Magnus Berg, Burgsvik

Rapports nyhetsankare Claes Elfsberg deltog i radioprogrammet Medierna den 15 augusti 2009. 14 minuter in i programmet framförde han följande:

”En nyhet är det icke förväntade.”

”Nyhetsjournalistiken fungerar ju som nervsystemet i en demokrati. Vi måste slå larm. Vi måste tala om att har finns det en misskötsel, här är utvecklingen på väg mot galet håll. Så att människor kan göra någonting åt det.”

”Jag tror att folk har en god uppfattning om samhällsutvecklingen, i stort, och att det de får i nyhetsprogram i TV eller i tidningar är sådant dom behöver veta för att ta ställning för den fortsatta utvecklingen.”

När jag för några kvällar sedan såg och hörde Claes Elfsberg i Rapport berätta att stödet för den svenska krigsföringen i Afghanistan hade ökat drog jag mig till minnes vad samme Elfsberg sagt i Medierna.
Tror Claes Elfsberg på vad han själv sa i Medierna? Vad kände han när han igår berättade om det ökade stödet för krigsinsatsen i Afghanistan? Var han förvånad?

Varför väljer då mainstreammedierna – de medier som når flest medborgare och därmed har störst möjlighet att berätta om vår verklighet och att påverka/indoktrinera – att vanligtvis vinkla sina nyheter bort från det väsentliga till det relativt oväsentliga?
Jag har tidigare skrivit om Anna Odells försök att belysa behandlingen av tvångsvårdade psykiatripatienter. I mainstreammedia kom inte en rad att handla om patientsäkerhet. Allt medialt utrymme handlade om Anna Odells arbetsmetod.
Jag har också skrivit om Afganistankriget som inte heller ifrågasätts utan bara framställs så som ockupanterna vill få sin påstått ”humanitära insats” framställd. Inget mainstreammedia har frågat hur det kommer sig att USA:s ”humanitära insatser” dödar så många civila och förstör så mycket civil infrastruktur. Inte heller ifrågasätt varför USA:s ”humanitära insatser” alltid slutar med att det tillsätts en lydregim som i första hand tillvaratar USA:s intressen, framför den egna befolkningens grundläggande mänskliga behov.
Vi har av mainstreammedia fått veta att de svenska soldaterna i Afghanistan deltar i en NATO-ledd organisation vid namn ISAF som har FN-mandat. Varför berättar inte mainstremmedia det Pierre Schori, mångårig FN-ambassadör och toppdiplomat, berättar i sin bok ”Draksåddens år”?

”I [ISAF] operationen i Afghanistan har USA ett mycket stort inflytande, och frågor om uthållighet och färdriktning är inte lika tydliga som i en FN-ledd mission.”
/…!
”Problemen ökade genom att en amerikansk general 2007 utsågs till befälhavare för ISAF. Inom FN undrade man varför inte USA hade slutit ett SOFA (Status of Forces Agreement) – ett avtal av den typ som FN har med afghanska staten. Då skulle afghanerna ha fått inflytande över exempelvis när och hur amerikanerna brukar sin verkanseld.”

Och på tal om NATO-ledd: Varför berättar inte mainstreammedia om den utvidgning av NATO:s ömsesidiga försvarförpliktelse – som USA tvingade igenom 1999 – som säger att ömsesidigheten att hjälpa varandra militärt inte bara gäller vid fientliga angrepp utan även ”andra risker av omfattande slag” såsom ”störningar av tillförsel av vitala resurser” d.v.s. olja och gas.
Och varför får inte ockupationens motståndare, i de ockuperade länderna, komma till tals?
Varför är det alltid samma länder som kritiseras hårt i mainstreammedia medan andra länder, vars regimer beter sig lika illa eller värre, aldrig uppmärksammas? Har vi inte fått veta nog om regimen i Iran och dess ”kärnvapenhot”, ”terrororganisationen” Hamas och Cubas ”enpartiddiktatur”?
Finns det inte utrymme för ”det icke förväntade” som Claes Elfsberg talar om? Som USA och Israels folkrättsvidriga inlåsning av icke dömda. USA och Israel håller människor i fångenskap i åratal utan rättegång. Berätta om alla demokratiskt valda regeringar som blivit störtade av USA:s statligt tillsatta och finansierade terroristorganisation CIA. Berätta om USA:s stöd till korrupta länder och diktatorer, som har tortyr, fängslande och förtryck av politiskt oppositionella på sin agenda. Berätta om USA:s tortyrskola School of the Americas, där många militärer tillhörande sydamerikanska diktatorer blivit utbildade i att plåga människor så mycket det bara går utan att för den skulle ha ihjäl dem.
Varför får vi aldrig höra om detta? Varför alltid samma tjat om samma länder? Den röda tråden är inte svår att finna.
USA självt eller länder som underordnar sig USA eller styrs av en USA-tillsatt regim är per definition – mainstremmedias definition – goda nation med goda regimer. Att de sedan begår folkrättsbrott och ägnar sig åt terrorism som är grövre än vad Iran, Hamas och Cuba någonsin har gjort är tydligen något som Sveriges medborgare – enligt mainstremmedia och Claes Elfsberg – inte ska få veta och följaktligen inte ska bry sig om, och absolut inte försöka påverka.

Nedan en insiktsfull text om media samt det därav följande moraliska och politiska förfallet i det här landet. Av Rudi Dutschke.

