Satt klistrad framför tv:n avnjutande motorsport medan jag såg dimman dyka upp utanför och stegvis bli tätare och tätare. Skillnaden mot fredagen och lördagens brittsommarväder var markant. Jag tänkte: ‘Nu kommer hösten.’ Jag tänkte också: ‘Nu är det perfekt fotoväder. I svartvitt.’ I en förtio minuters paus mellan två motorcykellopp hastade jag ut och smällde av de rutor jag visar ovan. Nu är hösten här.

Andra bloggar om: Bild, Bilder, Foto, Fotografi

400 iso

400 iso

1600 iso

80 iso

80 iso

400 iso

400 iso

400 iso

Genom att klicka på bilderna ovan kan man se dem i fullformat. Bilderna öppnas i ett nytt fönster alternativt ny flik. Titta inte på fullformatsbilderna nedskalade i webbläsaren (fyll sidan) utan se dem i full storlek (1:1). Nedskalade i webbläsaren blir bilderna väldigt gryniga.
Jag har inte brusreducerat men skärpt upp bilderna en aning. Lägg märke till att bilderna är lika skarpa i hörnen som i bildens mitt. Försök hitta detta självklara kvalitetskrav på zoom-objektiv, till digitala systemkameror, i konsumentprisklassen.
För er som anser att mina bilders färger inte överensstämmer med verkligheten publicerar jag ett utdrag ur mitt bildmanifest:

”Före digitalteknikens genomslag använde naturfotografer och andra som ville ha starkt mättade färger Fuji-film. Fuji:s diafilm Velvia hade säkert 90 procent av naturfotograferna i sina kameror. Velvia var fantastisk.
Med digitalteknik och ett bildbehandlingsprogram kan man nu själv ställa in exakt hur mycket färgmättnad man vill ha i sina bilder. Jag vill ha mycket.
Många tycker säkert att jag lägger på för mycket färgmättnad. Men mina digitala bilder ligger ungefär i nivå med vad Velvia ger. Och det är jävligt snyggt tycker jag.
Sedan tycker inte jag att man i bild måste efterlikna verkligheten. Inte tusan är en svart-vit bild lik verkligheten. Och svart-vita bilder kopieras i ett brett spektrum från nästan bara svart och vitt till bilder med fullt nyanserade gråskalor. När det gäller svart-vitt är det ingen som säger att “så där ser det inte ut på riktigt”.
Därför skiter jag i om mina bilder inte ser ut som det är på riktigt. Jag vill göra mina bilder så vackra och tilltalande som möjligt och skiter fullständigt i vad som är verklighetsnära. Är verkligheten inte lika vacker som jag vill ha den så gör jag den det. Jag är Gud i min bildvärld!”

Canon G12 recenseras

I slutet av detta blogginlägg kommer min bedömning av Canon G12. Först tänkte jag ge en beskrivning av kamerans roll vid fotografering och de preferenser jag under åren har skaffat mig vad gäller mina krav på en bra kamera.

Kameran gör inte bilden

Visst är det konstigt att August Strindberg fortfarande är Sveriges genom tiderna främste författare. Han räknas fortfarande som genialare än nutida gotländska (dom marknadsförs som det här på ön) författare som Anna Jansson och Mari Jungstedt. August Strindberg hade ingen ordbehandlare han skrev med penna och ändå var han så suverän.

Det finns många som tror att det är kameran som tar bilder. Utan en avancerad kamera kan man inte ta bra bilder, tror de. Sanningen är att de som tror så inte har något bildsinne. Kameran tar ingen bild. Den tillhandahåller mer eller mindre bra teknik för att exponera, vitbalansera och återge motivet skarpt. Resten är upp till fotografen.
Att massor av bilder blir jävligt dåliga beror oftast inte på att de är felexponerade, har färgstick eller är lite oskarpa. Oftast beror det på, som jag skrev nyss, att fotografen inte har bildsinne. Och mot detta hjälper inte ens den dyraste kamera i världen.
Kan man inte ta bra bilder med en enkel kamera så kan man överhuvud taget inte ta bra bilder.

