Magnus Berg, Burgsvik

”Han [Fredrik Reinfeldt] säger det att man ska gå igenom skolan snabbt. Man ska klara av det fort. Fast då krävs det ju att man har en trygg uppväxt. Att man har det bra hemma och så. Det är inte alla barn som har det. Han känner inte till våran värld om man säger så. Han ser bara sitt.
Han och folk i hans omgivning, och det liv han lever, dom har det enklare dom ser inte våld. Dom ser inte dom problemen som vi lever i. Då blir det enkelt att säga: ‘Ja nu ska man fokusera på skolan bara.’ Fast det går inte alls när man lever i misär.”
Mer om denna reaktion, från en ung arbetslös som mötte Fredrik Reinfeldt på ett arbetslöshetsprogram i Eskilstuna, i slutet på denna bloggpost. Först moderaten som skrämdes så pass av partiets behandling av de sjuka att han valde att hoppa av från moderaterna.

Moderaternas kommunfullmäktigeledamot samt företrädare i socialnämnden i Norrtälje Lars Sjöblom lämnar moderaterna och skriver själv om orsaken på Aftonbladet Debatt.

”Jag är polis och har i dag en ryggmärgsskada efter flera olyckor i tjänsten. Det har gett mig en insyn i vardagen för dem som Välfärdssverige ska värna. Och det var den insynen som gjorde att jag begrep att de Nya Moderaterna i verkligheten inte är det parti för alla som de utger sig för att vara. Människor som drabbats av partiets politik bemöts med arrogans och kyla. Jag har haft svårt att se dem som röstat på mig i ögonen.”

”Jag brukar säga att Moderaterna är ett parti som har en bra känsla för näringsliv och pengar men som saknar social kompetens. Även om det låter annorlunda på valaffischer och annonser så finns det ingenting hos Moderaterna som gör att man ser människor och deras problem.”

”För egen del har jag blivit bra behandlad av Försäkringskassan hittills, men jag ser med förskräckelse hur folk som är sjuka trycks ner av de nya hårdare reglerna som införts.”

”När Moderaternas politik i riket leder till att allt fler tvingas till att söka socialbidrag, och när moderat politik på lokal nivå handlar om att till varje pris hålla nere kostnaderna så är det inte fuskarna man kommer åt utan handikappade, sjuka och arbetslösa som hela sitt liv velat göra rätt för sig.”

”Det är en stor skillnad på Moderaterna när de talar till folk och när de genomför sin politik. Lokalt som centralt så är det en mycket liten klick som styr och som bestämmer vad som får sägas. När jag påtalat skillnaden mellan partiets budskap och dess politik bemöts jag med att jag inte har ”de rätta karaktärsegenskaperna” för att vara moderat. Och om de rätta karaktärsegenskaperna för att vara moderat ska vara att ljuga skäppan full för väljarna så har de väl rätt.”

Som sjukskriven förstår jag att Lars Sjöblom blir orolig över moderaternas jakt på de sjuka. Lars Sjöblom kan också, vilket han skriver, sakna de rätta karaktärsegenskaperna för att företräda moderaterna. Han kan trots att han hittills varit moderat och företrätt dem vara utrustad med både empati och samvete, och därmed var fullt kapabel att tänka även på andra än sig själv.

En som uppenbarligen saknar både empati och samvete är moderaternas partiledare Fredrik Reinfeldt. I ett radioreportage inför valet besöker Reinfeldt ett arbetslöshetsprojekt för ungdomar i Eskilstuna. Han inleder med att han vill höra ungdomarnas egna upplevelser av sin situation. Men när de berättar börjar Reinfeldt andas tungt och sucka hörbart.
Att Mimmi, som växte upp med knarkande föräldrar, berättar att hon vare sig fullföljde grundskolan eller gymnasiet men fick en ny livschans på komvux var inget som Reinfeldt alls tog till sig. Även Mimmis berättelse besvarades med en djup suck.
Reinfeldt tycks inte inse några som helst problem för de barn och ungdomar som växer upp i missbruksfamiljer. När reportern, efter mötet med de arbeslösa, frågar hur Reinfeldt ska få bukt på problemen i skolan så löses de enligt Reinfeldt med ökade krav i skolan. Han har ingen förståelse för att studiemotivation och möjligheter att studera kan vara en bristvara om man lever i en psykiskt trasig familj där det är missbruk, bråk och skrik.
De som träffade Reinfeldt berättar att de tycker han gjorde ett kallt och ointresserat intryck. Här är två röster:

