bloggar om: Agnetha Hilding Qvarnström, Israel, Israellobbyn, Myndighetsmissbruk, Palestina, Rasism, Rättsäkerhet, Rättsstaten, Rättsväsendet, Terrorism

Jag har funderat en hel del på det här med judar, judendom, judisk kultur och antisemitism. Dessa funderingar har sin grund i det faktum att judisk kultur är ett mycket vanligt förekommande ämne i svensk media. Jag vill påstå, utifrån mina medievanor, att artiklar och program om just judisk kultur är överrepresenterat både i antal och i relation till befolkningsmängd i Sverige och världen.

Med tanke på den massiva kritik som framförs när Israel – den judiska staten enligt pro-israeler – kritiseras tycker jag det är märklig att ingen kritik framförs när media så tydligt gör skillnad på folkgrupp och folkgrupp genom att producera alla dessa artiklar och program om judisk kultur och judendom.

Är inte alla dessa artiklar och program om judisk kulturs särart uttryck för rasism?

Visserligen är det så att det som utmärker alla dessa artiklar och program är att de enbart skildrar den judiska kulturens positiva särdrag. Till och med kocherslakt framställs positivt. Men om det är så okontroversiellt – inte möter någon som helst kritik från judiskt håll – att framställas som en särpräglad folkgrupp, borde väl inte heller, logiskt sätt, kritik av staten Israel bemötas med anklagelser om antisemitism.

Jag menar: Är det inte rasism att skildra en viss folkgrupps särprägel – om än positivt – kan det heller inte vara uttryck för rasism – antisemitism – att rikta kritik mot staten Israel. Protesterar inte judar i det ena fallet så finns ingen logisk anledning att skrika antisemitism i det andra.
För att vara trovärdig kritiker av Israel-kritikerna krävs en konsekvent hållning i både med och motgång. Att de som högljutt ropar antisemitism inte är konsekventa blev än en gång klargjort i torsdagens debattartikel i Sydsvenskan som skrevs av företrädare för Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA). De dubbla måttstockar som SKMA krävde av debattörena i debatten om Israel-Palestina-konflikten skrev jag om igår.

Läs också den här lysande bloggartikeln – på bloggen Motbilder – om antisemitism-roparnas paranoia och dess därmed förknippade förmåga att se antisemiter i varenda människa. Antisemit-roparna har utifrån denna paranoia också lagt upp ett register över antisemitiska och ”självhatande” judar.

Så arbetar Israel-lobbyn!

Andra bloggar om: Antisemitism, Ideologi, Indoktrinering, Israel, Israellobbyn, Journalistik, Media, Propaganda, Rasism, Sionism

”Andra, som givit uttryck för stark kritik mot den israeliska politiken, har däremot under en längre tid uppmärksammat attackerna och hoten mot judiska personer och institutioner, liksom den antisemitiska tendensen i den nämnda bloggen och på andra håll. Artiklar har publicerats på internet och i pressen om den alltmer oroväckande utvecklingen.”

Så skriver Jesper Svartvik, Anita Gradin, Henrik Bachner, Stéphane Bruchfeld, Lars M Andersson, Kristian Gerner och Jonathan Leman, vilka ingår i styrelsen för Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA).

Jag kan inte tolka detta på annat sätt än att vid varje tillfälle som någon framför kritik mot Israels folkmord och krigsförbrytelser i Gaza ska det läggas till något överslätande för att förringa Israels brutalitet. Gör man inte det så är det ett uttryck för antisemitism, enligt SKMA.

Då borde också det omvända gälla? Dvs att det är ett uttryck för rasism om t ex media rapporterar om det palestinska motståndet utan att nämna den Israelska ockupationen och Israels brott mot mänskliga rättigheter samt brott mot massor av FN-fördrag. Det innebär att så gott som samtliga svenska medier utan tvekan är rasistiska.

I 99 procent av fallen är det faktiskt så att svenska medier rapporter om det palestinsak motståndet utan att ens antyda för läsare/lyssnare/tittare att Gaza och Västbanken är ockuperat av Israel. Detta ger palestinierna folkrättslig rätt att göra motstånd.