”Säg att en våldsam brand har brutit ut i ett bostadsområde i kvarteret X. Minst en person har förolyckats, flera har fått föras till sjukhus. Säg att du bor i samma stad, och att din färd med tunnelbanan för dig rakt under det olycksdrabbade området. Av en händelse beslutar du dig dock för att stiga av vid stationen A. Avståndet från A till X är stort: du hör inte utryckningsfordonen, känner inte brandröken. Du går in i den närbelägna blomsterhandeln, köper dina blommor och fortsätter utan vetskap om händelsen till din slutliga destination. Säg i stället att du går av vid station B. Här hörs utryckningsfordonen tuta i fjärran, men brandröken känns inte. Du tänker att i en stor stad som denna är det normalt att utryckningsfordonen då och då ger sin närvaro till känna och uppsöker din blomsterhandlare. Säg att du stiger av vid stationen C. Nu hörs utryckningsfordonen, nu känns brandröken. Du värjer dig genom att hålla handen för ansiktet och söker i stället upp en blomsterhandlare som ligger på en skyddad bakgata. Säg i stället att du bor i kvarteret X. Du står inför ett val: du kan hjälpa till att ta hand om skadade eller låta bli. Vad gör du?
Säg nu att du bor i en avlägsen förort, och att du först stigit av tunnelbanan vid stationerna A, B eller C. När du kommer hem och slår på TV:n visar det sig att H, en stor potentat i vårt mäktiga grannland i väster, tillfälligt gästar staden. Nyhetsmedierna viker nästan all sändningstid åt besöket. En eldsvåda av det slag som drabbat kvarteret X bedöms som alltför oväsentligt för att komma med i rapporteringen.
Enskilda människors mod och dådkraft har testats. Men själv har du ingenting fått veta, och därför heller ingenting kunnat göra.
Det är nu inte kvarteret X, utan en hel världsdel som står i brand. Är det då inte rimligt att fordra att varje individ, liksom varje myndighet som representerar oss medborgare, bör ställas inför valet att gripa in – eller låta bli. Att så inte sker, att möjligheten att välja till och med undanhålls medborgarna, är ett mått på det moraliska och politiska förfallet i det här landet.”

Läs andra intressanta bloggar.

I sin kolumn i tidningen Kommunalarbetaren skriver Ekots tidigare Östeuropakorrespondent Maria Persson Löfgren att ett inslag hon gjort censurerades. I inslaget anklagar Srebrenicas mödrar Europa och den svenske utrikesministern Carl Bildt för massakern i Srebrenica, som skedde i juli 1995. Maria Persson Löfgren skriver:

”Det är mycket hårda ord. Långt från svenskt ”lagom” och det går inte: Det kan tas politiskt, som att jag är en allianshatande reporter, är ute efter utrikesministern och att svärta ned Sverige under EU-ordförandeskapet.
Hatet mot Bildt kommer inte med i svensk radio.”

Maria Persson Löfgren skriver också om den osakliga Rysslandskritiken som släppts fram och ständigt malt på i Ekot:

”Jag tänker på hur många gånger jag gjorde inslag med samma hätska utfall mot en annan politisk toppman, presidenten i Ryssland Vladimir Putin.
Aldrig en invändning om huruvida argumenten eller ilskan mot Putin var saklig eller ej. Det var självklart att släppa fram kritiska röster mot den ­en­väldige presidenten i Ryssland utan att egentligen kontrollera om han ­verk­ligen hade makten att göra något åt det ena eller det andra.”

Maria Persson Löfgren uppmanar till mer mod i media och mindre svenskt lagom.

Jag har själv under många år uppmärksammat hur olika Ekot behandlar olika länder. Exempelvis stormakterna behandlas så här:
* USA och dess ledning får alltid komma till tals samt sätta dagordningen och utsätts nästan aldrig för kritik.
* Ryssland och dess ledning får aldrig komma till tals men utsätts nästan dagligen för kritik, kritik som många gånger bara baseras på rykten.

På samma sätt skiljer det sig mellan USA:s lydstater och de stater som inte underkastar sig USA. USA:s lydstaters härskare kallas aldrig diktatorer, även om de är det. Däremot framhålls att diktatorer är diktatorer om de inte underkastar sig USA.

När USA fosforbombade den Irakiska staden Faluja rapporterade italienska TV-kanalen RAI om detta. Eftersom Ekot teg skickade jag ett mejl till dåvarande utrikeschefen Ginna Lindberg och frågade om orsaken till Ekots tigande om detta människorättsbrott. Svaret löd (avsänt 051110 klockan 11.36):

”Vi har tittat igenom RAIs reportage och försökt kontrollera deras uppgifter. Problemet är att de forskare vid FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut) som vi talat med säger att vit fosfor helt enkelt inte kan användas så som RAI hävdar. I korthet gick forskarnas förklaring ut på att vit fosfor börjar brinna direkt i luften, och därmed inte kan regna ner så som beskrivs i reportaget. Detta gör att vi har svårt att gå vidare på RAIs uppgifter”

Först en vecka senare kunde Ekot sända det faktum som de förtigit och som FOI förnekat. Detta efter att en Amerikansk armetidning publicerat uppgifter som bekräftade att fosforbomber använts i Faluja. Därmed ansåg Ekot att det var sant, det som tidigare inte varit sant. Sådan hänsyn visas generellt aldrig av Ekot mot andra länder som begår människorättsbrott.
Man kan också kritisera Ekots val av ”expertkommentatorer” när det gäller USA:s krigföring. Att det finns starka band, genom ett formellt och informellt samarbete, mellan svenska försvarets olika grenar och USA:s dito, är ingen hemlighet. Därmed kan man förutsätta att svensk militär inte är en neutral part som kan göra oberoende analyser.

Jag tycker det är tvärt emot det journalistiska och demokratiska uppdraget att såsom Ekot censurera samt behandla olika parter enligt olika måttstockar. Det är dax att slå hål på Ekots image som trovärdig, sann, tillförlitlig och som stående på barrikaderna för att värna demokratin. Ekot har en politisk agenda!

