Magnus Berg, Burgsvik

Rapports nyhetsankare Claes Elfsberg deltog i radioprogrammet Medierna den 15 augusti 2009. 14 minuter in i programmet framförde han följande:

”En nyhet är det icke förväntade.”

”Nyhetsjournalistiken fungerar ju som nervsystemet i en demokrati. Vi måste slå larm. Vi måste tala om att har finns det en misskötsel, här är utvecklingen på väg mot galet håll. Så att människor kan göra någonting åt det.”

”Jag tror att folk har en god uppfattning om samhällsutvecklingen, i stort, och att det de får i nyhetsprogram i TV eller i tidningar är sådant dom behöver veta för att ta ställning för den fortsatta utvecklingen.”

När jag för några kvällar sedan såg och hörde Claes Elfsberg i Rapport berätta att stödet för den svenska krigsföringen i Afghanistan hade ökat drog jag mig till minnes vad samme Elfsberg sagt i Medierna.
Tror Claes Elfsberg på vad han själv sa i Medierna? Vad kände han när han igår berättade om det ökade stödet för krigsinsatsen i Afghanistan? Var han förvånad?

Varför väljer då mainstreammedierna – de medier som når flest medborgare och därmed har störst möjlighet att berätta om vår verklighet och att påverka/indoktrinera – att vanligtvis vinkla sina nyheter bort från det väsentliga till det relativt oväsentliga?
Jag har tidigare skrivit om Anna Odells försök att belysa behandlingen av tvångsvårdade psykiatripatienter. I mainstreammedia kom inte en rad att handla om patientsäkerhet. Allt medialt utrymme handlade om Anna Odells arbetsmetod.
Jag har också skrivit om Afganistankriget som inte heller ifrågasätts utan bara framställs så som ockupanterna vill få sin påstått ”humanitära insats” framställd. Inget mainstreammedia har frågat hur det kommer sig att USA:s ”humanitära insatser” dödar så många civila och förstör så mycket civil infrastruktur. Inte heller ifrågasätt varför USA:s ”humanitära insatser” alltid slutar med att det tillsätts en lydregim som i första hand tillvaratar USA:s intressen, framför den egna befolkningens grundläggande mänskliga behov.
Vi har av mainstreammedia fått veta att de svenska soldaterna i Afghanistan deltar i en NATO-ledd organisation vid namn ISAF som har FN-mandat. Varför berättar inte mainstremmedia det Pierre Schori, mångårig FN-ambassadör och toppdiplomat, berättar i sin bok ”Draksåddens år”?

”I [ISAF] operationen i Afghanistan har USA ett mycket stort inflytande, och frågor om uthållighet och färdriktning är inte lika tydliga som i en FN-ledd mission.”
/…!
”Problemen ökade genom att en amerikansk general 2007 utsågs till befälhavare för ISAF. Inom FN undrade man varför inte USA hade slutit ett SOFA (Status of Forces Agreement) – ett avtal av den typ som FN har med afghanska staten. Då skulle afghanerna ha fått inflytande över exempelvis när och hur amerikanerna brukar sin verkanseld.”

