Magnus Berg, Burgsvik » Arbetslinjen

Reformera riksdagsledamöternas löner och arbetstider

Magnus Berg — Tue, 13 Oct 2009 14:37:30 +0000

Det är synd om politikerna, tycker politikerna. Det förnekar de visserligen att de tycker, men det framgår ändå av vad de skriver i bloggosfären i efterdyningarna av Kalla Faktas granskning. Politikernas självömkan framgår också av deras stora engagemang i att försvara de nuvarande privilegierna. Och ställer man följande fråga så får man inget svar:

Tycker du att ni riksdagsledamöter har folkligt d v s demokratiskt stöd för er lön, era ledigheter (sk plenumfri tid) och era pensionsvillkor eller är dessa privilegier något som ni tillskansat er odemokratiskt d v s mot folkviljan?

I stället berättas följande på riksdagens hemsida.

”Riksdagsledamöternas arvoden höjs med 500 kronor per månad till 55 000 kronor från och med den 1 november 2009.”

Ett system som skulle vara betydligt mer rättvist och betydligt mer demokratisk vore att riksdagsledamöter fick betalt för förlorad inkomst. Obervera: Att vara riksdagsledamot är inget yrke utan ett förtroendeuppdrag.

Varför ska de högst avlönade i samhället tvingas gå ner i lön om de ska representera sina väljare i riksdagen? Det borde anses oaceptabelt ur rättvise- och demokratisk synpunkt.

Varför ska låg- och medelinkomsttagare få högre lön som riksdagsledamot än den marknadslön de kan få på den konkurrensutsatta öppna arbetsmarknaden? Det borde anses oacceptabelt ur rättvisesynpunkt eftersom de jämställs med de som har ett betydligt högre värde på den öppna arbetsmarknaden. Det borde anses oacceptabelt ur demokratisk synpunkt eftersom högavlönade riksdagsledamöter på vänsterkanten märkbart tenderar att byta ideologi när de väl gått från att vara lågavlönad på öppna arbetsmarknaden till en högavlönad plats i riksdagen. Därmed slutar de också att ställa sig bakom de ideal och de människor de blev valda till att företräda.

Med ersättning för förlorad arbetsinkomst skulle riksdagsledamöterna behålla den inkomstnivån och de levnadsförhållanden de levde under innan de blev riksdagsledamöter. Bibehållen levnadsstandard är bästa sättet att försäkra sig om att de som riksdagsledamöter är representativa för sina väljare i representativ demokratisk ordning. Vill sedan en riksdagsledamot höja sin lön så måste hen ge sig ut i den öppna arbetsmarkanden och lyckas få ett arbete på den lönenivå hen anser sig värd, och sedan kandidera tillbaka till riksdagen. Inte lätt, men det ger den kontakt med verkligheten som riksdagsledamöter säger sig behöva men uppenbarligen inte vill möta på mitt föreslagna och handfasta sätt.

Politikerna vill ju till varje pris behålla sin trygghet och sina privilegier. Men det är just dessa privilegier som gör att de tappar kontakten med väljarnas verklighet och tycker så jävla synd om sig själva. De lever i en egen värld där de i själva verket har det mycket bättre än de flesta av sina väljare på de flesta sätt.
Deras arbetsbörda har ju minskat åtskilligt sedan de flesta beslut överläts till EU. Trots detta har inte antalet riksdagsledamöter minskat. - Har du någonsin hört en politiker prata om att antalet politiker ska skäras ner eller att politiker ska rationalisera och jobba effektivare? - I stället fick riksdagledamöterna för några år sedan en halv sekreterare (två ledamöter delar på en sekreterare) som ska sköta det som är jobbigt. Och jobbigt är ju det mesta om man nu läser vad som skrivs av riksdagsledamöterna i bloggosfären. Ingen skriver om att den politiska organisationen bör rationaliseras…
Men nu när EU fattar de flesta beslut finns det all anledning att avskaffa yrkespolitikerna helt och återgå till som det var i begynnelsen.

Margita Björklund, före detta folkpartistiskt kommunalråd i Göteborg, som debatterade politikernas villkor mot Thomas Bodström i radioprogrammet Studio Ett den 8:de februari 2008 berättade att från allra första början var inte riksdagsman ett heltidsarbete utan kammaren sammanträdde ett antal månader per år och då utgick riksdagsarvode. Resten av året arbetade riksdagsledamöterna med sina egentliga yrken. Men undan för undan höjdes riksdagsledamöternas röster om hur otroligt betungnade det var att hålla kontakt med valkretsen, att läsa in sig på alla handlingar och att förbereda alla tal. Från riksdagsledmöternas sida ansåg man sig tvungen att ha arvode 12 månader om året. Och för att riktigt hålla kontakt med valkretsen har man många veckor då man är riksdagsfri. – 12 veckor sommarlov och 4 veckor jullov bl.a. – Vanligtvis är även alla måndagar och fredagar lediga från arbete i riksdagen på grund av att riksdagsledamöterna ägnar tid åt andra uppgifter än riksdagsarbetet i Stockholm.