”Han ställde frågor men det verkar inte riktigt som han brydde sig.”

”Han säger det att man ska gå igenom skolan snabbt. Man ska klara av det fort. Fast då krävs det ju att man har en trygg uppväxt. Att man har det bra hemma och så. Det är inte alla barn som har det. Han känner inte till våran värld om man säger så. Han ser bara sitt.
Han och folk i hans omgivning och det liv han lever dom har det enklare dom ser inte våld. Dom ser inte dom problemen som vi lever i. Då blir det enkelt att säga: ‘Ja nu ska man fokusera på skolan bara.’ Fast det går inte allas när man lever i misär.”

Att Fredrik Reinfeldt hyser förakt för stora delar av den svenska befolkningen framgår klart och tydligt av den bok – ”Det sovande folket” – han skrev innan han blev statsminister. Nu kan man läsa hela ”Det sovande folket” på nätet.

—–

Andra bloggar som skriver intressant!

Andra bloggar om: Alliansen, Demokrati, Empati, Etik, Fredrik Reinfeldt, Moderaterna, Politik, Politiker, Val 2010

När jag först hörde om Anna Odells numera välkända tilltag blev jag förbannad. Sedan när jag fick höra vad Anna Odell hade haft för syfte tyckte jag hennes agerande var både bra och mycket väl motiverat. Psykiatrin måste granskas eftersom den förnedrar och kränker människor.

En dag, under första halvan av 1990-talet, blev jag själv utsatt för psykakuten på S:t Göran.

En kväll bestämde jag mig för att ånyo försöka ta livet av mig. Jag stoppade i mig en rejäl bunt Tegretol Retard (vilka fört mig medvetslös till akuten på Huddinge sjukhus en gång tidigare). Sedan gick jag och lade mig.

På morgonen vaknade jag och kunde inte somna om. Jag kunde inte heller gå, eftersom mitt balanssinne var helt utslaget. Jag kunde inte ens krypa utan att ramla omkull och slå huvudet i golvet. Men jag kunde åla mig fram.
Jag ville ta mig bort till min lilla haschbit i andra ändan av rummet, för att rulla en joint och röka den, för att kunna somna om. Men min motorik fungerade inte heller, så jag kunde inte rulla någon joint, allt hamnade på golvet.

Då försökte jag ringa en vän. Eftersom jag knappt kunde prata blev jag tvungen att ringa flera gånger – vid de första försöken kastade han luren i örat på mig – innan min vän kunde höra vem som sluddrade i hans öra. När han väl kom över så rullade han ingen joint utan ringde efter en ambulans jag vare sig önskade eller behövde. Jag behövde bara få sova, så skulle effekten av pillren gå över av sig själv.

I ambulans hamade jag på akuten på S:t Göran. Där blev jag liggande några timmar tills de konstaterade att jag var utom fara. När jag sedan kunde gå själv kom en person och hämtade mig. Jag trodde jag skulle bli inlagd på någon avdelning för observation men fann mig snart bakom en låst dörr på psykakuten.

Jag tror inte det finns någon, som begått självmordsförsök, som blivit mer uppåt av att bli inlåsta i en fängelseliknande miljö, utan att ha begått någon brottslig handling. Inte heller tror jag att någon finner en trist sjukhusmiljö mer läkande för själen än att få komma hem. Men inom psykiatrin tror de annorlunda.