Och på tal om NATO-ledd: Varför berättar inte mainstreammedia om den utvidgning av NATO:s ömsesidiga försvarförpliktelse – som USA tvingade igenom 1999 – som säger att ömsesidigheten att hjälpa varandra militärt inte bara gäller vid fientliga angrepp utan även ”andra risker av omfattande slag” såsom ”störningar av tillförsel av vitala resurser” d.v.s. olja och gas.
Och varför får inte ockupationens motståndare, i de ockuperade länderna, komma till tals?
Varför är det alltid samma länder som kritiseras hårt i mainstreammedia medan andra länder, vars regimer beter sig lika illa eller värre, aldrig uppmärksammas? Har vi inte fått veta nog om regimen i Iran och dess ”kärnvapenhot”, ”terrororganisationen” Hamas och Cubas ”enpartiddiktatur”?
Finns det inte utrymme för ”det icke förväntade” som Claes Elfsberg talar om? Som USA och Israels folkrättsvidriga inlåsning av icke dömda. USA och Israel håller människor i fångenskap i åratal utan rättegång. Berätta om alla demokratiskt valda regeringar som blivit störtade av USA:s statligt tillsatta och finansierade terroristorganisation CIA. Berätta om USA:s stöd till korrupta länder och diktatorer, som har tortyr, fängslande och förtryck av politiskt oppositionella på sin agenda. Berätta om USA:s tortyrskola School of the Americas, där många militärer tillhörande sydamerikanska diktatorer blivit utbildade i att plåga människor så mycket det bara går utan att för den skulle ha ihjäl dem.
Varför får vi aldrig höra om detta? Varför alltid samma tjat om samma länder? Den röda tråden är inte svår att finna.
USA självt eller länder som underordnar sig USA eller styrs av en USA-tillsatt regim är per definition – mainstremmedias definition – goda nation med goda regimer. Att de sedan begår folkrättsbrott och ägnar sig åt terrorism som är grövre än vad Iran, Hamas och Cuba någonsin har gjort är tydligen något som Sveriges medborgare – enligt mainstremmedia och Claes Elfsberg – inte ska få veta och följaktligen inte ska bry sig om, och absolut inte försöka påverka.

Nedan en insiktsfull text om media samt det därav följande moraliska och politiska förfallet i det här landet. Av Rudi Dutschke.

”Säg att en våldsam brand har brutit ut i ett bostadsområde i kvarteret X. Minst en person har förolyckats, flera har fått föras till sjukhus. Säg att du bor i samma stad, och att din färd med tunnelbanan för dig rakt under det olycksdrabbade området. Av en händelse beslutar du dig dock för att stiga av vid stationen A. Avståndet från A till X är stort: du hör inte utryckningsfordonen, känner inte brandröken. Du går in i den närbelägna blomsterhandeln, köper dina blommor och fortsätter utan vetskap om händelsen till din slutliga destination. Säg i stället att du går av vid station B. Här hörs utryckningsfordonen tuta i fjärran, men brandröken känns inte. Du tänker att i en stor stad som denna är det normalt att utryckningsfordonen då och då ger sin närvaro till känna och uppsöker din blomsterhandlare. Säg att du stiger av vid stationen C. Nu hörs utryckningsfordonen, nu känns brandröken. Du värjer dig genom att hålla handen för ansiktet och söker i stället upp en blomsterhandlare som ligger på en skyddad bakgata. Säg i stället att du bor i kvarteret X. Du står inför ett val: du kan hjälpa till att ta hand om skadade eller låta bli. Vad gör du?
Säg nu att du bor i en avlägsen förort, och att du först stigit av tunnelbanan vid stationerna A, B eller C. När du kommer hem och slår på TV:n visar det sig att H, en stor potentat i vårt mäktiga grannland i väster, tillfälligt gästar staden. Nyhetsmedierna viker nästan all sändningstid åt besöket. En eldsvåda av det slag som drabbat kvarteret X bedöms som alltför oväsentligt för att komma med i rapporteringen.
Enskilda människors mod och dådkraft har testats. Men själv har du ingenting fått veta, och därför heller ingenting kunnat göra.
Det är nu inte kvarteret X, utan en hel världsdel som står i brand. Är det då inte rimligt att fordra att varje individ, liksom varje myndighet som representerar oss medborgare, bör ställas inför valet att gripa in – eller låta bli. Att så inte sker, att möjligheten att välja till och med undanhålls medborgarna, är ett mått på det moraliska och politiska förfallet i det här landet.”

Läs andra intressanta bloggar.

I sin kolumn i tidningen Kommunalarbetaren skriver Ekots tidigare Östeuropakorrespondent Maria Persson Löfgren att ett inslag hon gjort censurerades. I inslaget anklagar Srebrenicas mödrar Europa och den svenske utrikesministern Carl Bildt för massakern i Srebrenica, som skedde i juli 1995. Maria Persson Löfgren skriver:

”Det är mycket hårda ord. Långt från svenskt ”lagom” och det går inte: Det kan tas politiskt, som att jag är en allianshatande reporter, är ute efter utrikesministern och att svärta ned Sverige under EU-ordförandeskapet.
Hatet mot Bildt kommer inte med i svensk radio.”