Idag läste jag en så dum debattartikel i tidningen Journalisten. Det var Israellobbyisterna Lisa Bjurwald och Jonathan Leman som klagade på att webbsajten Newsmill blivit nominerad till Bonniers stora journalistpris. Argumenten för att Israellobbyisterna inte ville att Newsmill skulle få priset vara två.

• Newsmill hade publicerat texter av islamisten Mohamed Omar.
• Newsmill hade publicerat texter av nazisten Björn Björkqvist.

Så är dom Israellobbyisterna

• endast åsikter som överenstämmer med deras ska få förekomma i offentligheten
• endast personer som har åsikter som överenstämmer med deras ska få förekomma i offentligheten
• alla som inte har åsikter som överenstämmer med deras ska bli utfrysta från det offentliga rummet

Den sista punkten är själva grunden för antisemitstämpeln. Israellobbyn ropar antisemit så fort någon säger eller skriver något de inte gillar, i hopp om att få personen stigmatiserad så att skraja redaktörer slutar ge personen utrymme att delta i det offentliga samtalet. Israellobbyisterna vill avskaffa yttrandefriheten för de som inte tycker som dem.

Jag kan hålla med om att Newsmill inte ska ha Stora journalistpriset. Den åsikten baserar jag enbart på att jag anser att Newsmill inte är en journalistisk produkt utan ett debattforum.

Men sedan. Ska vi avskaffa yttrandefriheten? Med det resonemang som journalisterna (sic) Lisa Bjurwald och Jonathan Leman för så pläderar de för detta. Men det har de antagligen inte själva insett att de gör. Tänker man dock i några fler steg, och dessutom reflekterar över historien, så leder deras inställning till vad som får och inte får sägas till detta.
Det som är tillåtet att säga idag är förbjudet i morgon. Så ser historien ut. Det är den för tillfället rådande makten som bestämmer.

Att utesluta personer från det offentliga rummet p.g.a. att de avviker från de politiskt korrekta åsikter som är legio just nu är en antidemokratisk hållning. Jag är till 100 procent demokrat, vilket innebär att jag kan anses som ett hot mot rikets säkerhet enligt den definition som bl.a. SÄPO omfattar. (Fundera över begreppet rikets säkerhet. Vad innebär det egentligen? Vem och vad ska det skydda?) I en riktig demokrati, med reell yttrandefrihet, ska man få diskutera och opinionsbilda utan andra begränsningar än förbud mot rent osakliga lögner om personer och folkgrupper o.dyl. Men om någon, vid något tillfälle, framför synpunkter som ligger inom gränsen för vad som är straffbart så ska detta inte hindra att personen ska få uttrycka sin åsikt, när den håller sig inom lagens råmärken, vid andra tillfällen. Att på livstid avstänga personer från det offentliga rummet är inte bara antidemokratisk, det är dumt också, eftersom en fri debatt utvecklar vårt samhälle och leder till ökad förståelse mellan människor.

Hädanefter önskar jag slippa läsa flera texter av antidemokraterna Lisa Bjurwald och Jonathan Leman eftersom de inte skriver som jag tycker och det som jag vill läsa.

Ni som nu samlas till Socialdemokraternas kongress ska bl.a välja den statsministerkandidat som efter valet 2010 förhoppningsvis ska ersätta Fredrik Reinfelt. Det är alltså ett mycket viktigt val ni ska göra. Inför detta viktiga val ska ni veta att det var inte bara toblerone som nuvarande partiledaren Mona Sahlin köpte på statens kontokort då på 90-talet.
Ni ska veta att Mona Sahlin har alldeles för mycket i sitt bagage för att hon inte inför valet ska få schavottera i media som en, på goda grunder, ansvarslös och slarvig person, en person som inte är en representativ och värdig statsminister.
Dagen efter att det avslöjades att Mona Sahlin använt statens kontokort för privata inköp publicerade Göteborgs-Posten en Sifoundersökning som visade att 66 procent av befolkningen ansåg att Mona Sahlin var olämplig som statsminister.
Det låga förtroendet för Mona Sahlin bekräftas idag av en ny Sifounderökning.
Inför riksdagsvalet 2010 kommer Mona Sahlins heder åter att nagelfaras i media. Räkna då inte med att stödet från folket, att rösta fram henne till statsministerposten, kommer att vara större än då i oktober 1995. Mona Sahlin har under sina år som förtroendevald – sug på det ordet – samlat i hop till en lång lista av bevis på att hon inte är en ansvartagande människa.

Jag kräver inte att våra politiker ska bete sig bättre än folk i allmänhet. Men det de gör, politikerna i allmänhet och Mona Sahlin i synnerhet, är att de beter sig betydligt sämre än sina undersåtar. De tar sig friheter eftersom de vet att regelverken inte gäller lika för dem som för undersåtarna Det accepterar vare sig jag eller majoriteten av svenska folket.

—–

Mona Sahlins bristande moral har blivit film

Den är både upprörande och rolig.

—–

CV över Mona Sahlins klandervärda gärningar

Punkterna i denna CV kommer garanterat att ligga Mona Sahlin och Socialdemokraterna till last vid riksdagsvalet 2010 om Mona Sahlin väljs till partiordförande.

1990 kom det fram att Mona Sahlin betalat dagmamma svart

1993 kom det fram att Mona Sahlin inte betalat tv-licens. Familjen Sahlin får körförbud på den obesiktigade familjebilen. Trots det registreras två felparkeringar på bilen.