Sedan ska man inte underskatta att vissa tekniska lösningar är väldigt bekväma att ha. De påverkar inte bilden ett skvatt men de gör fotograferandet så mycket enklare och roligare. Och ska man visa bilderna i större storlek än de ganska små som förekommer på webbsidor så behövs ett ganska skarpt objektiv. Desto större storlek desto skarpare objektiv. Men hur många människor gör förstoringar? Själv har jag gjort tre stycken A3 och fem stycken A4 under de senaste fem åren. De ligger i garderoben.

Min analoga kamerahistoria

När jag vid 15 års ålder började fotografera köpte jag en Konica FS-1. Kort därefter köpte jag ytterligare en. På den analoga tiden ville man ha ett kamerahus för färg och ett för svartvitt. Konica FS-1:arna behöll jag bara något år. Sedan köpte jag ett par Chinon CE-4. De var hållbara, hade de funktioner jag behövde och var helt OK. Enda invändningen var att sökaren var ganska mörk. Dessa använde jag tills jag vid 20 års ålder köpte min första Pentax LX. Den var dyr. Minns inte exakt men det var nog något på 12 000. Till LX:en köpte jag sedan en Pentax KX. Den var visserligen begagnad men i nyskick och jag fick den för 750 spänn. Den lät som en Hasselbladare när man exponerade: Klaa-dong-k. Den var ganska omoderna, men ljudet gav en skön känsla som gjorde att jag gillade den. Den blev sedan, tillsammans med LX:en stulen i London. Jag köpte två nya LX:ar när jag kom hem.

Under min yrkesverksamma tid använde jag Pentax LX småbildskameror och Mamiya Mamiya RZ Pro och M645 PRO mellanformatare med bildformat 6 x 7 respektive 6 x 4,5.
Pentaxarna gillade jag. De var små och hållbara. Det bästa som hände med min Mamiya 6 x 7 var att den blev stulen vid ett inbrott. Den var stor och klumpig och i praktiken oanvändbar förutom på stativ i studio. Vid inbrottet stals också min Pentaxutrustning. Jag ersatte klabbet med en Mamaiya 6 x 4,5 utrustning. Den gillade jag skarpt. Hållbar, skön att hålla i, superskapa objektiv, bildformatet med 4:3 proportioner, men något lite tung. När jag blir rik ska jag återigen köpa en sådan utrustning tillsammans med ett fullformats digitalbakstycke som idag kostar 380 000 (tre hundra åttio tusen) kronor.

Mina objektivpreferenser

Jag har alltid, sedan jag blev medveten fotograf, hållt mig med vissa objektivbrännvidder. För att relatera till småbild så har det varit 28, 50, 100 och 200 millimeter. Jag köpte också med tiden en 35:a.

35:a (lätt vidvinkel) är en väldigt mångsidig brännvidd. Jag påstod i en kommentar på fotografen Micke Berg:s blogg (vi är inte släkt och har aldrig träffats) att han, med retrospektiva boken ‘i stället för drömmar’ bevisar att man kan göra hela böcker med enbart en 35:a och ändå, om man är en duktig fotograf, variera sig i det oändliga. Han bekräftade att det endast var ett par bilder som var tagna med annan brännvidd.

Lägger man till en 100 (kort tele) till 35:an så klarar man så mycket att det känns onödigt att bära på mer. Det är en perfekt kombination för att klara de flesta bilder man önskar ta. Det är mina favoritbrännvidder.
Men som yrkesverksam, där man måste producera oavsett situation och motiv, så tycker jag att 28, 50, 100 och 200 millimeter är perfekt och funkar i alla lägen.

När jag var grön och köpte mina Chinon så valde jag 28, 50 och 135 millimeters brännvidd. Det märkliga var att 135:an aldrig stämmde. Var den inte för lång så var den för kort. Det problemet har jag aldrig med 100:an. Det är logiskt omöjligt men i praktiken sant!

Har man fasta brännvidder, till skillnad mot zoom, så lär man sig se med dessa brännvidder. Man kan se utsnittet av förgrund, bakgrund och huvudmotiv redan innan man riktar kameran mot motivet. Den känslan får man aldrig med en zoom. Hade jag inte blivit bekväm av mig skulle jag fortsätta med fasta brännvidder. De ger också bättre bildkvalitet än de flesta zoomar.