Maria Persson Löfgren skriver också om den osakliga Rysslandskritiken som släppts fram och ständigt malt på i Ekot:

”Jag tänker på hur många gånger jag gjorde inslag med samma hätska utfall mot en annan politisk toppman, presidenten i Ryssland Vladimir Putin.
Aldrig en invändning om huruvida argumenten eller ilskan mot Putin var saklig eller ej. Det var självklart att släppa fram kritiska röster mot den ­en­väldige presidenten i Ryssland utan att egentligen kontrollera om han ­verk­ligen hade makten att göra något åt det ena eller det andra.”

Maria Persson Löfgren uppmanar till mer mod i media och mindre svenskt lagom.

Jag har själv under många år uppmärksammat hur olika Ekot behandlar olika länder. Exempelvis stormakterna behandlas så här:
* USA och dess ledning får alltid komma till tals samt sätta dagordningen och utsätts nästan aldrig för kritik.
* Ryssland och dess ledning får aldrig komma till tals men utsätts nästan dagligen för kritik, kritik som många gånger bara baseras på rykten.

På samma sätt skiljer det sig mellan USA:s lydstater och de stater som inte underkastar sig USA. USA:s lydstaters härskare kallas aldrig diktatorer, även om de är det. Däremot framhålls att diktatorer är diktatorer om de inte underkastar sig USA.

När USA fosforbombade den Irakiska staden Faluja rapporterade italienska TV-kanalen RAI om detta. Eftersom Ekot teg skickade jag ett mejl till dåvarande utrikeschefen Ginna Lindberg och frågade om orsaken till Ekots tigande om detta människorättsbrott. Svaret löd (avsänt 051110 klockan 11.36):

”Vi har tittat igenom RAIs reportage och försökt kontrollera deras uppgifter. Problemet är att de forskare vid FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut) som vi talat med säger att vit fosfor helt enkelt inte kan användas så som RAI hävdar. I korthet gick forskarnas förklaring ut på att vit fosfor börjar brinna direkt i luften, och därmed inte kan regna ner så som beskrivs i reportaget. Detta gör att vi har svårt att gå vidare på RAIs uppgifter”

Först en vecka senare kunde Ekot sända det faktum som de förtigit och som FOI förnekat. Detta efter att en Amerikansk armetidning publicerat uppgifter som bekräftade att fosforbomber använts i Faluja. Därmed ansåg Ekot att det var sant, det som tidigare inte varit sant. Sådan hänsyn visas generellt aldrig av Ekot mot andra länder som begår människorättsbrott.
Man kan också kritisera Ekots val av ”expertkommentatorer” när det gäller USA:s krigföring. Att det finns starka band, genom ett formellt och informellt samarbete, mellan svenska försvarets olika grenar och USA:s dito, är ingen hemlighet. Därmed kan man förutsätta att svensk militär inte är en neutral part som kan göra oberoende analyser.

Jag tycker det är tvärt emot det journalistiska och demokratiska uppdraget att såsom Ekot censurera samt behandla olika parter enligt olika måttstockar. Det är dax att slå hål på Ekots image som trovärdig, sann, tillförlitlig och som stående på barrikaderna för att värna demokratin. Ekot har en politisk agenda!

Afghanska Malalai Joya blev välkänd genom svensk medier när hon lyckades få en plats i det afghanska parlamentet 2005. Googlar man på hennes namn så får man gott om träffar som leder till tidningsartiklar och tv- och radioprogram som publicerades under åren 2003 till 2007. Många artiklar och inslag tar upp det hot som Malalai Joya levde och lever under, dels som kvinna, dels för att hon kritiserat att krigsherrar och drogbaroner fått platser i det afghanska parlamentet. Någon kritik mot USA:s ockupation av Afghanistan står däremot inte att finns i intervjuerna med Malalai Joya.

