I kväll berättar Kalla Fakta om socialdemokraten Thomas Bodström som har betalt för att vara riskdagsledamot men använder åtskilliga av dessa betalda dagar till att arbeta som advokat. Dessa förflugna skattepengar tycks vare sig Bodström eller hans politiker-kolleger ha några problem med. Därför görs inget åt systemet med den obefintliga kontrollen över vad riksdagsledamöter gör på betald arbetstid.
Enligt vad som framhålls från politikerhåll, och även framhölls av ett mejlsvar jag fick från Riksdagens ledmotsservice, så baseras riksdagsledamöternas arvode på att:

”Riksdagsledamöter anses utöva sitt uppdrag 365 dagar om året och har därmed ingen semester.”

Men riksdagsledamöterna har plenumfria dagar och månader. Tre månader på sommaren, en månad kring jul samt lediga måndagar och fredagar – riksdagen har bara tre-dagars arbetsvecka.
Under dessa månader och dagar hävdas från politikerhåll att riksdagsledamöterna arbetar i sin valkrets genom att t ex träffa väljare och göra studiebesök. I mejlet från Riksdagesn ledamotservice framhölls att:

”En ledamot anses utföra sitt uppdrag även under perioder då kammaren har uppehåll. I uppdraget som ledamot ingår inte bara den formella rollen som beslutsfattare i riksdagen utan också täta kontakter med väljare i valkretsen ledamoten representerar samt engagemang i det parti man företräder i riksdagen. Under sommarmånaderna pågår en hel del aktiviteter som en ledamot deltar i utanför riksdagshuset.”

Matematiskt tänkt så borde man ha stor chans att stöta på en riksdagspolitiker på sommaren. De är ju 349 stycken som har tre månaders tid under vilken de ska vara ute bland folk. Men jag har aldrig träffat på någon riksdagsledamot någon sommar. Har du?

För att de som går på a-kassa ska få ut ersättning måste de redovisa vad de gör på dagarna. Det behöver inte rikdagsledamöter göra under sina plenumfria dagar. Det förutsätts, av politikerna som bestämmer reglerna, att riksdagsledamöterna gör vad de ska.
Däremot förutsätts det från politikerhåll att undersåtarna fuskar så fort de får minsta chans. Politikerna hyser alltså stor misstro och ett stort förakt för undersåtarna. Men det är inget skamligt eller negativt i det tycker politiker och media. Det tycks vara helt naturligt. I annat fall hade ju politiker och media engagerat sig i detta precis som de då och då uppmärksammar undersåtarnas misstro och förakt mot politikerna.

Men varför då inte, i demokratisk ordning och med stöd av folkviljan, införa samma kontroll av riksdagsledamöterna som riksdagsledamöterna infört för att kontrollera undersåtarna?
Kräv att under de plenumfria dagarna och månaderna ska riksdagsledamöterna redovisa vad de gör om dagarna och under hur många timmar. Först om de kommer upp i åtta timmar om dagen fem dagar i veckan ska de få ut fullt arvode. Detta redovisningkrav ska självklart också gälla under de dagar det pågår arbete i riksdagen. Det kontrollbehovet visar tydligt fallet Thomas Bodström. Om sedan någon, t ex Thomas Bodström, väljer att arbeta med annat än riksdagsarbete vissa dagar så ska han inte ha något som helst riksdagsarvode för den dagen.

Riksdagsledamöternas fusk med sin ersättning är ett lika stort problem som undersåtarnas bidragsfusk. Det är nämligen överheten som är normbildande för undersåtarna.
Precis som riksdagspolitikerna beslutat om att ”felaktigt” utbetalda bidrag ska återkrävas anser säkerligen en överväldigande majoritet av svenska folket att riksdagsledamöter som inte arbetar, trots att de har betalt för, det ska återbetala sina ersättningar. Med den folkviljan i ryggen ska riksdagsledamöterna, i demokratisk ordning, själklart fatta beslut om att reglerverket för riksdagsledamöternas ersättningar ska vara utformade efter vad som är brukligt i samhället och utifrån det allmänna rättsmedvetandet.

TV4:s Kalla Fakta avslöjar bl a följande om Thomas Bodströms missbruk av sin ställning som riksdagsledamöt:

”Våren 2009 kvittade Thomas Bodström ut sig vid 19 av 36 voteringsomgångar. Vid 10 av dessa 19 hade han uppdrag som advokat.”
/…/
”När Kalla fakta jämför Thomas Bodströms advokatnotor med riksdagens frånvarolistor för våren 2009, framgår att arbete som advokat, är den klart vanligaste orsaken till att han borta från voteringarna.