Min digitala kamerahistoria

Min första digitalkamera var en superbra Canon Powershot A85 för 2 500 kronor. Den är jag fortfarande väldigt nöjd med. Alla bilder jag tagit på senare tid, med proportioner 4:3, är tagna med den kameran. T ex. bilden från Visby hamn i förra bloggartikeln.
Sedan köpte jag då den jävla skitkameran Nikon D80 med skitobjektivet 18-135/3,5-5,6 för 12 500 kronor. När jag öppnade paketet så fick jag en chock; Fy fan så onödigt jävla stor. Jag var van med Pentax systemkameror och de har alltid byggt små fina kamerahus, medan konkurrenterna gjort stora åbäken. Detta var ett åbäke. Dessutom var den tung, i plast och dåligt. Den exponerade och vitbalanserade sämre än den lilla billiga Canon Powershot A85 och objektivet hade dålig kontrast, var oskarpt i hörnen och tecknade inte rakt. Och det kändes som om det skulle gå sönder vid minsta lilla stöt.

Min Canon G12

För tre veckor sedan fick jag hem en Canon G12 efter att under ett år älskat min G11. G11 och G12 är i princip lika dana. Bildkvaliten bör vara identisk eftersom de har samma optik och samma sensor. De är båda av superkvalitet (aluminium), har ett superobjektiv, men saknar en användbar genomsiktssökare.

En sak som skiljer, och som fick mig att byta upp mig, är att G12:an har ett vattenpass som syns i displayen. Detta är en verkligt användbar detalj och väl värd pengarna som uppgraderingen kostade mig. Nu behöver jag bara hålla koll på vattenpasset för att se att bilden blir horisontell. Sparar massor med tid (omtagningar) och frustration. Dessutom har G12 ett tumgrepp vilket ger en friktion som gör att kameran känns säker att hålla i.

Förutom att objektivet är imponerande skarpt, med endast en lite liten lätt, nästan osynlig, uppmjukning i hörnen, så har den massor av bra funktioner. Den har ljuskänslighet- och exponeringskompensationsrattar på översidan så att du väldigt snabbt kan ställa in detta.

Problemet med alla digitala kompaktkameror är att de inte har en användbar genomsiktsökare. G12:ans sökare visar bara 77 procent av det som kommer med på bilden. Det blir till att komponera bilden med lcd-skärmen och stå så där dumt och fånigt med kameran på utsträckta armar. Att fotografera med utsträckta armar ökar risken för skakningsokärpan. Fast det brukar trots allt inte vara något problem. Man kan ändå fotografera skarpt på relativt långa exponeringstider, mycket tack vare G12:ans anti-skaksystem.

Kompaktkameror har mindre sensor än systemkamerorna. Mindre sensorer ger mer brus (brus är de digitala kamerornas motsvarighet till den analoga filmens korn) vilket framför allt märks vid högre ljuskänslighet. Med G12:an börjar bruset så smått vid 200 iso och ökar allt eftersom man vrider upp känsligheten.
Jag använder vanligtvis inte högre ljuskänslighet än 80 iso. Jag tycker inte att det är ett så stort problem om det blir lite korniga bilder vid de tillfällen då jag fotograferar när det börjar skymma eller är mörkt. Men det är en smaksak. Utan tvekan är det bättre med så lite brus som möjligt. Brus är svårt att ta bort men kan alltid läggas på efteråt om man så önskar.

Jag har också en Nikon D80 med ett Nikon 18-135/3.5-5.6 objektiv. Canon G12 slår denna kamera med hästlängder på nästan alla punkter vad gäller bildkvalitet och handhavande. Endast sökaren och brus vid högre iso är sämre med G12:an. Därför älskar jag min G12 som jag alltid bär med mig i fickan.

Tyvärr visade inte min nya G12:as vattenpass rätt vid både horisontella och vertikala bilder. Man kan själv kalibrera vattenpasset, men jag tvingas nu välja för horisontella eller vertikala bilder. Därför ska jag inom kort skicka den till verkstad.

Sammanfattning av Canon G12

PLUS: Mycket bra bildkvalitet vid 80 iso. Objektivet tecknar skarpt över hela bildytan på alla brännvidder och bländare. Vattenpass visas på displayen.
MINUS: Bilderna får ett tydligt brus vi högre känslighet. Bruset börjar så smått vid 200 iso och ökar allt eftersom man vrider upp känsligheten. Genomsiktssökaren är oanvändbar eftersom den bara visar 77 procent av bilden.