2007 blev Malalai Joya utsparkade ur parlamentet av de krigsherrar och drogbaroner hon kritiserat.

Efter 2007 förekommer Malalai Joya inte alls i svensk media. Jag har åtminstone inte hittat några inslag från de senaste åren vid mina Google-sökningar på ”Malalai Joya site:sr.se”, ”Malalai Joya site:svt.se”, ”Malalai Joya site:dn.se” och Malalai Joya site:svd.se”. Kan detta bero på att Malalai Joya började kritisera USA:s ockupation?

För en dryg vecka sedan talade Malalai Joya vid San Jose State University i USA och signerade sin bok ”Kvinna bland krigsherrar”. I första hand var hon är i USA för att försöka få tala med Nobels fredspristagare, Barak Obama. Men det fick hon tyvärr inte.
Det Malalai Joya skulle vilja säga till Barak Obama är tydligen inte intressant för fredspristagaren. Uppenbarligen är det inte heller av den karaktären att det motiverar publicering i svensk mainstreammedia. Men Malalai Joya har fått utrymme i den US-amerikanska tidningen Mercury News för att säga följande. (Texten finns i svensk översättning hos Kildén och Åsman)

U.S. is doing no good in Afghanistan

By Malalai Joya

Special to the Mercury News
Posted: 11/10/2009 08:00:00 PM PST

As an Afghan woman who was elected to Parliament, I am in the United States to ask President Barack Obama to immediately end the occupation of my country.

Eight years ago, women’s rights were used as one of the excuses to start this war. But today, Afghanistan is still facing a women’s rights catastrophe. Life for most Afghan women resembles a type of hell that is never reflected in the Western mainstream media.

In 2001, the U.S. helped return to power the worst misogynist criminals, such as the Northern Alliance warlords and druglords. These men ought to be considered a photocopy of the Taliban. The only difference is that the Northern Alliance warlords wear suits and ties and cover their faces with the mask of democracy while they occupy government positions. But they are responsible for much of the disaster today in Afghanistan, thanks to the U.S. support they enjoy.

The U.S. and its allies are getting ready to offer power to the medieval Taliban by creating an imaginary category called the ”moderate Taliban” and inviting them to join the government. A man who was near the top of the list of most-wanted terrorists eight years ago, Gulbuddin Hekmatyar, has been invited to join the government.

Over the past eight years the U.S. has helped turn my country into the drug capital of the world through its support of drug lords. Today, 93 percent of all opium in the world is produced in Afghanistan. Many members of Parliament and high Advertisement ranking officials openly benefit from the drug trade. President Karzai’s own brother is a well known drug trafficker.

Meanwhile, ordinary Afghans are living in destitution. The latest United Nations Human Development Index ranked Afghanistan 181 out of 182 countries. Eighteen million Afghans live on less than $2 a day. Mothers in many parts of Afghanistan are ready to sell their children because they cannot feed them.

Afghanistan has received $36 billion of aid in the past eight years, and the U.S. alone spends $165 million a day on its war. Yet my country remains in the grip of terrorists and criminals. My people have no interest in the current drama of the presidential election since it will change nothing in Afghanistan. Both Karzai and Dr. Abdullah are hated by Afghans for being U.S. puppets.

The worst casualty of this war is truth. Those who stand up and raise their voice against injustice, insecurity and occupation have their lives threatened and are forced to leave Afghanistan, or simply get killed.

We are sandwiched between three powerful enemies: the occupation forces of the U.S. and NATO, the Taliban and the corrupt government of Hamid Karzai.

Now President Obama is considering increasing troops to Afghanistan and simply extending former President Bush’s wrong policies. In fact, the worst massacres since 9/11 were during Obama’s tenure. My native province of Farah was bombed by the U.S. this past May. A hundred and fifty people were killed, most of them women and children. On Sept. 9, the U.S. bombed Kunduz Province, killing 200 civilians.

