Magnus Berg, Burgsvik

Jag skrattade av lättnad och hån när till och med en moderat riksdagsledamot – i detta fall Ulrika Karlsson som deltog i P1 programmet Studio Ett – ansåg att dagens frikännande dom var en seger för rättsamhället. Därmed fick vice chefsåklagare Agnetha Hilding Qvarnström stå mycket ensam med skammen efter att bl a ha klassat uppgifter från Israel som trovärdiga och lämpliga bevis för att stöd till Al-aqsa Spannmål Stiftelse skulle vara stöd till Hamas.

”Malmö tingsrätt konstaterar att Hamas och Israel har ett förhållande till varandra som är krigsliknande. Att Israel har olagligförklarat organisationer som Malmöbon skickat pengar till anser domstolen därför helt saknar betydelse.”

Agnetha Hilding Qvarnström har till och med gått så långt i sina kristdemokratiska iver att stödja Israel att hon för tingsrätten presenterat ”bevis” som hon hämtat ur tidningsartiklar, tv-inslag, bokavsnitt och olika hemsidor. Men rätten skrattade nog i njugg även åt detta desperata tilltag och konstaterade:

”Vidare anses bevisvärdet i de tidningsartiklar, tv-inslag, bokavsnitt och olika hemsidor på internet som åklagaren hänvisat till som ”mycket lågt.”

Det är inte svårt att se samband mellan Agnetha Hilding Qvarnström agerande i detta politiskt motiverade åtal och Agnetha Hilding Qvarnströms ideologi. Hon är aktiv medlem i Kristdemokraterna, och är som kristdemokrat bl a ledamot i Stockholms Stifts stiftsstyrelse.

Vi, den stora majoriteten som vill upprätthålla rättsäkerheten, kan inte se mellan fingrarna på Agnetha Hilding Qvarnström dubbla roller, eftersom hon inte klarar att hålla dem isär.
Det har nu klart framgått att det inte går att garantera rättsäkerheten med åklagare som inte agerar professionellt utan låter sin privata ideologi ta överhanden. Extra allvarligt är det att Agnetha Hilding Qvarnström av någon anledning råkat hamna på en åklagarkammare med specialinriktning på terroristmål.
Som vi alla fått veta , är det just Kristdemokraternas heliga land Israel:s motståndare – i konflikten om Palestina – som är terrorister. Och detta har triggat Agnetha Hilding Qvarnström till att helt släppa alla juridiska och moraliska spärrar. Allt för att i sin yrkesutövning gynna Kristdemokraternas favoritland Israel.

Agnetha Hilding Qvarnström måste helt enkelt sparkas som terroristmålsåklagare!

Andra bloggar om: Agnetha Hilding Qvarnström, Israel, Israellobbyn, Myndighetsmissbruk, Palestina, Rasism, Rättsäkerhet, Rättsstaten, Rättsväsendet, Terrorism

Jag har funderat en hel del på det här med judar, judendom, judisk kultur och antisemitism. Dessa funderingar har sin grund i det faktum att judisk kultur är ett mycket vanligt förekommande ämne i svensk media. Jag vill påstå, utifrån mina medievanor, att artiklar och program om just judisk kultur är överrepresenterat både i antal och i relation till befolkningsmängd i Sverige och världen.

Med tanke på den massiva kritik som framförs när Israel – den judiska staten enligt pro-israeler – kritiseras tycker jag det är märklig att ingen kritik framförs när media så tydligt gör skillnad på folkgrupp och folkgrupp genom att producera alla dessa artiklar och program om judisk kultur och judendom.

Är inte alla dessa artiklar och program om judisk kulturs särart uttryck för rasism?

Visserligen är det så att det som utmärker alla dessa artiklar och program är att de enbart skildrar den judiska kulturens positiva särdrag. Till och med kocherslakt framställs positivt. Men om det är så okontroversiellt – inte möter någon som helst kritik från judiskt håll – att framställas som en särpräglad folkgrupp, borde väl inte heller, logiskt sätt, kritik av staten Israel bemötas med anklagelser om antisemitism.