Jag blev hänvisad ett stort kalt rum där det stod en säng, ett bord och två stolar. Där skulle jag vara sade de. När jag blev lämnad ensam växte min vrede över att bli inlåst, utan att jag begått något brott. Jag ville ju bara hem. Jag ville absolut inte ligga i en säng i ett stort, kalt och tyst rum.

Jag började se mig omkring i rummet. Då fick jag syn på fönstret. Det var av samma tre-glastyp som jag själv hade haft inbrott igenom för inte så länge sedan. Då bestämde jag mig för att rymma.

Framför fönstret stod bordet. På det klev jag upp för att inspektera fönstret, för att se om det var lika lätt att plock ut dess fönsterpaketet som på det fönster jag hade hemma. När jag står där på bordet och inspekterar fönstrets konstruktion kommer herr psykläkare in i rummet.

Jag var ju förbannad, dessutom hade jag stått på bordet, alltså var jag psykotisk, ansåg läkaren efter knappt fem minuters samtal. Därmed skrev läkaren ett vårdintyg vilket innebar att jag skulle tvångsvårdas på obestämd tid.

Enligt psykdoktorerna kan ilska endast bero på att patienten är psykotisk. Psykdoktorerna har aldrig förstått att man kan vara arg men ändå vara vid sina sinnes fulla bruk.
Själva är psykdoktorerna säkert aldrig arga, men skulle de vara arga så anser de sig garanterat inte vara psykotiska. Men när det gäller personer som blir tvångsvårdade så använder psykdoktorerna ilska som medicinskt skäl för att vägra släpp ut fullt friska patienter. Det är därmed inte svårt att inse att psykiatrin använder förlängd tvångsvård som straff mot de som inte visar sig önskvärt undergivna mot psykdoktorerna.

Efter att vårdintyget skrivits ut skulle jag förflyttas från S:t Göran till en annan sluten avdelning på Sabbatsberg. Och vilket transportmedel tror ni den goda insiktsfulla och omtänksamma psykiatrin använder sig av då? Med tanke på att jag var en fånge så var det givetvis två poliser som kom och hämtade mig, och förde mig till mitt nya fängelse, ett kalt, tyst rum med en säng på Sabbatsberg.

På Sabbatsberg blev jag kvarhållen i två dygn tills ansvarig läkare insåg att jag var arg men för den skull inte psykotisk. Tänk vilken insikt i mänsklighetens inre den läkaren fick tack vare mig. – Man kan inte med automatik sammankoppla ilska och psykos. – Jag borde bjudas in för att hålla föredrag för läkarstudenter, så de får lära sig att man inte behöver vara psykotisk bara för att man är arg.

När jag väl fått komma hem så dröjde det någon vecka tills jag fick räkningen för de vårddygn jag tvingats till.

Sedan denna lärorika händelse så har jag varit, enligt psykläkarnas definition, psykotisk varenda vaken sekund i stort sett.
Jag brukar ibland fundera på att försöka kräva ut det vårdintyg som skrevs för att kunna söka upp och tortera ihjäl (oj, visst är jag psykotisk) undertecknaren, för att om möjligt förebygga att andra oskyldiga människor blir fängslade och förnedrade på S:t Görnas psykakut.
Kanske skulle det vara en bättre metod än Anna Odells, som inte gav någon debatt om psykiatrins metoder utan bara gav en debatt om Anna Odells metoder. Ansvariga inom psykiatrin med psykotiska psykdoktorn David Eberhart i spetsen tillsammans med politiker och media vill inte lyssna på kritik riktad mot en självgod psykiatri utan väljer att flytta fokus genom att anklaga budbäraren Anna Odell. Detta hindrar inte att Anna Odell ska ha all heder för att hon gjort vad hon kunnat för att sätta fokus på psykiatrins övergrepp.

P.S. Jag har aldrig i hela mitt liv någonsin haft en psykos. Jag klarar att ta LSD utan att få för mig att hallucinationerna är verkliga. Detta bara sagt för att visa på det orimliga i psykdoktorns diagnos, vilken låg till grund för tvångsvården. D.S.