My people are fed up. That is why we want an immediate end to the U.S. occupation.

Även brittiska medier är öppna för kritik mot ockupationen. I somras fick Malalai Joya utrymme i brittiska The Guardian till att uttrycka sina åsikter. Då framförde hon följande.

The big lie of Afghanistan

My country hasn’t been liberated: it’s still under the warlords’ control, and Nato occupation only reinforces their power

o Malalai Joya
o The Guardian, Saturday 25 July 2009

In 2005, I was the youngest person elected to the new Afghan parliament. Women like me, running for office, were held up as an example of how the war in Afghanistan had liberated women. But this democracy was a facade, and the so-called liberation a big lie.

On behalf of the long-suffering people of my country, I offer my heartfelt condolences to all in the UK who have lost their loved ones on the soil of Afghanistan. We share the grief of the mothers, fathers, wives, sons and daughters of the fallen. It is my view that these British casualties, like the many thousands of Afghan civilian dead, are victims of the unjust policies that the Nato countries have pursued under the leadership of the US government.

Almost eight years after the Taliban regime was toppled, our hopes for a truly democratic and independent Afghanistan have been betrayed by the continued domination of fundamentalists and by a brutal occupation that ultimately serves only American strategic interests in the region.

You must understand that the government headed by Hamid Karzai is full of warlords and extremists who are brothers in creed of the Taliban. Many of these men committed terrible crimes against the Afghan people during the civil war of the 1990s.

For expressing my views I have been expelled from my seat in parliament, and I have survived numerous assassination attempts. The fact that I was kicked out of office while brutal warlords enjoyed immunity from prosecution for their crimes should tell you all you need to know about the ”democracy” backed by Nato troops.

In the constitution it forbids those guilty of war crimes from running for high office. Yet Karzai has named two notorious warlords, Fahim and Khalili, as his running mates for the upcoming presidential election. Under the shadow of warlordism, corruption and occupation, this vote will have no legitimacy, and once again it seems the real choice will be made behind closed doors in the White House. As we say in Afghanistan, ”the same donkey with a new saddle”.

So far, Obama has pursued the same policy as Bush in Afghanistan. Sending more troops and expanding the war into Pakistan will only add fuel to the fire. Like many other Afghans, I risked my life during the dark years of Taliban rule to teach at underground schools for girls. Today the situation of women is as bad as ever. Victims of abuse and rape find no justice because the judiciary is dominated by fundamentalists. A growing number of women, seeing no way out of the suffering in their lives, have taken to suicide by self-immolation.

This week, US vice-president Joe Biden asserted that ”more loss of life [is] inevitable” in Afghanistan, and that the ongoing occupation is in the ”national interests” of both the US and the UK.

I have a different message to the people of Britain. I don’t believe it is in your interests to see more young people sent off to war, and to have more of your taxpayers’ money going to fund an occupation that keeps a gang of corrupt warlords and drug lords in power in Kabul.

What’s more, I don’t believe it is inevitable that this bloodshed continues forever. Some say that if foreign troops leave Afghanistan will descend into civil war. But what about the civil war and catastrophe of today? The longer this occupation continues, the worse the civil war will be.

The Afghan people want peace, and history teaches that we always reject occupation and foreign domination. We want a helping hand through international solidarity, but we know that values like human rights must be fought for and won by Afghans themselves.

I know there are millions of British people who want to see an end to this conflict as soon as possible. Together we can raise our voice for peace and justice.

Två dagar tidigare hade The Guardian publicerat en artikel där USA:s vicepresident Joe Biden förklarar i vems intresse USA ockuperar Afghanistan.

”In terms of the national interests of Great Britain and the national interests of the United States and Europe, it is worth the effort we are making and the sacrifice that is being felt and more will come.”

När får vi läsa detta i svenska medier???

Skriv på uppropet som kräver:
Kalla omedelbart hem de svenska trupperna från Afghanistan!