Frånvaro votering/Advokatarvode/Arbete + tidsspillan
21 januari/ 13.159 Solna tingrätt + Södertörn/ 10 + 1 tim
12 februari/ 9.340 Stockholms tingsrätt/ 8 + 0,5 tim
25 mars/ 13.763 Hovrätten, Malmö/ 7 + 6,5 tim
16 april/ 10.951 Svea hovrätt/ 9 + 1 tim
23 april/ 8.743 Svea hovrätt + telefonförhör/ 7 + 1 tim
6 maj/ 2.208 Besök av klient/ 2 tim
13 maj, kl 9.00*/ 15.216 Hovrätten, Karlstad/ 10 + 5,5 tim
20 maj, kl 9.00*/ 18.252 Hovrätten, Göteborg/ 12 + 6,5 tim

*: den 13 maj samlas riksdagen till votering två gånger, dels kl. 9.06, dels 16.02, den 20 maj voteras dels kl. 9.02 och kl 16.16. Det innebär att Thomas Bodström totalt missat tio voteringsomgångar när han arbetat som advokat våren 2009, nio av dessa har han varit i domstol och arbetat som advokat, istället för att rösta i riksdagen.”

Jag har tidigare skrivit om maktmissbrukande politiker. Läs:
Varnar för lycksökarna och sprider lite pessimism… egna erfarenheter av politiskt arbete
Bra att bidragsberoende f.d. politiker uppmärksammas om f.d. riksdagsledamöters pensioner och inkomstgarantier
Giriga riksdagsledamöter om bl a Thomas Bodström

Andra bloggar om: Arbetslinjen | Bidrag | Demokrati | Maktmissbruk | Politiker | Rättvisa | Riksdagen | Socialdemokraterna | Solidaritet | Thomas Bodström |

Redan 2001 tog jag kontakt med riksdagens pensionshandläggare och fick ut uppgifter på hur kostnaderna för f.d. riksdagsledamöters pensioner och inkomstgarantier hade utvecklats de senast 10 åren. Från det brutna räkenskapsåret 1990/1991 till räkenskapsåret 2000 ökade kostnaderna med 300 procent. Vid tidpunkten för min förfrågan hade diskussionerna om sjukskrivningskostnadernas utveckling blivit en stor grej i media och inom politiken. Dessa kostnader hade, procentuellt, ökat varken mer eller mindre än kostnaderna för f.d. riksdagsledamöters pensioner och inkomstgarantier.

Eftersom frågan om sjukskrivningskostnaderna var så heta så tog jag kontakt via mejl och telefon med de flesta större riksomfattande medier – tidningar, radio och tv – för att får dom att uppmärksamma vad f.d. riksdagsledamöter kostar skattebetalarna. Men det var som att ropa i rymden. Ingen var intresserad av att rikta kritik mot fullt friska, arbetsskygga, bidragsberoende, f.d. politiker. All medial bidragskritik riktades nedåt mot de sjukskrivna.

Kanske har Aftonbladet nu lyckat bryta det mediala tabu som skyddat bidragsberoende politiker från granskning. Kanske vågar andra medier nu följa upp det som Aftonbladet lagt grunden till. (Jag måste bara här inflika ett erkännande till tidningen Stockholms City som redan 30 oktober 2003 hade en artikel om bidragsberoende f.d. landstingspolitiker som inte ville arbeta.)

Ur högerns synvinkel så bör inte politikernas arvoden och privilegier belysas och ifrågasättas. Borgerligheten önskar mer privilegier till politiker utifrån en plan att privilegierade sossar och vänsterpartister kommer att tänka precis som högerspökena själva och bli skattekverulanter och försvarare av orättvisor. Att borgarna har räknat helt rätt på den punkten kan man inte betvivla. Socialdemokraternas och Vänsterpartiets riksdagsledamöter har visat sig ha ytterst lite till övers för solidaritet och rättvisa i praktiken.

Andra bloggar om: Arbetslinjen | Bidrag | Demokrati | Ekonomi | Journalistik | Maktmissbruk | Media | Pensioner | Politik | Politiker | Riksdagen |