Andra bloggar om: Anna Odell, Empati, Etik, Kultur, Makt, Myndighetsmissbruk, Psykiatri, Psykvården, Rättsäkerhet, Självmord

Jag är ägare till golden retriverhannen Alfa som är 11 år. Han är min första hund och jag har inte haft någon tidigare erfarenhet av hundar. Vi har heller inte gått någon som helst hundkurs. Men jag har läst ett par allmänna böcker om hundar men lärde mig mest av ”psykologiboken” ”I huvudet på hunden”. Trots att jag är nybörjare på hunduppfostran har jag ”fostrat” en hund som är kapabel att klara sig helt på egen hand bland trafik och människor i en storstad som Stockholm, där Alfa levt sina första nio år.

Det jag under åren som hundägare reagerat på är hur empatistörda majoriteten hundägare är. Eftersom de inte alls kan känna med hunden, samt förstå och vilja tillgodose hundens intressen, anser jag att de inte skulle få ha hund. Det tidigare föreslagna hundkörkortet råder inte bot på bristande empati. Körkortet är endast till för att tillgodose krav från människor i hundens omgivning genom att ytterligare inskränka och därmed försämra livet för hunden. Hundkörkort stöds av brukshundsfascisterna i Svenska kennelklubben vilket är en organisation som pläderar för utplånandet av hundens egen initiativförmåga för att stärka hundägarnas makt över sina hundar. Hunden ska enligt brukshundsfascisterna vara människans slav och lyda hundägarnas kommandon utan minsta fördröjning. Det är det brukshundsfascisternas dressyr syftar till.

I går i Hundskolan , som är ett inslag i TV-programmet Gokväll, såg jag ett tydligt exempel på hur hundens egen initiativförmåga och hundens vilja att tillfredsställa sina egna intressen anses vara ett felaktigt beteende hos hunden.
Golden retriverhannen Nalle skulle ”korrigeras” för att han var så nyfiken på, och intresserad av, andra hundar att han använde sig av metoden att lägga sig ner när han och matte mötte andra hundar. Troligen, vilket inte framgick av programmet, hade ägaren som vana att hindra sin hund varje gång hunden försökte ta kontakt med andra hundar. Den oviljan, att tillgodose hundens behov av sociala kontakter, hade då resulterat i ett felbeteende enligt matte och Hundskolans hunddressör Barbro Börjessons sätt att se på saken. Därför gav gårdagens avsnitt av Hundskolan en uppvisning av undertryckande av hundens vilja genom plågsamma ryck i koppel.
Men hur skulle det kännas för matte och hunddressören att själva ha en snara runt halsen som någon rycker hårt i så fort man vill stanna eller gå en annan väg en den som håller i andra änden av snöret? Empati är att kunna föreställa sig hur man skulle uppleva situationer som man själv aldrig drabbats av. Har man inte förmåga till den inlevelsen är man inte lämpad att över huvud taget äga eller rå om någon annan varelse.

Hela min ”uppfostran” av Alfa har jag grundat på empati. Utifrån min föreställning av hur jag själv skulle vilja bli behandlad har jag behandlat Alfa. Från första början som hundägare ansåg jag att det är bättre att kommunicera med ord i stället för med ryck och slit i kopplet. Därför går Alfa, i stort sett, aldrig i koppel.
I stället för att skrika kommandon, som på någon jävla militärmanöver, pratar jag med Alfa i vanlig samtalston. Från första början har jag pratat mycket med Alfa precis som när man går med en vän. På så vis har Alfa fått ett allt större ordförråd och förståelse för vad jag säger. Samtalston funkar i all lägen. I stället för att rycka i ett koppel när Alfa ska ändra riktning, och framkalla obehag så som de empatistörda hundägarna gör, så talar jag med Alfa och säger, samtidigt som jag pekar: ”Nu går vi däråt.”
När vi möter andra hundar så vill Alfa precis som ”problemhunden” i Hundskolan kolla in och kanske hälsa på mötande hundar. Och den tid det tar offrar jag mycket gärna för att Alfa ska få tillgodose sitt intresse. Jag tycker det är för jävligt när människor är så missunsamma mot sina hundar att de varken ger dem tid att lukta eller hälsa på andra hundar under promenaderna. Den som har minsta lilla empati, eller för den delen kunskap om hundars psyke, vet att enbart en rask promenad, i koppel tätt vid sin ägares sida, inte är nog för att tillfredsställa hundens behov av stimulans.