Jag har funderat en hel del på det här med judar, judendom, judisk kultur och antisemitism. Dessa funderingar har sin grund i det faktum att judisk kultur är ett mycket vanligt förekommande ämne i svensk media. Jag vill påstå, utifrån mina medievanor, att artiklar och program om just judisk kultur är överrepresenterat både i antal och i relation till befolkningsmängd i Sverige och världen.

Med tanke på den massiva kritik som framförs när Israel – den judiska staten enligt pro-israeler – kritiseras tycker jag det är märklig att ingen kritik framförs när media så tydligt gör skillnad på folkgrupp och folkgrupp genom att producera alla dessa artiklar och program om judisk kultur och judendom.

Är inte alla dessa artiklar och program om judisk kulturs särart uttryck för rasism?

Visserligen är det så att det som utmärker alla dessa artiklar och program är att de enbart skildrar den judiska kulturens positiva särdrag. Till och med kocherslakt framställs positivt. Men om det är så okontroversiellt – inte möter någon som helst kritik från judiskt håll – att framställas som en särpräglad folkgrupp, borde väl inte heller, logiskt sätt, kritik av staten Israel bemötas med anklagelser om antisemitism.

Jag menar: Är det inte rasism att skildra en viss folkgrupps särprägel – om än positivt – kan det heller inte vara uttryck för rasism – antisemitism – att rikta kritik mot staten Israel. Protesterar inte judar i det ena fallet så finns ingen logisk anledning att skrika antisemitism i det andra.
För att vara trovärdig kritiker av Israel-kritikerna krävs en konsekvent hållning i både med och motgång. Att de som högljutt ropar antisemitism inte är konsekventa blev än en gång klargjort i torsdagens debattartikel i Sydsvenskan som skrevs av företrädare för Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA). De dubbla måttstockar som SKMA krävde av debattörena i debatten om Israel-Palestina-konflikten skrev jag om igår.

Läs också den här lysande bloggartikeln – på bloggen Motbilder – om antisemitism-roparnas paranoia och dess därmed förknippade förmåga att se antisemiter i varenda människa. Antisemit-roparna har utifrån denna paranoia också lagt upp ett register över antisemitiska och ”självhatande” judar.

Så arbetar Israel-lobbyn!

I svenska mainstreammedia framställs förhandlingarna om gasleveranser mellan Ryssland och Ukraina som ett krig där Ryssland använder gas som politiskt påtryckningsmedel för att utpressa Ukraina. Fakta i målet är att Ryssland har subventionerat Ukrainas gas och tog under 2008 ut ett pris som var under halva marknadspriset. Nu handlar konflikten om att Ryssland vill fortsätta subventionera Ukrainas gas men Ryssland vill inte ge mer än femtio procents rabatt.

• 2008 betalade Ukraina 179 dollar per 1000 kubikmeter gas
• 2009 vill Ryssland ha 250 dollar per 1000 kubikmeter gas
  
• Rysslands europeiska kunder betalar marknadspris på 500 dollar per 1000 kubikmeter gas

Vill man veta detta får man vända sig utomlands eftersom svenska mediers agenda är att skapa Rysslands-hat genom systematiska smutskastningskampanjer där allt som rapporteras om Ryssland ger en negativ rysslands-bild.
Detta i kontrast till svenska mediers ensidigt positiva bild av USA. I USA finns enligt svenska mediers rapportering inga fattiga, inga hungriga och inga bostadlösa.

Tidningarnas Telegrambyrå TT kallar priskonflikten mellan Ryssland och Ukraina för ”gaskrig”. TT:s artiklar publiceras i de flesta lokaltidningar i Sverige och får därför stor indoktrinerande kraft.
Jag har aldrig tidigare sett en konflikt där kunden vägrat betala marknadspris, och därför inte fått köpa den utbjudna tjänsten/varan utav säljaren, för krig. Men tydligen kan man kalla det krig när det är ett ryskt statligt företag som vill tjäna pengar och vill få ut åtminstone halva marknadspriset av en kund.

Fakta om Rysslands gasaffärer med Ukraina hittade jag i New York Times här och här.