Jag menar: Är det inte rasism att skildra en viss folkgrupps särprägel – om än positivt – kan det heller inte vara uttryck för rasism – antisemitism – att rikta kritik mot staten Israel. Protesterar inte judar i det ena fallet så finns ingen logisk anledning att skrika antisemitism i det andra.
För att vara trovärdig kritiker av Israel-kritikerna krävs en konsekvent hållning i både med och motgång. Att de som högljutt ropar antisemitism inte är konsekventa blev än en gång klargjort i torsdagens debattartikel i Sydsvenskan som skrevs av företrädare för Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA). De dubbla måttstockar som SKMA krävde av debattörena i debatten om Israel-Palestina-konflikten skrev jag om igår.

Läs också den här lysande bloggartikeln – på bloggen Motbilder – om antisemitism-roparnas paranoia och dess därmed förknippade förmåga att se antisemiter i varenda människa. Antisemit-roparna har utifrån denna paranoia också lagt upp ett register över antisemitiska och ”självhatande” judar.

Så arbetar Israel-lobbyn!

Andra bloggar om: Antisemitism, Ideologi, Indoktrinering, Israel, Israellobbyn, Journalistik, Media, Propaganda, Rasism, Sionism

Trots att FN 1975 fördömde sionism som en rasistisk ideologi i resolution 3379 fortsätter Israel att behandla sina medborgare olika beroende på ras. Herman Lindqvist skrev en modig krönika i Aftonbladet om den racism han upplevt i Israel.

Israel är ingen demokrati! Jag har svårt att tänka mig att något annat apartheidland än det sionistiska Israel skulle kallas demokratiskt av västerländska politiker och medier.

Den sionistiska staten Israel har under sin existens struntat i 246 resolutioner från FN:s säkerhetsråd och mer än dubbelt så många från FN:s generalförsamling. Detta utan att USA vidtagit några som helst åtgärder.

Orsaken till att västerländska politiker och medier ändå ställer sig på Israels sida är Israels-lobbyns hot, inflytande, och propaganda.

Till skillnad mot Helen Lööv på Forum För Levande Historia – Sveriges historierevisionistiska myndighet – som påstår att Israellobbyn inte har något inflytande över politiker och media, har medieprofessorn Greg Philo och Mike Berry, vid Glasgows universitets mediaenhet, i sin bok Bad News From Israel undersökt hur verkligheten ser ut vad gäller Israel-lobbyns påverkan på medier och politiker i Storbritanien och USA.
De konstaterar att det är Israels verklighetsbild som klart dominerar i media. Detta sker genom Israel-lobbyns enträgna arbete med att på alla sätt påverka.

För att ta ett svenskt exempel på pro-israeliska påtryckningar blev tidningen Metros chefredaktör Sakari Pitkänen mejlbombad efter en krönika där Lina Makboul berättade hur palestinierna lever i misär på grund av Israels ockupation. När Metro senare censurerade en annan krönika av Lina Makboul, som handlade om Jimmy Carter, skrev Sakari Pitkänen ”Dina fiender kommer att äta mig och Metro levande om jag publicerar krönikan”, i ett mejl till Lina Makboul.

Likartade agerande förekommer även i Storbritanien och USA för att citera ur Bad News From Israel.

”The Observer also noted the organised nature of letter writing campaigns: For many years, pro-Israel organisations have organised letter-writing campaigns to protest against articles and programmes they dislike. With the development of email, this activity has grown enormously. Websites target individual journalists and provide ready-written letters of complaint for subscribers to send out.” (The Observer, 17 juni 2001)

”Journalists spoke to us of the personal criticism and ‘flak’ which they had received. Lindsey Hilsum from Channel Four News commented on ‘the number of emails that I receive saying that I’m anti-Semitic because I’ve written something they don’t like about Israel” (in Focus Group: Middle-class females, London)

I USA finns The American Israel Public Affairs Committee som är en av USAs mest inflytelserika påtryckningsgrupper enligt tidskriften Fortune, vilket följande citat ur BNFI berättar om.

