Magnus Berg, Burgsvik

Välgörenhet istället för generell välfärd, som nyliberalister förespråkar, skulle innebära den välbärgades förtryck av den utblottade. För inte skulle väl välbärgade, som vill känna sig goda, låta de utblottade ha sin frihet och acceptera en mindre kravlista än den Göran Palm framställer i följande stycke som jag tagit ur hans bok En orättvis betraktelse.

”En tiggare bör vara ödmjuk, det är det första vi begär. Han får inte vara aggressiv, han får inte håna eller hota. Att ge honom en skärv av rädsla för represalier är inte i sin ordning; då infekteras givarens humanistiska sinnelag. En tiggare bör vara sympatisk i sin förnedring, mänskligt tilltalande i sin nöd, så att man redan av hans uppsyn lockas till givmild medömkan. Sorg, inte vrede bör prägla de anletsdrag han har i behåll. Det är obehagligt om han förefaller helt apatisk, men hellre det än att han uppträder högljutt och pockande. Ett elegiskt leende är också önskvärt; inte minst därför är barn ofta framgångsrika som tiggare. I vissa fall kan en tiggare få demonstrera sitt lidandes art, dock inte så oblygt att betraktaren blir illamående.”

Samma underdånighet förväntar sig välgörenhetsorganisationer. De vill inte att deras biståndstagare ska kräva sin rätt. I så fall hade välgörenhetsorganisationer inte sysslat med bistånd i första hand utan med politik. Men att tro att drottning Silvia skulle börja ställa krav på en annan världsordning – där barn och deras föräldrar inte förtrycks och exploateras av västerländska storföretag – är absolut att hoppas på för mycket. Hon vill endast spela sin glansfulla hycklande roll som God.