Den ena kvinnan berättar om hur hon på en fest med pappas umgängeskrets, den svenska kultureliten, bokstavligen blev bemött med att en tv-känd kulturtant vände ryggen åt henne efter att kulturtanten frågat vilket yrke hon hade och fått svaret brevbärare. Då hjälpte inte ens en upphöjd pappa för att lindra föraktet mot arbetarklassen.

Någon som verkligen upphöjt föraktet mot arbetarklassen till en teori är Lorentz Lyttkens som skrivit att inom arbetarklassen finns inga intelligenta kvar eftersom de intelligenta har gjort klassresan uppåt.

I verkligheten är det så att det finns intelligenta såväl som mindre intelligenta både i arbetarklassen och de högre klasserna. Men som kvinnan i Tendens berättade så är det inom arbetarklassen en mycket mer föraktfull och nedlåtande attityd mellan individerna. Inte så att de ser ner på varandra som individer men som klass. De ser sig själva som mindre värda, vilket de också är enligt det mått, lön, som mäter mänskligt värde i vårt samhälle. Arbetarklassens ungar blir inte heller uppfostrade till att få ett överskattande okritiskt självförtroende så som medel- och överklassen uppfostrar sina barn. De högre klassernas barn får även om de är komplett odugliga idioter höra att de är viktiga, duktiga och betydelsefulla.
Ett sådant exempel hörde jag i ett radioprogam som handlade om en privatskola. En elev tillfrågades om de läste filosofi. Nä, svarade eleven och fortsatte, det kan man ju ändå. På reporterns fråga om eleven kände till Freud och Kant så blev eleven tyst. Så var det med de kunskaperna.

Arbetarklassen uppfostras till att vara tysta och lyda. De ges ingen självkänsla eller självförtroende. Eftersom de därför inte tar plats, hörs och syns, kan de uppfattas som korkade. Men ännu mer korkade tycker jag sådana är som tar plats utan att för den skull ha något att komma med. Och där dominerar klart medel- och överklass. Lyssna noggrant på högerföreträdares retorik så förstår du vad jag menar. Jag har själv frågat mig hur det kan komma sig att Svenskt Näringslivs företrädare resonerar så utan substans och så inkonsekvent när de får komma till tals. Men varenda snorvalp som getts en spalt i en tidning och driver högerståndpunkter blir förr eller senare värvade av Timbro. Retorisk oförmåga och andra väsentliga intellektuella brister tycks inte vara några problem för att få anställning inom högerns nätverk bara man har rätt åsikt.

Jag själv brukar också vara jävligt föraktfull mot arbetarklassens dumhet. Men det beror inte på att jag anser att arbetarklassen skulle ha mindre intellektuella förutsättningar att bilda sig än medel- och överklassen. Det beror på arbetarklassens ovilja mot att skaffa sig kunskap. – Eller är de helt enkelt för uttröttade efter 8 timmars arbeta så att de inte orkar bilda sig? Är det därför makthavarna vägrar sänka arbetstiden? Vill inte makthavarna ha en bildad arbetarklass? – En okunnig och därmed korkad arbetarklass är så otroligt lätt att förtrycka. Se bara konsekvenserna av EU-medlemskapet. Det var den obildade lättlurade jävla pöbeln som band ris åt egen rygg genom att gå på sina klassföreträdares, klassförrädares, lögner om hur bra allt skulle bli för löntagarkollektivet bara Sverige kom med i EU.

Med kunskap och därtill hörande självförtroende skulle inte arbetarklassen vara så lätt att manipulera. Dessutom skulle en bildad arbetarklass få en stolthet, en självkänsla och ett självförtroende som kunde gå i arv i stället för självförakt.

Andra bloggar om: Intelligens | Jobb | Klass | Löner | Makt | Politik |

När jag varit i kontakt med riksdagen angående ledamöternas arvode har det alltid påpekats ytterst tydligt att arvodet är baserat på att ledamöterna är i tjänst 365 dagar om året. Så här skriver Ewa Jungstedt på enheten för administrativ ledamotsservice:

”Riksdagsledamöter anses utöva sitt uppdrag 365 dagar om året och har därmed ingen semester. En ledamot anses utföra sitt uppdrag även under perioder då kammaren har uppehåll. I uppdraget som ledamot ingår inte bara den formella rollen som beslutsfattare i riksdagen utan också täta kontakter med väljare i valkretsen ledamoten representerar samt engagemang i det parti man företräder i riksdagen. Under sommarmånaderna pågår en hel del aktiviteter som en ledamot deltar i utanför riksdagshuset.”

Även på riksdagens hemsida betonas att riksdagsarbetet är ett heltidsuppdrag:

”Reglerna för ledamöterna utgår från att de arbetar med sitt uppdrag 365 dagar om året. När en ledamot är sjuk eller föräldraledig minskas arvodet i stort sett enligt samma regler som för statsanställda, men beräknat på sju dagars arbetsvecka.”

Thomas Bodström, riksdagsledamot, justitieutskottets ordförande, advokat och blivande deckarförfattare, säger sig bara fullfölja tanken med riksdagsuppdrag och betonar i sin tolkning att det är ett uppdrag och att man ska kunna fortsätta leva i verkligheten.

Margita Björklund, före detta folkpartistiskt kommunalråd i Göteborg, ger inte mycket för påståendet att arbetet vid sidan om är till för att hålla kontakt mer verkligheten:

”Är det så att man uppbär 50 000 i månaden och dessutom jobbar som filmskådespelare eller något liknande och tar in pengar den vägen så skulle jag vilja säga att det är glädjen i pengar som styr absolut inte att för att känna på verkligheten.”

Även i programmet Studio Ett framkommer att de höga arvodena en gång i tiden motiverades utifrån att riksdagsarbetet är ett heltidsarbete. Margita Björklund berättar att från allra första början var inte riksdagsman ett heltidsarbete utan kammaren sammanträdde ett antal månader per år och då utgick riksdagsarvode. Resten av året arbetade riksdagsledamöterna med sina egentliga yrken. Men undan för undan höjdes riksdagsledamöternas röster om hur otroligt betungnade det var att hålla kontakt med valkretsen, att läsa in sig på alla handlingar och att förbereda alla tal. Från riksdagsledmöternas sida ansåg man sig tvungen att ha arvode 12 månader om året. Och för att riktigt hålla kontakt med valkretsen har man många veckor då man är riksdagsfri. – 12 veckor sommarlov och 4 veckor jullov bl.a. – Vanligtvis är även alla måndagar och fredagar lediga från arbete i riksdagen på grund av att riksdagsledamöterna ägnar tid åt andra uppgifter än riksdagsarbetet i Stockholm.

Jag konstaterar att trots all ledig tid som är avsedd för arbete i valkretsen är det ytterst sällan medborgarna kommer i kontakt med sin riksdagsledamot. Jag har i varje fall aldrig träffat på en riksdagsledamot på stan eller någon annan plats om det inte varit som ett led i valrörelsens valfjäsk.
Man kan också fråga sig hur riksdagsledamöter som tidigare ansåg sig behöva arbeta med sitt uppdrag under årets alla dagar – eller åtminstone ansåg sig behöva betalt för årets alla dagar – nu anser sig klara av riksdagsarbetet som en bisyssla vid sidan av sitt vanliga yrke. Jag antar på goda grunder att de struntar i att läsa de handlingar, beslutsunderlag, de borde läsa för att kunna fatta välgrundade och bra beslut.

Andra bloggar om: Arbete | Arbetsliv | Demokrati | Jobb | Löner | Politik | Politiker | Riksdagen | Thomas Bodström |