Inte heller är det vanligt att vi i media får veta att Israel totalt nonchalerar allt som har med mänskliga rättigheter och FN beslut att göra. Däremot indoktrineras vi, varje gång palestinskt motstånd kommer på tal, att det demokratiskt valda Hamas är terrorister. och att Hamas dödar civila Israeler. Vad vi inte får veta är att för varje civil Israel, som dödas av det palestinska motståndet, dödar Israel 100 obeväpnade civila palestinier.

Jag minns mycket väl hur Dagen Eko:s Christer Fridén dag efter dag, i en dryg månads tid, berättade om att Israel planerade att dra sig tillbaka från Gaza. Fridén hade inte mycket nytt att komma med, från den ena dagen till den andra, bara att interna politiska förhandlingar, om tillbakadragandet, pågick i Knesset. Under den dryga månad som Fridén gav goodwill åt Israel för deras planerade tillbakadragande hörde jag honom bara _en_ gång nämna att Israel bygger ut sina bostättningar på ockuperad mark på Västbanken.
Att undanhåll fakta genom att endast ge en onyanserat positiv bild av Israeliskt agerande är utan tvekan rasism. Och det är så svenska medier stödjer Israels sak.

Det inledande citatet är taget från en debattartikel som SKMA fick publicerad i Sydsvenskan igår.
Artikeln är helt ämnat åt att smutskasta en av Sveriges mest lästa bloggare Jinge – Jan-Inge Flücht. Han har genom sitt ihärdiga arbete med att kritisera Israels ockupation, övergrepp, folkmord, krigsförbrytelser och brott mot folkrätten och FN-stadgar, med mera, retat upp den rasistiska svenska Israel-lobbyn så det under lång tid drivits massiva kampanjer i bloggosfären mot Jinge. Han blir ständigt och jämt kallad för antisemit på Israel-lobbyns bloggar. Och nu har alltså Svenska kommittén mot antisemitism, med en del välkända namn i sin styrelse, stämt in i kören i syfte att förtala Jinge.

Nu gäller det att ”stå det onda emot”, för att citera Vilhelm Moberg. Man får aldrig ge vika när de som stödjer folkrättsbrott o dyl kräver att yttrandefriheten ska inskränkas. Då vore det verkligen en skam för mänskligheten, och ett stort steg bakåt för densamma, om vi gav efter och tystnade.

Som vanligt agerar och tänker Israel och dess lobby på ett sätt som karaktäriserar psykopater. Jag avslutar därför med att citera psykopat.se:

”En psykopat är med en enkel förklaring en person som saknar förmågan att känna empati med sin omgivning. En psykopat vet vad som är rätt och fel, men tycker att han står över de regler och normer som finns i samhället. Han saknar vad man normalt kallar samvete.

Psykopaten vet vad han vill och är beredd att göra vad som helst för att få sin vilja igenom. Psykopaten tar gärna åt sig äran när saker går bra men ser till att andra får skulden för misslyckanden.

Psykopaten är en farlig person att bli osams med eftersom psykopaten kommer göra allt som finns i hans makt för att få sin vilja igenom.”

P.S. Bilden har jag snott från Jinge. D.S.

Mycket svidande kritik har framförts mot den rapport som fastslagit ”våldsbejakande extremism och radikalisering” i stadsdelen Rosengård i Malmö. Att rapporten fått ett så alarmistiskt tonläge är inte förvånade med tanke på att det är den berömde terrorist-alarmisten Magnus Ranstorp som gjort rapporten på uppdrag av Försvarshögskolan.
Att militären har intresse av att förstärka hotbilden är utom all tvekan. Och Magnus Ranstorp har ju gjort sig ett namn på att hitta terrorister i varenda buske.

Jag har läst boken ”Lagslöst land” från 2003 där Janne Flyghed och Magnus Hörnqvist, professor respektive doktorand vid kriminologiska instutitionen vid Stockholms universitet, samlat ett antal essayer om teroristlagstiftningen. Just Janne Flygheds eget bidrag tar upp alarmismen från polis och militär och pekar också ut Ranstorps insats.