1995 avslöjades Mona Sahlins privata inköp på det av staten utfärdade betalkortet. Kortet hade hon fått i tjänsten för att betala arbetsresor och andra omkostnader. Det kom fram att Mona Sahlin under cirka 4-års tid hade tagit ut tusentals kronor i kontanter, köpt kläder, hyrt bil och betalat för tiotusentals kronor under sin semesterresa. Sahlin betalade så småningom tillbaka, men ibland först efter upprepade påstötningar från statsrådsberedningen. Trots upprepade tillsägelser av statsrådsberedningen var det inte förrän Expressen skrev om dessa otillåtna ”lån” av skattebetalarnas pengar som Mona Sahlin slutade använda sitt kort till privatkonsumtion.

Vad är man för personlighetstyp om man först efter att ha valsat runt i media slutar missbruka det betalkort man vid ett flertal gånger blivit tillsagd att inte använda för privat konsumtion?
Vid ett tillfälle förklarade Sahlin kortanvändandet med att ”jag tog ut ett förskott på lönen, och det kan väl de flesta göra.” Detta avslöjar glasklart vilka orealistiska föreställningar den f.d. talesmannen i arbetsmarknadsfrågor har om hur vanliga löntagare har det på jobbet.
Mona Sahlin har bara några veckors arbetslivserfarenhet. Efter gymnasiet sommarjobbade Mona Sahlin några veckor som diskare i Svenska Dagbladets matsal. Det gjorde henne tydligen till den i arbetsmarknadsfrågor högst kvalificerade socialdemokraten. Sedermera blev hon arbetsmarknadsminister. Som arbetsmarknadsminister under det tidiga 90-talets krisår föreslog hon strejkförbud och lönestopp.
Ännu tydligare visade sig de skilda världarna, som politiker och löntagare lever i, när det i tiden för betalkorts-affären blev rapporterat i media om en postkassörska som ”lånat” 60 kronor ur kassan och för detta lilla ”lån” blivit av med jobbet och dessutom dömts till böter. Sådant drabbar så klart ingen politiker.
Betalkorts-affären handlade om privata utgifter för 53 174 kronor som Mona Sahlin betalat med regeringens betalkort. Chefsåklagare Jan Danielsson, som brukar utses till att utreda brott begångna av politiker gjorde en förundersökning och kom som vanligt fram till att inget brott var begånget. Jan Danielsson påstod att han inte kunde styrka brott eftersom reglerna om hur regeringens kontokort fick användas hade varit otydliga. Mona Sahlin slapp alltså ta ansvar för sina lån. Det fanns dock, visade det sig, dels regler som föreskrev att riksdagens kontokort inte fick användas för privata utlägg, dels dokument som beskrev hur man som kontoinnehavare skulle reglera utlägg av privat natur. Men politiker behöver inte följa de lagar och regler de instiftar för andra.

I samband med betalkorts-affären kom det också fram att familjen Sahlins otaliga P-böter ofta gick till kronofogden. Och att de aldrig betalade dagisavgifterna i tid.
Men inte ens när Mona Sahlin tog ”time-out” från politiken och tog ledigt från sina politiska uppdrag kunde hon avhålla sig från att använda våra gemensamt inbetalda skattepengar till privat konsumtion. Mona Sahlin hade tagit hjälp av kungens svåger Tord Magnuson och flugit med familjen till Mauritius – som på den tiden kallades ”ett av världens dyraste turistmål”. Kostnaden för att ha med en assistent och två livvakter på flyget och boendet på det femstjärniga lyxhotellet stod skattebetalarna för.

1998 återkom Mona Sahlin i regeringen som biträdande näringsminister.

1999 avslöjades att Mona Sahlin dragit på sig 98 obetalda p-böter varav en tredjedel gått till kronofogden. Regeringskansliet ordnar parkeringsplats åt henne. (Sic!)

2000 fick Mona Sahlin en betalningsanmärkning för att ha betalt restskatten på drygt 30 000 för sent. (”Om man är socialdemokrat, då tycker man att det är häftigt att betala skatt. För mig är skatt det finaste uttrycket för vad politik är.” sagt i Sveriges Television, 8 september 1994.

2001 Mona Sahlin har under 2001 haft sex obetalda räkningar som gått till kronofogden. Det visar sig att familjen Sahlins bil är belagd med körförbud – den är obesiktigad och fordonsskatten är inte betald.

2006 väckte partiveteranen Enn Kokk stor uppmärksamhet då han på sin blogg avfärdade Mona Sahlin som lat, oberäknelig, okunnig och utan egen politisk linje. Enn Kokk skriver:

”Mona Sahlin, som tycks återkomma som en av de mer seriösa kandidaterna, har en hel del av den personliga utstrålning, som Pär Nuder saknar.

Men politiskt är hon ett osäkert kort. Som SSUare var hon snarast traditionalist, men sen har hon mer och mer lierat sig med förnyarna (som ju numera återfinns i partiet). Mitt intryck av henne – jag har jobbat nära henne under hennes tid som partisekreterare – är att hon agerar mer efter vart hon känner att vinden blåser än efter djupt grundad övertygelse och framför allt kunskap. De gånger hon bad mig om underlag för något, ville hon aldrig läsa några vidlyftiga papper, som hon själv måste tolka; nej, korta sammanfattningar skulle det vara. Hon var ganska lat. Hon la sig praktiskt taget aldrig i vad jag som ansvarig funktionär tog upp på VU- och partistyrelsedagordningarna (vilket ju var kul för mig) utan skrev bara raskt sin namteckning på kallelsepapperet.