”AIPAC’s power has become the stuff of Washington legend. Fortune magazine consistently puts it in the top five special interest groups. No other foreign policy based lobby group gets into the top twenty-five.” (BBC Radio Four, 7 maj 2002)

Vid Harvard University publicerades förra året en undersökning med titeln ”The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy” av John J. Mearsheimer and Stephen Walt som granskade hur Israellobbyn påverkar USAs utrikespolitik.
I samband med att London Review Of Books publicerade en essay baserad på undersökningen ”The Israel Lobby” hölls också en tvåtimmars, mycket intressant, nätsänd debatt om undersökningen och om Israel-lobbyns påverkan på USA:s politik.
Bland annat konstaterar en ”självhatande jude” i panelen att Israel-lobbyn är den enda etniskt baserade gruppering som uttryckligen förbjuder kritik och debatt om de intressen som de företräder. Kan ni tänka er en grupp irakier eller afghaner som i Sverige eller USA högljutt och med stöd av opinionsbildare och mainstream-media vill lägga munkavle på sina länders kritiker? Samma ”självhatande jude” konstaterar också att USA inte skulle låta något enda land i världen få bete sig som Israel utan att vidtaga kraftiga åtgärder.

Nyligen, den 26 mars, använder Kim Salomon den amerikanske statsvetaren och sionisten Andrei S Markovits för att i Svenska Dagbladet påstå att antiamerikanism skulle vara antisemitism. Salomon avsikt är uppenbarligen att tysta kritiken mot Israels främste vapendragare genom att påstå att även kritik av USA skulle vara antisemitism. Tänk så enkelt, fyrkantigt och korkat Israel-lobbyn argumenterar i sina försök att sätta munkavel på Israels kritiker. De gör det dock tillräckligt bra för att mainstreammedier, Helene Lööv och många andra opinionsbildare ska be oss apartheid- och sionistmotståndare att hålla käften, bildligt eller bokstavligt.

Vad Sverige behöver är mer debatt om Israels aphartheidsystem inte mindre. Sverige måste kräva att även Israel följer FN och respekterar mänskliga rättigheter.

I vårt mer självständiga broderland Norge drog författaren (Sofies Värld bl.a.) Josten Garder igång debatten om Israels förbrytelser med en svavelosande artikel i tidningen Aftenposten förra året.

Det er grenser for vår tålmodighet, og det er grenser for vår toleranse. Vi tror ikke på guddommelige løfter som begrunnelse for okkupasjon og apartheid. Vi har lagt middelalderen bak oss. Vi ler beklemt av dem som fortsatt tror at floraens, faunaens og galaksenes gud har valgt seg ut et bestemt folk som sine favoritter og gitt dem morsomme steintavler, brennende busker og license to kill.
Vi kaller barnemordere for barnemordere og aksepterer aldri at slike har noe guddommelig eller historisk mandat som kan unnskylde deres skjenselsgjerninger. Vi sier bare: Skam over all apartheid, skam over etnisk rensing, skam over samtlige terroranslag mot sivilbefolkning enten de begås av Hamas, Hizballah eller staten Israel!

Uppenbarligen var Garder jävligt trött på daltandet med aphartheidstaten Israel.

Jag tror att det skulle vara otänkbart, med svenska mediers inskränkta syn på yttrandefrihet, debatt och opinionsbildning, att en sådan artikel skulle få publiceras i något mainstream-media i Sverige. Så långt har tyvärr Israel-lobbyn flyttat fram sina positioner.

Andra bloggar om: Antisemitism, Israel, Israellobbyn, Mänskliga Rättigheter, Palestina, Politik, Rasism, Sionism, Terrorism