I stället för att arbeta med att få hunden att bete sig ”rätt” i koppel så lär hunden att gå lös och klara av alla situationen som kan uppstå såsom trafik och möte med andra hundar och människor.
Låt gärna hunden bestämma vad den vill göra och vart ni ska gå. Det mår hunden bra av. Men det är uppenbart att många människor i vårt samhälle känner sig maktlösa och därför skaffar hund bara för att ha någon att själv får härska över och hävda sig emot. Dessa borde fråntas rätten att äga och rå om levande varelser.

P.S. Jag har inte sett mer än en drygt en handfull avsnitt av Hundskolan.I de tidigare avsnitt jag sett, före gårdagens, anser jag att hunddressör Barbro Börjesson uppträtt föredömligt och gjort ett fantastiskt bra jobb med att får ordning på faktiska problembeteenden som dessa hundar uppvisat. D.S.

Andra bloggar om: Djur, Empati, Hund, Hundträning, Husdjur

284 jointfimpar

När jag bodde i Stockholm lyssnade jag mycket på radiokanalen Vinyl 107 som spelade ”gamla godingar” Av en tillfällighet kom jag att tänka på Vinyl 107 ikväll och gick in på hemsidan och började lyssna via nätet. Efter några välbekanta låtar kände jag att något saknades. Jointarna!

Eftersom jag vanligtvis har depression och/eller ångest – i bästa fall bara som en känsla i bakhuvudet som hindrar mig från att känna lycka – så har hasch varit mitt livs glädje. När jag rökt hasch har jag kunna koppla bort olustkänslorna och leva i nuet. Jag har till och med kunnat känna lycka.

Moralister tycker att kemisk lycka inte räknas. Och det är lätt att säga om man själv inte har problem med depression och/eller ångest. Men för mig är kemisk lycka bättre än ingen lycka alls, och minst lika mentalhygieniskt viktig som andra människors drogfria lycka. Utan stunder av lycka blir inte livet värt att leva. Och jag tycker inte att livet är värt att leva.

I bästa fall tycker jag det är mig likgiltigt om jag lever eller dör. För det mesta önskar jag att jag var död. Men när jag röker hasch blir jag euforisk och levnadsglad. Men hasch är förbjudet så…
Och ja, jag har testat lyckopiller.

Ja, hur tycker de som vill göra det svårt för självmördare? Vad vill de uppnå? Är deras önskan att sådana som jag ska må jävligt dåligt hela satans pisslivet? Njuter de av att plåga mig? Eller fattar de inte hur det är att ha depression och/eller ångest? De jävlarna som styr är uppenbarligen psykopater och utmärkande för dem är stor självömkan och ingen empati.

Politikersvinen kan inte acceptera att man vill slippa leva. Vill man inte leva är man psykotisk enligt deras och psykiatrins definitioner. Och då är man inte beslutsmässig i frågan om liv eller död. Med den definitionen har jag varit psykotisk i över 20 år.

Nu undra du som läser detta hur det kan komma sig att någon som vill ta livet av sig fortfarande lever efter 20 år. Svaret är enkelt. Jag är rädd för smärta. Det är därför jag vill att politikerna ska respektera människors rätt att själva få bestämma över om de vill leva eller inte, och om så önskas bistå med lämpliga läkemedel. Med rätt medicinska preparat kan man få en värdig och smärtfri död.