Och hon var fruktansvärt oberäknelig. Det hände, att ombudsmän slog vad om hurudivda hon skulle komma till ett utlovat möte eller inte. Jag har rikliga egna erfarenheter av det här. En gång bad hon mig, någon timme innan planet skulle gå, meddela återbud till ett stort kvinnomöte i parlamentet i Riga. Från de nordiska partisekreterarmötena skolkade hon ofta; jag fick åka ensam. En gång tog den danske partisekreteraren mig åt sidan och sa ungefär: ”Enn, det här är ingen kritik mot dig. Vi uppskattar allihop dina analyser av vad som sker i svensk politik. Men vi kan ju inte ha mängder av nordiska partisekreterarmöten, där den svenska partisekreteraren inte deltar.”

Med det här vill jag säga, att det personliga slarv, som fällde henne förra gången, är bara förnamnet.”

—–

Mona Sahlins offentliga CV

2007-
Partiordförande för socialdemokraterna

2006-
Riksdagsledamot, vice ordförande i riksdagens socialutskott

2004-2006
Samhällsbyggnadsminister och departementschef i Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet

2002-2004
Statsråd i Justitiedepartementet

1998-2002
Statsråd i Näringsdepartementet

1998
Rektor på förbundsskolan Bommersvik

1997-1998
Ordförande i Europaåret mot rasism

1996
Ger ut boken ”Med mina ord”

1995-1998
Egen företagare

1994-1995
Jämställdhetsminister och ställföreträdande för statsministern

1992-1994
Socialdemokraternas första kvinnliga partisekreterare

1991-1992
Riksdagsledamot, ordförande i arbetsmarknadsutskottet, talesman för socialdemokraterna i arbetsmarknadsfrågor

1990-
Ledamot, suppleant, av Socialdemokraternas verkställande utskott

1990-1991
Arbetsmarknadsminister, yngst i regeringen

1983-1990
Regeringens representant i Riksidrottsförbundet

1982-1990
Riksdagsledamot, yngsta ledamoten, 25 år gammal när hon väljs
ordförande i arbetstidsutredningen, styrelseledamot i Arbetslivscentrum

1980-1982
Statsanställdas förbund

1978-1980
Brevskolan

1976-1977
Vice ordförande i Elevförbundet

1976
Tar studenten på södra Latin efter treårigt gymnasium och jobbar därefter som bland annat köksbiträde och kontorist.

1973-1984
Aktiv i SSU, i klubb, distrikt och förbund

1964
Grundar svenska Barbieklubben

—–

Mona som körsångerska

På skivan med Jan Malmsjös melodifestivalbidrag Hej Clown 1969 är Mona Sahlin med som körsångerska. Mona fick dock inte vara med när låten framfördes i melodifestivalen eftersom hon inte ansågs söt nog. (Sic!)

—–

Mona Sahlins försvarstal från den 17 oktober 1995 – ord för ord

”Nu skall ni få höra min historia.

Jag skall gå igenom min ekonomi, jag skall gå igenom jobbets kort, jag skall gå igenom – lite i alla fall – mitt liv som politiker. Jag skall berätta vad jag tycker om media, inte för att ni är skurkar utan berätta hur jag har upplevt de här dagarna, och sedan skall jag berätta om vilka slutsatser som jag har dragit.

Och jag vill säga från början att jag må vara slarvig med mitt liv, men jag är baske mig inte slarvig med vare sig politiken eller med mina ungars liv. Och jag är baske mig ingen ohederlig person och jag är ingen fifflare. Här känner jag mig oerhört stridslysten och jag tror ni kommer att förstå, när jag går igenom min bild, varför jag känner mig så arg.

Först då min privata ekonomi: jag kom av egna orsaker ordentligt efter med min ekonomi på 80-talet, jag gick på kontokorten, vilket jag dessvärre inte var ensam om och jag är också sådan – inte bara i politiken – att har jag dragit på mig och min familj problem, så är det jag som skall lösa dem, jag hade kunnat bett många om hjälp men jag gjorde icke det och det gick som det gick.

Nu har ni skrivit om två kontokort, det ena Åhléns, slutbetalades 1993, det andra, Diners Club, så skrev Aftonbladet till mig på fredagen och sade att nu har de spärrat det kortet i dag för nu har det kortföretaget tröttnat.

Jag svarade till Aftonbladet mycket undrande över hur man kunde spärra ett kort som inte är använt på evigheter och dessutom slutbetalt. Brydde sig någon om detta? Nähä, det var förstasidor, löpsedlar, ännu ett kort indraget, nya avslöjanden.

Jag kollade då själv med Diners Club, ni kan få kopia på brevet, och då skriver de så här:

”Skulden reglerades 94-09-05, kortet gick ut i oktober -94, ingen förnyels gjordes. Vad som skedde i fredags var att vi av misstag kompletterade vår interna spärr, vilket inte borde har gjorts och vi beklagar att så ändå skett.”

Så om detta ”nya avslöjande”, allt om detta har stått. Jag har också förbisett en TV-avgift en gång, det har också stått i medierna ganska länge, jag har gjort fel, jag har misskött min ekonomi, jag har också betalat för det, med pengar som man alltid gör när man missköter sin ekonomi. Detta har stått förr, nu har det vart en nyhet igen, ”nya avslöjanden om Sahlin”, OK.

Kvarskatten: Det ska vara häftigt att betala skatt. En minister betalar 300 000 kronor per år i skatt. Så får jag läsa om att jag skulle ha – ja, det har stått olika – 17 000 kronor i kvarskatt som jag har struntat i att betala. Ibland har det stått en mindre summa och ibland har jag undrat, är jag så slarvig, för jag fattade ingenting. Till skillnad från er så kollar jag detta.

Då skall jag läsa så här: Enligt en utredning som gjordes i dag på förmiddagen så finns det en anteckning på arbetsmarknadsdepartementets skatteförteckning från januari 1991 om att Mona Sahlins återstående kvarskatt var 15 800 kronor enligt skattemyndigheten. Det var också det avdrag som min arbetsgivare gjorde.