Jag älskar den!

—–

Andra bloggar som skriver intressant!

Andra bloggar om: Bild, Bilder, Canon G12, Digitalkamera, Foto, Fotografi, Kamera, Konsument, Stockholm, Teknik

(Bilder tagna idag med min första digitalkamera, en billig och enkel Canon Powershot A85. Fler och bättre bilder tagna med denna kamera kan ni se här.)

Visst är det konstigt att August Strindberg fortfarande är Sveriges genom tiderna främste författare. August Strindberg räknas fortfarande som genialare än samtliga sina nutida författarkolleger trots att han inte hade någon ordbehandlare utan skrev med penna.

Det finns många som tror att det är kameran som tar bilder. Utan en avancerad kamera kan man inte ta bra bilder, tror de. Sanningen är att de som tror så inte har något bildsinne. Kameran tar ingen bild. Den tillhandahåller mer eller mindre bra teknik för att exponera, vitbalansera och återge motivet skarpt. Resten är upp till fotografen.
Att massor av bilder blir jävligt dåliga beror oftast inte på att de är felexponerade, har färgstick eller är lite oskarpa. Oftast beror det på, som jag skrev nyss, att fotografen inte har bildsinne. Mot detta hjälper inte ens den dyraste kamera i världen.
Kan man inte ta bra bilder med en enkel kamera så kan man överhuvud taget inte ta bra bilder.

Sedan ska man inte underskatta att vissa tekniska lösningar är väldigt bekväma att ha. De påverkar inte bilden ett skvatt men de gör fotograferandet så mycket enklare och roligare.
Ska man visa bilderna i större storlek än de ganska små bilder som förekommer på webbsidor så behövs ett ganska skarpt objektiv och högre upplösning. Men hur många människor gör förstoringar? Själv har jag gjort tre stycken A3 och fem stycken A4 under de senaste fem åren. De ligger alla i garderoben.
Canon Powershot A85 har 4 megapixels upplösning och tillräckligt skarpt objektiv för att räcka till för fina utskrifter i A4-format.

—–

Andra bloggar som skriver intressant!

Andra bloggar om: Bild, Bilder, Fotografi, Konsument, Teknik, Tips

Man kan säga att jag idag följer upp de bilder jag tog för snart två år sedan när jag gick på strövtåg runt Smältevik. Idag blev det dock ingen rundvandring runt viken utan en promenad på vikens norra sida.

För tekniskt intresserade fotografer vill jag berätta att jag lämnat min kassa Nikon D80 med 18-135/3,5-5,6 hemma på Gotland och enbart tagit med mig min gamla imponerande duktiga Canon PowerShot A85. Canon PowerShot A85 är duktigare på alla sätt. Den exponerar bättre, vitbalanserar bättre, har ett fantastisk skärpedjup, väger mindre och ger lika skarpa bilder upp till A4 som Nikon D80 med 18-135/3,5-5,6. Enda nackdelen är att den brusar som fan vid högre iso. Men högre iso än 100 använder jag sällan. Dessutom kostade Canon PowerShot A85 bara 2 500 medan Nikompaketet gick på fem gånger mer d v s 12 500. Ni ska veta att jag är besviken. Men nu längtar jag efter en Canon G11. Jag tror den är super. Den är i aluminium… mmmums.

Andra bloggar om: Bilder, Fotografi, Miljö, Natur, Oskarshamn

Strax utanför den lilla orten Flivik, i norra Oskarshamns kommun, bryts sten i ett gigantiskt stenbrott. Numera är två företag inblandade i verksamheten. Emmaboda Granit bryter granitblock och Nybrogrus tar hand om all skrotsten, som tidigare slängdes ut i stora tippar i täktområdet.

Från stenbrottet går ett nästan två kilometer långt transportband som bär ner och bär ombord makadam, av olika kaliber, på väntande fartyg. Bandet har en kapacitet på cirka 800 ton per timme. Gummimattan som materialet transporteras på är nästan fyra kilometer lång eftersom den löper i bägge riktningar.

Trots att företagen hävdar att transportbandet är ljudlöst har delar av de fast- och fritids-boende i Flivik bildat en förening som vill stoppa stenbrytningsverksamheten, som pågått i över 100 år.

