Faktum är att tilldelningen inte kommer att minska utan hålla sig på totalt cirka 22,5 miljoner ton även framöver enligt Thea Ohlander på Natuvårdsverket. Åren 2005 och 2006, som det hittills finns statistik för, visar att el-produktionen hade ett överskott av utläppsrätter på cirka 11 procent. Det som kan reducera överskotten och eventuellt orsaka ett underskott – vilket innebär att el-producenterna tvingas köpa in utsläppsrätter – är att fler el-energianläggningar byggs.

Ett faktum som döljs i media och elbolagens rapportering om utsläppsrätter och elpris är att i Sverige delas utsläppsrätterna ut gratis.

Varför elbolagen trots gratis utsläppsrätter ända tar betalt som om de tvingats betala för dem förklaras av en Oskar Ahnfelt på Vattenfall med Nordens elbörs. Det pris vi betalar för elen är på ekonomspråk marginalpris. D.v.s. vi får betala för all el som om den vore den el som är dyrast att producera. Det innebär att vi betalar för europeisk kolkraft-el – där tvingas energiproducenter som vattenfall betala för sina utsläppsrätter – trots att det som levereras för det mesta är betydligt billigare el såsom svensk vattenkraft-el. Mellanskillnaden ger gigantiska vinster till elbolagen.

Hade det inte varit för den gemensamma marknaden hade vi haft ett elpris (marginalpris) baserat på sedvanlig (före avregleringen 1996) svenskproducerad billigare el och sluppit betala för påstådda kostnader för utsläppsrätter.

1993, tre år före el-avregleringen, sade socialdemokratiska partiets näringspolitiske talman, Göran Persson, att borgarnas förslag om att avreglera elmarknaden var ”svagsint”.
1994, två år före el-avregleringen, sade socialdemokratiska partiets energipolitiske talman, Anders Sundström, att:

”Socialdemokraterna säger nej till regeringens förslag om avreglering av elmarknaden. Vinner vi valet kommer avregleringen inte att genomföras.”

Socialdemokraterna vann valet 1994. Den 7 oktober tillträdde Ingar Carlsson som statminister. Drygt ett och ett halvt år senare, i januari 1996 genomförde Socialdemokraterna avregleringen av elmarknaden.

Att Göran Persson fick rätt i att en elavreglering var ett svagsint förslag bekräftas av en forskningsgrupp vid KTH som presenterat sitt resultat på DN debatt i somras. De kom till slutsatsen att förväntningarna på en avreglerad elmarknad visade sig i slutändan totalt felaktiga. Ökad konkurrens skulle ge lägre priser trodde man. Effekten blev den motsatta. Elpriserna är högre än någonsin.

Andra bloggar om: Avreglering | Ekonomi | Elmarknaden | Konsument | Näringsliv | Nyliberalism | Pengar | Politik | Samhälle | Socialdemokraterna |

Redan 2001 tog jag kontakt med riksdagens pensionshandläggare och fick ut uppgifter på hur kostnaderna för f.d. riksdagsledamöters pensioner och inkomstgarantier hade utvecklats de senast 10 åren. Från det brutna räkenskapsåret 1990/1991 till räkenskapsåret 2000 ökade kostnaderna med 300 procent. Vid tidpunkten för min förfrågan hade diskussionerna om sjukskrivningskostnadernas utveckling blivit en stor grej i media och inom politiken. Dessa kostnader hade, procentuellt, ökat varken mer eller mindre än kostnaderna för f.d. riksdagsledamöters pensioner och inkomstgarantier.

Eftersom frågan om sjukskrivningskostnaderna var så heta så tog jag kontakt via mejl och telefon med de flesta större riksomfattande medier – tidningar, radio och tv – för att får dom att uppmärksamma vad f.d. riksdagsledamöter kostar skattebetalarna. Men det var som att ropa i rymden. Ingen var intresserad av att rikta kritik mot fullt friska, arbetsskygga, bidragsberoende, f.d. politiker. All medial bidragskritik riktades nedåt mot de sjukskrivna.

Kanske har Aftonbladet nu lyckat bryta det mediala tabu som skyddat bidragsberoende politiker från granskning. Kanske vågar andra medier nu följa upp det som Aftonbladet lagt grunden till. (Jag måste bara här inflika ett erkännande till tidningen Stockholms City som redan 30 oktober 2003 hade en artikel om bidragsberoende f.d. landstingspolitiker som inte ville arbeta.)

Ur högerns synvinkel så bör inte politikernas arvoden och privilegier belysas och ifrågasättas. Borgerligheten önskar mer privilegier till politiker utifrån en plan att privilegierade sossar och vänsterpartister kommer att tänka precis som högerspökena själva och bli skattekverulanter och försvarare av orättvisor. Att borgarna har räknat helt rätt på den punkten kan man inte betvivla. Socialdemokraternas och Vänsterpartiets riksdagsledamöter har visat sig ha ytterst lite till övers för solidaritet och rättvisa i praktiken.

Andra bloggar om: Arbetslinjen | Bidrag | Demokrati | Ekonomi | Journalistik | Maktmissbruk | Media | Pensioner | Politik | Politiker | Riksdagen |