Enligt redovisning – som ni kan se sedan – står det här: kvarskatt, dragen kvarskatt, differens: tomt.

Uppenbarligen var skattemyndighetens besked till arbetsmarknadsdepartementet felaktigt. Kvarskatten var större än vad skattemyndigheten hade sagt till min arbetsgivare, 1 640 kr större. Det har man inte meddelat arbetsgivaren, det blev ett krav på mig, som jag betalade. Jag har alltid betalat kvarskatt, för den dras alltid på lön. I ett fall som gällde 1 640 kr har arbetsmarknadsdepartementet uppenbarligen fått fel uppgifter från skattemyndigheten, varför fullt avdrag inte gjordes. Det kan faktiskt inte jag lastas för. Det är häftigt att betala skatt, kan ni kolla sedan.

Ett antal gånger sedan 1990 så har jag använt det EuroCard-kort som stadsråd har. När man har privata utlägg så är det man själv som lämnar in kvittona. Jag vill bara betona det.

Alla kvitton med blöjor, Toblerone och kläder är det jag själv som har lämnat in till arbetsmarknadsdepartementet till exempel, där attesterade inte jag eller skrev på en enda faktura, utan det är andra som gör. Jag lämnar in mina kvitton, anger och betalar.

Jag har angett, ekonomifunktionen har fakturerat och jag har betalat. Jag kan också säga så här: Jag är ju inte någon fullständig idiot, om man säger så. Jag har vart heltidspolitiker sedan 1982, jag är mycket medveten om att vi har en offentlighetsprincip i det här landet – att allt man gör på ett departement är offentligt och tillgängligt för vem som så vara – och den som hyllar jag också.

Det vore ju – lätt uttryckt – att begå politiskt självmord om man med öppna ögon

gör detta under så lång tid, fullt så dum är inte jag.

Varför har det tatt så långt tid då? Varför är det fler än jag som har använt det på detta sätt? Har det varit så uppenbart fel, eller förbjudet, eller alla andra uttryck ni har använt?

Nu säger många: Ja, men det finns ju så tydliga regler. Det kan ni också se att de reglerna är långt ifrån tydliga. I ett papper finns det klart utsagt att kortet är endast avsett för tjänstebruk. I ett annat papper så står det till och med hur man skall göra när man har använt kortet privat.

Det kanske inte är så att reglerna är så fruktansvärt tydliga. De papprena kan ni också titta på, om ni inte har gjort det innan.

Om jag alltså lät nonchalant, som många har uttryckt det, så kan det faktiskt vara så att jag både då, också nu, inte tycker att jag har gjort något fel som har använt detta kort, redovisat och betalt.

Jag skall kommentera några fakturor. Det finns några fakturor som är en taxfree-affär och en faktura som är blöjor, Toblerone, cigaretter, två Toblerone till och med. Om jag hade avsett att göra något brottsligt här, då måste jag vara en uppenbar idiot som lämnar in detta kvitto, som jag gör till min arbetsgivare.

Sedan har jag inte sett själv, hur fakturan sedan ser ut från EuroCard och vad som faktureras mig. Självklart skall jag betala allt som är privat, men det är väl rätt uppenbart om man lämnar in ett kvitto där det står blöjor och två Toblerone. Mitt handskrivna kort som – alla er har väl publicerat det – som gällde bankomatuttagen, och det framgår väl av det handskrivna kort jag då skrev, som jag också förstås visste var offentlig handling, att detta kändes inte så bra, eftersom det inte är avsett att användas i den omfattningen för kontantuttag, vilket jag också skrev och också angav. Det hände ändå en gång, två gånger till i april, allt är reglerat och sedan i april, sex månader innan någon journalist frågade mig om detta, så har detta kort icke använts för något som helst privat.

Den sena fakturan. Det är riktigt att jag fakturerades för två hyrbilar, som användes i december förra året och i april, först den 29 september och då vill jag säga följande om detta:

Faktureringen gjordes på min egen begäran, mer än en vecka innan Expressen hade sin första artikel om saken. När jag första gången såg kontokortsfakturan och de här två hyrbilarna utgick jag ifrån att dom hade jag använt i tjänsten, precis som jag varje gång jag hyr bil avgör och vet om det är för privat eller för jobbet som den skall användas.

I april, när vi lade kortet åt sidan – jag har icke använt det privat sedan dess – bestämde vi också att vi skulle ha en genomgång under hösten för att ta upp vad som är förmånsvärde och inte, när deklarationerna skall göras. Jag har nu tittat i min kalender för de här dagarna och det är så att jag har använt de här bilarna i tjänsten, men när vi satt och gick igenom, så ville jag vara på den säkra sidan och jag betalade allt det själv, bad om det själv och det gjordes också några dagar efteråt.

Nu skall vi se var vi var… Jo, sen har jag ett nytt avslöjande, då, som ni inte har hittat, för nu skall alla kort på bordet – men snart har jag ingen aning om vad det är för kort ni vill se – men jag har hittat en faktura till.

Ett taxikvitto på 170 kronor, där jag, prudentlig som jag är, också har angett på fakturan att det var privat och det var när jag fick problem här i somras och fick åka akut till sjukhuset, det är 02.03, från bostaden till Södersjukhuset, det är prydligt angett och nu också betalt.

Jaha, allt detta är nu föremål för riks-åklagarens bedömning. Jag välkomnar den.

Jag hoppas på en förundersökning. Jag har också kontaktat två advokater; Lars Viklund och Claes Borgström som hjälper mig med detta. Jag är stridslysten och jag skall slåss för jag är icke ohederlig och jag är ingen fifflare.