Jag vet inte om det bullrar, och i så fall hur mycket, eftersom verksamheten inte varit igång vid de tillfällen jag besökt Flivik. Jag har därför ingen åsikt om stenbrytningen i nämnvärd grad stör de boende i Flivik.

Bilderna tog jag för att jag inspirerades av miljön. – Sår i naturen, stora maskiner, makadam och kantiga stenblock i kontrast till den vackra omgivningen. – Orsaken till att jag publicerar bilderna är att jag tycker de blev väldigt bra och väldigt bra beskriver vad som försegår och vad som produceras i stenbrottet.

Andra bloggar om: Bilder, Fotografi, Industri, Oskarshamn, Stenbrott

Året börjar i grått här i Oskarshamn. Lite snö täckte marken när jag vaknade. När vi åkt ut med bilen för att promenera i naturen kring Dragskär började det regna. Fast även ett sådant väder kan ge en skön känsla om man är rätt klädd.

Idag tvingades jag ha lågskor i snöslasket eftersom mina Lundhagskängor á 2700 kronor inte var tillverkade i en kvalitet som skulle hålla för 2 hela säsonger. Cellgummit sprack vid hälen, några millimeter under läderskaftet, i förrgår.
Detta var mitt fjärde par Lundhagskängor och kvalitetsförsämringen är tydligt märkbar jämfört med tidigare modeller. Ska de tillverkas på detta sätt och kosta nästan 3000 kronor så är det slut med Lundhags för mig.
Jag återkommer i den frågan efter att ha kontaktat Lundhags när jag kommer hem och kan banda samtalet. Det ska bli intressant att höra om deras materialval i innerskon och varför inte cellgummit av den högsta av deras tre kvaliter inte höll ens två vintersäsonger. Som långvarigt fan känner jag mig därför grundlurad av Lundhags.

Innerskon, innanför cellgummit i själva foten, är gjord av något som liknar papp. Tidigare var det tunnt skinn i innerskon.
Fibrer av denna ”moderna” innersko skavs av medans man går, både i sidor och i häl. För det är ju helt ofrånkommligt att foten rör sig lite i en sådan här känga. Eftersom man vanligtvis använder grova raggsockor i skodon av den här typen blir det också relativt kraftig friktion. Hade därför inte cellgummit spruckigt i min känga så hade kängorna ändå slitits ut från insidan vintersäsong tre eller fyra.
Tänk på detta om du, liksom jag, tänkt gå i dina kängor dagligen. Du ska inte tro att du har köpt skor för flera säsonger bara för att du betalat 3000 kronor.

Andra bloggar om: Bilder, Fotografi, Miljö, Natur, Oskarshamn

Nu har jag släppt loss rejält i mörkrummet, tycker jag . Ett mörkrum baserat på en Macintosh G4 350 MHz med Debian/GNU-Linux Unstable och bildbehandlingsprogrammet Gimp. Det är segt som sirat att jobba i detta underdimensionerade mörkrum. Dessutom tror jag det är fel på någon minnesmodul och hårddisken är bara en 5400 rpm. Ska bli skönt att köpa ny dator till mig själv så mor får en betydligt snabbare burk som jag kan använda när jag är i Oskarshamn.

Dagens två första bilder från Oskarshamn är tagna vid Stångehamnsudd och den tredje vid Gunnarsö camping.

Titeln är en parafras på den enda bok av Sune Johnsson som jag har. Boken heter ‘Dagar vid havet’ och är nog den bästa jag tycker Sune Johnsson har gjort. Jag är inget fan av Sune Johnsson men tycker att han i ‘Dagar vid havet’ lyckats fånga vinterstämmningen vid den karja granitkusten längs Bottenviken.

Andra bloggar om: Bilder, Fotografi, Miljö, Natur, Oskarshamn

Dagens promenad har gått runt Smältevik som ligger cirka sju kilometer söder om Oskarshamn. Smältevik är en grund vik med dybotten med ett maxdjup på 1,5 meter. Den har en bäck, Applerumsån, som tillflöde och ett mycket smalt sund, Smältesund, som ansluter till Östersjön, som utflöde.