Jag har gjort några självmordsförsök med felaktiga preparat. Det har inte varit kul alls. Till att börja med så dog jag inte utan hamnade på psyket och fick nya negativa livserfarenheter av det. För det andra var själva upplevelsen, när jag totalt förlorade balanssinnet och ramlade i kull och trodde att allt var en dröm fastän jag kunde känna smärtan när jag slog huvudet i väggar och golv, skrämmande obehaglig.

Det fick mig att tappa tron på överdoser. Fast fick jag tag i en rejäl dos heroin så skulle nog min problem vara över. Kraftiga mängder av morfin kan ge en så kallad andningsdepression – varför det heter så kan jag inte fatta – vilket innebär att man slutar andas. Det fina är att man inte märker det själv. Jag har själv slutat andas en gång när jag rökt mycket opium. Efter ett tag slogs jag av tanken att det var länge sedan jag andades, och tog ett andetag, eftersom jag var lycklig i opieruset. Smärtan man i vanliga fall känner när man inte andas elimineras av morfin. I Iran är just en överdos av opium en vanlig självmordsmetod.

Att ha heroin eller lämplig medicin hemma när depressionen och/eller ångesten är stark nog, för att man ska våga ta språnget in i det okända, är vad jag skulle önska. Det kan väl inte vara att kräva för mycket? Skulle detta modesta krav avfärdas så kräver jag att hasch klassas som medicin och omfattas av högkostnadsskyddet. – Det skulle kunna odlas och tillverkas till mycket låg kostnad i statens regi. – Då kan jag röka en 5:a om dan och känna att livet är värt att leva. Men oavsett vad jag tycker, tänker och känner lär politikerna stå fast vid den rådande ordningen som innebär att jag ska plågas.

Andra bloggar om: Cannabis, Droger, Empati, Frihet, Hasch, Lagstiftning, Narkotika, Politik, Psykopater, Självmord

Jag har tidigare skrivit om Välgörenhet som suger och i julas var det ett antal tidningar som återigen uppmärksammade den sjuka delen av välgörenhetsbranschen.
Det har bland våra mest kända och felaktigt uppburna biståndsorganisationers ledningar blivit legio att för egen del roffa åt sig rejält av det som borde komma de hjälpbehövande till godo.

Nyhetsmagasinet Focus publicerade 21 december en artikel De vinner på välgörenheten som plankades av Aftonbladet samma dag under den snarlika rubriken De tjänar mest på välgörenhet.

Röda Korsets generalsekreterare Christer Zettergren tjänar 1 086 129 kronor per år vilket blir mer än 90 000 i månaden. Förre folkpartiledaren Bengt Westerberg, som själv tjänar 800 000 om året som styrelseordförande i Röda Korset, försvarar självklart de höga lönerna med de överbetalda psykopaternas sedvanliga avsaknad av eftertänksamhet.

”Det är en rimlig lön för en chef på en så här stor organisation. Vi måste ha kompetenta människor anställda här hemma i Sverige och det kostar pengar.”

Hur mycket kompetens krävs det i en stor organisation som har anställd personal för att sköta allt som ekonomi, marknadsföring, insamling med mera? Jämför nödvändig kompetens i en sådan stor organisation med den som behövs som enmansföretagare då en och samma person ska vara ekonom, marknadsförare, it-ansvarig med mera. Plus också vara kompetent att utföra firmans egentliga arbetsuppgifter.

Det går självklart att hitta kompetent generalsekreterare och styrelseordförande även om erbjuden lön bara är en fjärdedel av nuvarande. Då vet man också att man får någon som moraliskt och ideologiskt står bakom tanken på välgörenhet.

”Våra löner och arvoden bekostas inte av insamlade pengar utan av medlemsavgifter och avkastning på Röda Korsets kapital.”

Så säger Bengt Westerberg. Detta logiska feltänk som försvar för höga löner och arvoden delas av Barometern-Oskarshamns tidningens ledarskribent som skriver Låt sponsring gå direkt till högt avlönade Röda Korsdirektörer.