Nästa punkt. Varför kan ett liv, som ni nu trycker ihop på några sidor – för det är faktiskt ett helt liv – se så fruktansvärt rörigt ut och se så slarvigt ut, och det här är inget försvarstal. Jag har hållit på i 23 år med politik, jag har fött fyra ungar under den tiden. Ni vet alla, man jobbar kvällar, helger, offentligheten, tillgängligheten för alla er, vilket ni inte kan klaga på att jag inte har ställt upp under åren.

Telefon som går dygnet runt, fax, hot, trakasserier, bajs i brevlådan, kondomer i brev – ändå har jag älskat varenda sekund av det här livet. Jag må ha slarvat med att sköta min egen ekonomi – med städning, om ni vill veta det med – för annat har varit viktigare: mina ungar, partiet och politiken.

Och jag säger inte det här för att någon skall tycka synd om mig, för att jag har valt det här själv, men för att försöka beskriva vilket annorlunda liv man har som politiker.

Många har sagt till mig: ”Vilket lyxliv ni lever, ni har hög lön, ni bor på lyxhotell, ni äter på lyxrestaurang”, och själv får man försöka förklara – tänk att man längtar hem och inte bort till lyxhotell på kvällarna, men man måste göra det ibland, och att man hellre äter falukorv med ungarna än käkar entrecote med LO. Jag har valt det här livet själv och jag har älskat varje sekund av det, och jag tror också att det har synts på mig att jag har älskat att vara politiker och jag tror det är därför kanske som jag har mött så mycket uppskattning under de här åren.

Kan jag tycka att det är kul igen, kan partiet tycka att jag är bra igen?

Felfria politiker ropar ni nu efter, och fläckfria förflutna. Finns dom? Vill vi ha sådana, ja det får andra svara på. Jag bara vet att demokrati förutsätter inte bara aktiva medborgare, utan också att det finns någon på andra ändan demokratin som vill stå upp för att vara politiker.

Nu skall jag sluta med att säga: vad har ni i medierna ägnat er åt de här dagarna?

Ja, ni har granskat en politiker som kunde bli en partiledare, det är helt okej, det ska ni göra. Men på vilket sätt har ni gjort det?

Jag har visat här åtminstone två fall där ni har struntat i att gräva tillräckligt djupt. Var det för att ni visste att grävde ni tillräckligt djupt så var inte skattegrejen någonting?

Hade ni trott på mig när jag sade, att det här kontokortet, det kan inte stämma, men ni trodde inte på mig, men ni grävde heller icke och gjorde inte det jobb ni borde ha gjort.

På vilket sätt har ni jobbat och vilka proportioner har det här fått – det är upp till er att svara.

Det är mig det handlar om, jag har granskats i många år, allt det ni har grävt

fram nu har varit offentligt hela tiden.

Jag skall granskas, men, ni har också gjort något annat. Ni har ringt om mina syskons ekonomi -ursäkta mig, men vad har det med min roll som politiker att göra?

Ni kollar så kallade tips, och gör det med mig. Tips som är: har du legat med den och den – vad har det med här att göra? Varför förolämpar ni mig genom att ens fråga?

Aftonbladet – Leif Kasvi, heter du väl – får ett tips om att Mona har ett kriminellt förflutet. Han dundrar hem med denna förfrågan till min 17-åriga dotters pappa, som jag bodde ihop med för 17 år sedan och frågar honom om detta – ursäkta, vad har detta med nåt att göra, frånsett att det inte var sant, men det är det väl ingen som bryr sig om?

Elisabet Höglund får ett tips om att Bosse, alltså min man, skulle ha sjukskrivit sig felaktigt. Givetvis var det fel, men hon ringer ändå och frågar – ursäkta, vad har det med min roll som politiker att göra?

Ni är på mina barn och frågar, hörrudu, när mamma köper leksaker till er, brukar hon ha kort eller kontanter? – ursäkta mig.

Ni filmar in i köksfönstret och säger att hon drar sig undan i radhuset. Om man inte har två dar att fundera när man bett om det.

Ni smyger med teleobjektiv in i sovrummen. Jag känner mig smutsig men jag undrar också hur ni som har vart en del av det här jag nu beskrev, hur ni känner er, det får ni svara på.

Det jag undrar är varför mina nära och kära skall behöva smutsas ner, de också.

Skall ni plåga någon så plåga mig, men ge sjutton i mina syskon, mina ungar och mina f d pojkvänner.

Mina slutsatser i dag är två. Första, jag välkomnar en förundersökning, som jag har sagt. Man skall inte ha politiker som fifflar och det har inte jag gjort.

Min andra slutsats det är då min s k kandidatur.

Det jag sade när jag hade presskonferenser på partiet, det var, att om partiet vill ha mig som partiledare då tror jag att jag kan vara en bra partiledare.

Kan jag det nu? Vill partiet ha mig nu? Vill jag ställa upp nu? Finns det någon som kan lita på mig nu? Ja, det vet jag inte.

För partiet och mig och min familj så behöver vi time out en stund.

Förundersökningen tar sin tid och självklart är utgången av den viktig.

Och sen då? Ja, de enda som kan – och ska – välja partiledare, det är mitt parti och de medlemmarna i det partiet. Det är inte Expressen, det är inte Aftonbladet, det är inte ens opinonsundersökningar. Vi får väl se, vad tiden ger. Jag bara känner så i dag.

Jag skall skriva ut till mina partivänner ungefär det jag har berättat för er här i dag, be dom tänka en gång till på vem dom vill ha som partiledare.

Men därmed är det inte klart. Om jag skulle vara en bra partiledare så måste jag ha stöd och förtroende och jag måste vilja själv.

Det vet jag inte i dag, utan det får vi se.”