Sedan jag i 10-12 årsåldern var med i den icke auktoritära organisationen Fältbiologerna har jag hundratals gånger vistats vid Smältevik. Viken samt området norr och nordväst om Smältevik var Fältbiologernas exkursion- och inventeringsområde där vi höll koll på allt levande.
När jag befinner mig i Oskarshamn blir det alltid minst en tur ner till Smältevik. Men jag har aldrig, under alla år, varit på vikens södra sida.

Idag beslutade jag mig för att, för första gången, se södra sidan. En promenad runt Smältevik lockade. Och så blev det.
Samtliga bilder är tagna på södra sidan. Jag inser nu att jag under alla år missat något. Södra sidan är som ett riktigt urskogsområde med gamla träd som fallit och som fått ligga kvar till gagn för ekologisk mångfald. Efter gårdagens tv-sända naturdokumentär från Galapagosöarna var min känslighet för geologi och naturhistoria på topp. Medan jag promenerade funderade jag på hur inlandsisen format granithällarna och dumpat högar med stenblock på sina ställen. Dessa naturfunderingar vill jag genom bilderna väcka även hos dig.

Andra bloggar om: Bilder, Fotografi, Miljö, Natur, Oskarshamn

Julaftonpromenaden företogs i skogen kring Viljans stuga i Linghem, strax utanför Oskarshamn. Där har orienteringsklubben Viljan anlagt motionsspår på 1,5, 2, 4,5 och 6,5 kilometer. Jag tycker det är utmärkta stigar för att få röra på fläsket och samtidigt insupa relativt intressant och vacker natur.
Det är heller inte trångt på stigarna. Under vår vandring på 6,5 kilometerspåret mötte vi inte en enda människa.

Jag läser vidare i boken ‘Att förstå makten’, med urval av seminarieframträdanden av Noam Chomsky, och fortsätter på gårdagens bloggtext – hur media medvetet manipulerar vår världsbild – och varför det visas dokumentärer om barnhem i Rumänien men inte om barnhem för fattiga i USA.

Chomsky berättar i boken om skillnaden mellan trettiotalets ekonomiska depression som trots allt präglades av hoppfullhet, om en bättre framtid, och dagens helt hopplösa situation i USA:s fattiga getton.

”Ungar var fattiga på trettiotalet men de hade inte råttbett.”

Han berättar också om fattiga mormödrar i dagens getton som måste sitta uppe på nätterna för att inte ätas upp av råttor.

Situationen för USA:s fattiga är totalt censurerad från svenska media. Vi får bara se och höra om den välmående över- och medelklassen.

Tänk på följande när du läser, lyssnar på och ser på svenska medier i fortsättningen.

”Enligt denna “propagandamodell” tjänar medierna sitt samhälleliga syfte genom sådant som ämnesval, fördelning av ämnen, strukturering av frågor, filtrering av information, fokusering av analys, betoning, tonfärg och en hel rad andra tekniker av samma sort.”

Låt dig inte indoktrineras. Bli en medveten och kritisk mediekonsument, läs böcker.

Andra bloggar om: Bilder, Fotografi, Miljö, Natur, Noam Chomsky, Oskarshamn

Eftersom jag inte har tillgång till bredband, under min jul- och nyårsvistelse i Oskarhamn, utan motvilligt får nöja mig med modemuppkoppling, blir det inte mycket input som kan stimulera till djupsinniga och genomarbetade bloggartiklar. Det får bli lite bilder istället.

Jag håller dock på att läsa ‘Att förstå makten’ med urval av seminarieframträdanden av Noam Chomsky. Medan jag skriver detta tittar mor på ett tv-programm om hemska barnhem i Rumänien. Det programmet kopplar jag självklart ihop med Noam Chomsky och Ed Hermans propagandamodell som de skrev om i den gememsamma boken ‘Manufacturing consent’. Jag citerar ur ‘Att förstå makten’:

”Enligt denna ”propagandamodell” tjänar medierna sitt samhälleliga syfte genom sådant som ämnesval, fördelning av ämnen, strukturering av frågor, filtrering av information, focusering av analys, betoning, tonfärg och en hel rad andra tekniker av samma sort.”

Tror du att barnhem i USA, som hyser utvecklingsstörda fattiga barn, är bättre än de i Rumänien? Orsaken till att du inte får se tv-program från dessa förklaras av propagandamodellen.

Andra bloggar om: Bilder, Fotografi, Miljö, Natur, Noam Chomsky, Oskarshamn