Vilken ordning ger bäst demokrati för medborgarna?

Heltidspolitiker som får ersättning för förlorad arbetsförtjänst och därmed lever under samma förhållanden som när de tidigare var yrkesverksamma. (mitt inledande förslag)
Högavlönande heltidspolitiker med massor av privilegier och nästan inga reella krav, som extraknäcker på sin betalda tid och kan gå i pension vid 50 års ålder. (som det är nu)
Rimligt betalda deltidspolitiker som är i riksdagen under en kortare period och som sedan arbetar med sitt ordinarie yrke. (som det var förr)

Frågan tål att diskuteras av oss undersåtar…

Läs också min bloggartikel Giriga riksdagsledamöter där jag skriver mer om det radioprogam där Margita Björklund och Thomas Bodström diskuterade giriga politiker.

Kalla Fakta visar politikernas förakt för undersåtarna

Magnus Berg — Sun, 11 Oct 2009 09:30:08 +0000

TV4:s Kalla Fakta kommer ikväll att visa politikernas förakt för undersåtarna. Politikerna har under decennier utarbetat allt rigorösare lagar för att se till att undersåtarna inte ska ha en chans att komma undan med ekonomiskt fiffel eller bidragsmissbruk.
Ännu är inte dessa lagar helt vattentäta. Som företagare finns det goda chanser att komma undan skatt. Men en löntagare har bara en chans att komma undan beskattning av intäkter, och det är att jobba svart. Allt annat har skattemyndigheten koll på.

I kväll berättar Kalla Fakta om socialdemokraten Thomas Bodström som har betalt för att vara riskdagsledamot men använder åtskilliga av dessa betalda dagar till att arbeta som advokat. Dessa förflugna skattepengar tycks vare sig Bodström eller hans politiker-kolleger ha några problem med. Därför görs inget åt systemet med den obefintliga kontrollen över vad riksdagsledamöter gör på betald arbetstid.
Enligt vad som framhålls från politikerhåll, och även framhölls av ett mejlsvar jag fick från Riksdagens ledmotsservice, så baseras riksdagsledamöternas arvode på att:

”Riksdagsledamöter anses utöva sitt uppdrag 365 dagar om året och har därmed ingen semester.”

Men riksdagsledamöterna har plenumfria dagar och månader. Tre månader på sommaren, en månad kring jul samt lediga måndagar och fredagar – riksdagen har bara tre-dagars arbetsvecka.
Under dessa månader och dagar hävdas från politikerhåll att riksdagsledamöterna arbetar i sin valkrets genom att t ex träffa väljare och göra studiebesök. I mejlet från Riksdagesn ledamotservice framhölls att:

”En ledamot anses utföra sitt uppdrag även under perioder då kammaren har uppehåll. I uppdraget som ledamot ingår inte bara den formella rollen som beslutsfattare i riksdagen utan också täta kontakter med väljare i valkretsen ledamoten representerar samt engagemang i det parti man företräder i riksdagen. Under sommarmånaderna pågår en hel del aktiviteter som en ledamot deltar i utanför riksdagshuset.”

Matematiskt tänkt så borde man ha stor chans att stöta på en riksdagspolitiker på sommaren. De är ju 349 stycken som har tre månaders tid under vilken de ska vara ute bland folk. Men jag har aldrig träffat på någon riksdagsledamot någon sommar. Har du?

För att de som går på a-kassa ska få ut ersättning måste de redovisa vad de gör på dagarna. Det behöver inte rikdagsledamöter göra under sina plenumfria dagar. Det förutsätts, av politikerna som bestämmer reglerna, att riksdagsledamöterna gör vad de ska.
Däremot förutsätts det från politikerhåll att undersåtarna fuskar så fort de får minsta chans. Politikerna hyser alltså stor misstro och ett stort förakt för undersåtarna. Men det är inget skamligt eller negativt i det tycker politiker och media. Det tycks vara helt naturligt. I annat fall hade ju politiker och media engagerat sig i detta precis som de då och då uppmärksammar undersåtarnas misstro och förakt mot politikerna.

Men varför då inte, i demokratisk ordning och med stöd av folkviljan, införa samma kontroll av riksdagsledamöterna som riksdagsledamöterna infört för att kontrollera undersåtarna?
Kräv att under de plenumfria dagarna och månaderna ska riksdagsledamöterna redovisa vad de gör om dagarna och under hur många timmar. Först om de kommer upp i åtta timmar om dagen fem dagar i veckan ska de få ut fullt arvode. Detta redovisningkrav ska självklart också gälla under de dagar det pågår arbete i riksdagen. Det kontrollbehovet visar tydligt fallet Thomas Bodström. Om sedan någon, t ex Thomas Bodström, väljer att arbeta med annat än riksdagsarbete vissa dagar så ska han inte ha något som helst riksdagsarvode för den dagen.