Det är synd om politikerna, tycker politikerna. Det förnekar de visserligen att de tycker, men det framgår ändå av vad de skriver i bloggosfären i efterdyningarna av Kalla Faktas granskning. Politikernas självömkan framgår också av deras stora engagemang i att försvara de nuvarande privilegierna. Och ställer man följande fråga så får man inget svar:

Tycker du att ni riksdagsledamöter har folkligt d v s demokratiskt stöd för er lön, era ledigheter (sk plenumfri tid) och era pensionsvillkor eller är dessa privilegier något som ni tillskansat er odemokratiskt d v s mot folkviljan?

I stället berättas följande på riksdagens hemsida.

”Riksdagsledamöternas arvoden höjs med 500 kronor per månad till 55 000 kronor från och med den 1 november 2009.”

Ett system som skulle vara betydligt mer rättvist och betydligt mer demokratisk vore att riksdagsledamöter fick betalt för förlorad inkomst. Obervera: Att vara riksdagsledamot är inget yrke utan ett förtroendeuppdrag.

Varför ska de högst avlönade i samhället tvingas gå ner i lön om de ska representera sina väljare i riksdagen? Det borde anses oaceptabelt ur rättvise- och demokratisk synpunkt.

Varför ska låg- och medelinkomsttagare få högre lön som riksdagsledamot än den marknadslön de kan få på den konkurrensutsatta öppna arbetsmarknaden? Det borde anses oacceptabelt ur rättvisesynpunkt eftersom de jämställs med de som har ett betydligt högre värde på den öppna arbetsmarknaden. Det borde anses oacceptabelt ur demokratisk synpunkt eftersom högavlönade riksdagsledamöter på vänsterkanten märkbart tenderar att byta ideologi när de väl gått från att vara lågavlönad på öppna arbetsmarknaden till en högavlönad plats i riksdagen. Därmed slutar de också att ställa sig bakom de ideal och de människor de blev valda till att företräda.

Med ersättning för förlorad arbetsinkomst skulle riksdagsledamöterna behålla den inkomstnivån och de levnadsförhållanden de levde under innan de blev riksdagsledamöter. Bibehållen levnadsstandard är bästa sättet att försäkra sig om att de som riksdagsledamöter är representativa för sina väljare i representativ demokratisk ordning. Vill sedan en riksdagsledamot höja sin lön så måste hen ge sig ut i den öppna arbetsmarkanden och lyckas få ett arbete på den lönenivå hen anser sig värd, och sedan kandidera tillbaka till riksdagen. Inte lätt, men det ger den kontakt med verkligheten som riksdagsledamöter säger sig behöva men uppenbarligen inte vill möta på mitt föreslagna och handfasta sätt.

Politikerna vill ju till varje pris behålla sin trygghet och sina privilegier. Men det är just dessa privilegier som gör att de tappar kontakten med väljarnas verklighet och tycker så jävla synd om sig själva. De lever i en egen värld  där de i själva verket har det mycket bättre än de flesta av sina väljare på de flesta sätt.
Deras arbetsbörda har ju minskat åtskilligt sedan de flesta beslut överläts till EU. Trots detta har inte antalet riksdagsledamöter minskat. - Har du någonsin hört en politiker prata om att antalet politiker ska skäras ner eller att politiker ska rationalisera och jobba effektivare? - I stället fick riksdagledamöterna för några år sedan en halv sekreterare (två ledamöter delar på en sekreterare) som ska sköta det som är jobbigt. Och jobbigt är ju det mesta om man nu läser vad som skrivs av riksdagsledamöterna i bloggosfären. Ingen skriver om att den politiska organisationen bör rationaliseras…
Men nu när EU fattar de flesta beslut finns det all anledning att avskaffa yrkespolitikerna helt och återgå till som det var i begynnelsen.

Margita Björklund, före detta folkpartistiskt kommunalråd i Göteborg, som debatterade politikernas villkor mot Thomas Bodström i radioprogrammet Studio Ett  den 8:de februari 2008 berättade att från allra första början var inte riksdagsman ett heltidsarbete utan kammaren sammanträdde ett antal månader per år och då utgick riksdagsarvode. Resten av året arbetade riksdagsledamöterna med sina egentliga yrken. Men undan för undan höjdes riksdagsledamöternas röster om hur otroligt betungnade det var att hålla kontakt med valkretsen, att läsa in sig på alla handlingar och att förbereda alla tal. Från riksdagsledmöternas sida ansåg man sig tvungen att ha arvode 12 månader om året. Och för att riktigt hålla kontakt med valkretsen har man många veckor då man är riksdagsfri. – 12 veckor sommarlov och 4 veckor jullov bl.a. – Vanligtvis är även alla måndagar och fredagar lediga från arbete i riksdagen på grund av att riksdagsledamöterna ägnar tid åt andra uppgifter än riksdagsarbetet i Stockholm.

Vilken ordning ger bäst demokrati för medborgarna?

• Heltidspolitiker som får ersättning för förlorad arbetsförtjänst och därmed lever under samma förhållanden som när de tidigare var yrkesverksamma. (mitt inledande förslag)
• Högavlönande heltidspolitiker med massor av privilegier och nästan inga reella krav, som extraknäcker på sin betalda tid och kan gå i pension vid 50 års ålder. (som det är nu)
• Rimligt betalda deltidspolitiker som är i riksdagen under en kortare period och som sedan arbetar med sitt ordinarie yrke. (som det var förr)

Frågan tål att diskuteras av oss undersåtar…

Läs också min bloggartikel Giriga riksdagsledamöter där jag skriver mer om det radioprogam där Margita Björklund och Thomas Bodström diskuterade giriga politiker.