Det spelar ingen roll varifrån löner och arvoden till så kallade välgörenhetsorganisationers ledning kommer. Oavsett varifrån så tas dessa pengar ifrån de hjälpbehövande. Därför är inte lösningen att bedriva speciell sponsring som går direkt ner i ledningens fickor. Dessa pengar hade ändå gjort bäst nytta om de kom de hjälpbehövande till del, oavkortat. Det spelar heller ingen roll om arvoden och löner är medlemsavgifter eller kommer från andra intäktskällor. Pengarna undgår de hjälpbehövande i alla fall.
Och som tidningen Focus skriver så kommer en stor del av kapitalet ur fonder som tillkommit genom gåvor eller arv och troligen har inte givarna avsett att pengarna ska gå till att göda sådana som Christer Zettergren och Bengt Westerberg. Det ändamålet är inte det första man tänker på när man skänker till så kallade välgörenhetsorganisationer.

Så kallad välgörenhet har blivit ett sätt för moraliska och ideologiska vindflöjlar att sko sig själva. Hade Wästerberg och hans gelikar haft ett uns moral hade de inte krävt dessa oskäliga summor utan arbetat ideellt, eller snudd på. Precis som gräsrötterna i organisationerna. Tyvärr så söker sig psykopater till de högavlönade topp-posterna i samhället och drar ner organisationer o.dyl, och i förlängningen hela samhället, i ett moraliskt förfall utan botten. Bland annat genom sin uppenbara brist på etik och moral som kommer till synes i den märkliga retorik de använder till försvar för sina höga löner.

Ytterligare ett bra exempel på denna sjuka psykopatretorik ger tidningen Focus.

”Enligt Anders Milton, som var ordförande före Westerberg, var skälet till att Röda Korset införde lön till ordföranden att även den som inte har ett större sparkapital på banken skulle ha råd att ta jobbet.”

Är inte detta detsamma, med tanke på det höga arvodet, som att säga att: Låg- och medelinkomsttagare har inte råd att arbeta om de inte har sparkapital på banken?

Mentalt frisk är däremot Dan Sermand, generalsekreterare hos Läkare utan gränser. Han tjänar, jämfört med de sjukt giriga, bara 40 000 i månaden och säger:

”Min lön är kanske inte speciellt hög men den ska inte vara högre heller.”

Och angående de giriga kollegornas löner, i de andra organisationerna, säger han:

”Jag ska nog inte säga vad jag tänker. Men för mig är det självklart att pengarna ska gå till dem som behöver hjälp.”

Bloggen La Réalité har också tagit upp tidningen Fokus granskning av välgörenhetsförsnillarna.

”Vad är det med folk? Hur kan man med gott samvete sitta och roffa åt sig över 90 000 kr/mån medan man jobbar för att folk i fattiga länder ska få akut hjälp? Hur kan man motivera att man själv behöver detta överflöd av pengar när andra ska svälta och se sina barn fara illa? Jag vill ha en förklaring! Hur tänker man?”

”Mitt råd är att de tar anställning i ett kapitalistisk företag istället för då förstör de åtminstone inte hoppet om en rättvis värld för oss andra. Mitt andra råd är att ge pengar till t.ex. Läkare utan gränser istället för Röda Korset, där tjänar generalsekreteraren bara ca 40 000 kr/mån och de har en liknande verksamhet.”

Jag håller med La Réalité fullständigt. Bojkotta Röda Korset, Rädda Barnen, SOS-Barnbyar och alla andra som profiterar på medmänniskors nöd. Och innan ni skänker pengar eller annat till en organisation gör som Barometern-Oskarshamns tidningen kräv att få veta vad administrationen kostar och vad VD och ordförande har för ersättningar.

Andra bloggar om: Empati, Etik, Löner, Moral, Pengar, Psykopater, Rättvisa, Röda Korset, Solidaritet, Välgörenhet