Riksdagsledamöternas fusk med sin ersättning är ett lika stort problem som undersåtarnas bidragsfusk. Det är nämligen överheten som är normbildande för undersåtarna.
Precis som riksdagspolitikerna beslutat om att ”felaktigt” utbetalda bidrag ska återkrävas anser säkerligen en överväldigande majoritet av svenska folket att riksdagsledamöter som inte arbetar, trots att de har betalt för, det ska återbetala sina ersättningar. Med den folkviljan i ryggen ska riksdagsledamöterna, i demokratisk ordning, själklart fatta beslut om att reglerverket för riksdagsledamöternas ersättningar ska vara utformade efter vad som är brukligt i samhället och utifrån det allmänna rättsmedvetandet.

TV4:s Kalla Fakta avslöjar bl a följande om Thomas Bodströms missbruk av sin ställning som riksdagsledamöt:

”Våren 2009 kvittade Thomas Bodström ut sig vid 19 av 36 voteringsomgångar. Vid 10 av dessa 19 hade han uppdrag som advokat.”
/…/
”När Kalla fakta jämför Thomas Bodströms advokatnotor med riksdagens frånvarolistor för våren 2009, framgår att arbete som advokat, är den klart vanligaste orsaken till att han borta från voteringarna.

Frånvaro votering/Advokatarvode/Arbete + tidsspillan
21 januari/ 13.159 Solna tingrätt + Södertörn/ 10 + 1 tim
12 februari/ 9.340 Stockholms tingsrätt/ 8 + 0,5 tim
25 mars/ 13.763 Hovrätten, Malmö/ 7 + 6,5 tim
16 april/ 10.951 Svea hovrätt/ 9 + 1 tim
23 april/ 8.743 Svea hovrätt + telefonförhör/ 7 + 1 tim
6 maj/ 2.208 Besök av klient/ 2 tim
13 maj, kl 9.00*/ 15.216 Hovrätten, Karlstad/ 10 + 5,5 tim
20 maj, kl 9.00*/ 18.252 Hovrätten, Göteborg/ 12 + 6,5 tim

*: den 13 maj samlas riksdagen till votering två gånger, dels kl. 9.06, dels 16.02, den 20 maj voteras dels kl. 9.02 och kl 16.16. Det innebär att Thomas Bodström totalt missat tio voteringsomgångar när han arbetat som advokat våren 2009, nio av dessa har han varit i domstol och arbetat som advokat, istället för att rösta i riksdagen.”

Jag har tidigare skrivit om maktmissbrukande politiker. Läs:
Varnar för lycksökarna och sprider lite pessimism… egna erfarenheter av politiskt arbete
Bra att bidragsberoende f.d. politiker uppmärksammas om f.d. riksdagsledamöters pensioner och inkomstgarantier
Giriga riksdagsledamöter om bl a Thomas Bodström

Bra att bidragsberoende f.d. politiker uppmärksammas

Magnus Berg — Fri, 14 Dec 2007 19:01:35 +0000

Aftonbladet har gjort en strong insats när de listat de f.d. riksdagsledamöter som uppbär inkomstgaranti.

Redan 2001 tog jag kontakt med riksdagens pensionshandläggare och fick ut uppgifter på hur kostnaderna för f.d. riksdagsledamöters pensioner och inkomstgarantier hade utvecklats de senast 10 åren. Från det brutna räkenskapsåret 1990/1991 till räkenskapsåret 2000 ökade kostnaderna med 300 procent. Vid tidpunkten för min förfrågan hade diskussionerna om sjukskrivningskostnadernas utveckling blivit en stor grej i media och inom politiken. Dessa kostnader hade, procentuellt, ökat varken mer eller mindre än kostnaderna för f.d. riksdagsledamöters pensioner och inkomstgarantier.

Eftersom frågan om sjukskrivningskostnaderna var så heta så tog jag kontakt via mejl och telefon med de flesta större riksomfattande medier – tidningar, radio och tv – för att får dom att uppmärksamma vad f.d. riksdagsledamöter kostar skattebetalarna. Men det var som att ropa i rymden. Ingen var intresserad av att rikta kritik mot fullt friska, arbetsskygga, bidragsberoende, f.d. politiker. All medial bidragskritik riktades nedåt mot de sjukskrivna.

Kanske har Aftonbladet nu lyckat bryta det mediala tabu som skyddat bidragsberoende politiker från granskning. Kanske vågar andra medier nu följa upp det som Aftonbladet lagt grunden till. (Jag måste bara här inflika ett erkännande till tidningen Stockholms City som redan 30 oktober 2003 hade en artikel om bidragsberoende f.d. landstingspolitiker som inte ville arbeta.)

Ur högerns synvinkel så bör inte politikernas arvoden och privilegier belysas och ifrågasättas. Borgerligheten önskar mer privilegier till politiker utifrån en plan att privilegierade sossar och vänsterpartister kommer att tänka precis som högerspökena själva och bli skattekverulanter och försvarare av orättvisor. Att borgarna har räknat helt rätt på den punkten kan man inte betvivla. Socialdemokraternas och Vänsterpartiets riksdagsledamöter har visat sig ha ytterst lite till övers för solidaritet och rättvisa i praktiken.