”Förvånansvärt ofta återkommer samma personer som nyss hade helt fel.”
[...]
”En flitigt anlitad person med expertstatus är Magnus Ranstorp vis S:t Andrews-universitetet i Skottland. Han har vid ett flertal medieframträdanden presenterats som ”en av världens ledande terroristexperter”. Men vad är det han säger egentligen? Eller rättare sagt, vilken grund har han för sina påståenden? Och varför pressas han inte hårdare av journalisterna på varifrån han får sina uppgifter, vilka källorna är – om det nu finns sådana?”

Flyghed har också, 1997, gått igenom de hotbilder som presenteras i fyra hotbildsframställningar av svensk polis.

”Resultatet måste betraktas som nedslående. Mestadels baseras dessa påståenden på generella antaganden och svepande forumleringar.”

När det gäller det militära risktänknadet beskriver Flyghed det enligt följande.

”Det klassiska militära risktänkandet kan med viss rätt karaktäriseras med ordet alarmism. Grunden till detta är att militären har ett yrkesansvar för statens säkerhet. Enligt Samuel Huntington får det flera betydande konsekvenser för militären.
1. De ser den egna staten som basenehet i all politisk organisation.
2. De trycker starkt på att staten lever under konstant militärt hot och risk för krig.
3. De betonar att dessa hot är stora och omedelbara, samt
4. De framhåller vikten av att starka, mångsidiga och operationsdugliga militära styrkor upprätthålls.”

Och inom både polis och militär samlas höger-sympatisörer och höger-extremister. Eller som Leif GW Persson uttryckte det om polisen (ungerfär så här) 80 procent sympatiserar med moderaterna eller har sina sympatier ännu längre till höger. Och då blir det ju intressant vad som ligger i det magiska begreppet ”rikets säkerhet”. Flyghed skriver så här.

”Rikets säkerhet” är ett inte helt okomplicerat begrepp. I en proposition om säkerhetsskydd konstateras att ”någon legaldefinition av begreppet rikets säkerhet finns visserligen inte, men rikets säkerhet kan sägas avse såväl den yttre säkerheten för det nationella oberoendet som den inre säkerheten för det demokratiska statsskicket”. Även uttrycket ”allmän ordning och säkerhet” är diffust. I båda fallen rör det sig om starkt politiska begrepp vars innehåll kan vara högst varierande. Begreppens bristfälliga stringens gör att det är inte helt enkelt att se vilka fenomen de syftar på. Detta leder lätt till stora variationer i vad som från tid till annan inkluderas i begreppen. I vissa situationer är detta en önskvärd effekt. Luddigheten ger utrymme för utomrättsliga hänsynstaganden. Så var till exempel fallet med begreppen ”rikets säkerhet” och ”spioneri” i Sverige under andra världskriget. Detsamma har påpekats beträffande terrorismbegreppet i samband med det rättsliga efterspelet till den 11 september.”

Och det fina i kråksången – sett från makthavarnas sida är att:
Moral och etik är i det nya samhället inte längre en fråga om vår förmåga att använda våra egna erfarenheter; i stället för den moraliska processen kommer regelföljandet. Och reglerna – lagarna – stiftas av makten för makten, vilket innebär att förtycket mot massan blir legaliserat och allt motstånd mot detta förtryck blir olagligt och terroriststämplat. Makten går uppåt, den demokratiska kontrollen försvinner och moralen blir en expertfråga.

Läs också om hur forskare vid FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut) fick Dagens Eko att avstå från att rapportera om när USA begick krigsförbrytelser – genom att använda fosforbomber – mot befolkningen i staden Faluja i Irak.

Andra bloggar om: Böcker, Försvaret, Janne Flyghed, Myndighetsmissbruk, Övervakning, Politik, Rättsäkerhet, Rättsstaten, Säkerhetspolitik, Terrorism