Radioprogrammet Publicerat brukar alltid avslutas med senaste nytt om Dawit Isaak. Publicerat har till och med en Dawit Isaak-sida på nätet. Däremot har aldrig Publicerat berättat sanningen om Dawit Isaak eller på något sätt tagit upp det väsentliga faktum att Dawit Isaak försörjde sig som städare i Sverige. Att Davit Isaak inte jobbade som journalist, utan försörjde sig som städare, blev jag inte upplyst om förrän idag. Detta fick mig att omgående skriva ett mejl till Publicerat och framföra ett programförslag. Följande text är mejlet i sin helhet:

Hej!

Läste nyss en blogg om en artikel – publicerad både i Dalademokraten och på News Mill – som berättar sanningen om Dawit Isaak. Dawid Isaak gavs aldrig möjlighet att arbeta som journalist i Sverige. Dawit Isaak jobbade som städare. Men han används nu som en symbol för att hycklare ska få visa sin falska godhet och sitt falska engagemang. Detta är väldigt motbjudande.

Jag har under många år reagerat på medias hantering av invandringen och propagerande för integration. Oftast framställs integrationen, i media, som krav på att vi alla ska släppa fram invandrare. När jag läser eller hör dylikt brukar jag kolla upp redaktionsrutan för den integrationspropagerande mediet. Det slår aldrig fel. Redaktionen ifråga saknar alltid icke väst-europeiska namn. Detta gäller till och med tidningar på vänsterkanten såsom ETC.

För ett gäng år sedan tog Dan Josefsson, i sitt medieprogam i tv, upp frågan om varför invandrare lyser med sin frånvaro på redaktionerna. Det togs inte väl emot… Det svepskäl som användes flitigast av redaktionscheferna var att det inte fanns kompetenta invandrare. Hur inkompetent är man om man inte har kompetens att få jobb inom svensk mainstream-media? Så inkompetenta invandrare tror jag är svårt att hitta…

Ett radioprogram jag brukade lyssna mycket på och som ofta hade integration som ämne är Studio Ett. Där jobbar cirka 65 personer varav ingen har ett utom-väst-europeiskt namn. För några år sedan tog jag och mailade varenda medarbetare på denna homogena redaktion och frågade vad just du gör för att påverka så att invandrare ska få komma in och arbeta på Studio Etts redaktion. Jag fick två svar. Ett autoreplay från Lena Laurin och ett skrivet svar från Staffan Dopping. Dopping svarade att han inte gör någonting, det var inte hans sak…

Uppenbarligen är det så att journalister inte vill ha ökad konkurrens om jobben genom att släppa in invandrare. Däremot går det bra att hyckla och bedriva kampanjer för att få sig själva att framstå i god dager. Jag håller verkligen med Diane Bimont som författat den kritiska artiklen om Dawit Isaak hyckleriet:

”För i sånt fall vill jag också göra honom [Dawit Isaak] till symbol. Jag vill göra honom till symbol för det hyckleri som visar sitt patetiska ansikte just nu när ni bjuder in denna städande neger i era journalistfamnar.”

Mitt programförslag:
Varför inte ta in de mest högljudda hycklarna i Publicerats studio och
fråga:

• Varför engagerade sig inte Dawit Isaak hycklarna för att Dawit Isaak skulle ha fått arbete som journalist i Sverige?
• Varför släpps inte icke-väst-europeiska journalister, såsom Dawit Isaak, in på redaktionerna i Sverige?
• Varför engagerar sig inte Dawit Isaak hycklarna för att icke-väst-europeiska invandrare ska beredas jobb på svenska redaktioner?
• Behövs inga andra perspektiv och erfarenheter än de väst-europeiska i svenska medier?

mvh
Magnus Berg

—–

Andra bloggar som skriver intressant!

Andra bloggar om: Arbete, Dawit Isaak, Dubbelmoral, Hyckleri, Jobb, Journalistik, Media, Propaganda, Rasism, Solidaritet

Den ena kvinnan berättar om hur hon på en fest med pappas umgängeskrets, den svenska kultureliten, bokstavligen blev bemött med att en tv-känd kulturtant vände ryggen åt henne efter att kulturtanten frågat vilket yrke hon hade och fått svaret brevbärare. Då hjälpte inte ens en upphöjd pappa för att lindra föraktet mot arbetarklassen.

Någon som verkligen upphöjt föraktet mot arbetarklassen till en teori är Lorentz Lyttkens som skrivit att inom arbetarklassen finns inga intelligenta kvar eftersom de intelligenta har gjort klassresan uppåt.

I verkligheten är det så att det finns intelligenta såväl som mindre intelligenta både i arbetarklassen och de högre klasserna. Men som kvinnan i Tendens berättade så är det inom arbetarklassen en mycket mer föraktfull och nedlåtande attityd mellan individerna. Inte så att de ser ner på varandra som individer men som klass. De ser sig själva som mindre värda, vilket de också är enligt det mått, lön, som mäter mänskligt värde i vårt samhälle. Arbetarklassens ungar blir inte heller uppfostrade till att få ett överskattande okritiskt självförtroende så som medel- och överklassen uppfostrar sina barn. De högre klassernas barn får även om de är komplett odugliga idioter höra att de är viktiga, duktiga och betydelsefulla.
Ett sådant exempel hörde jag i ett radioprogam som handlade om en privatskola. En elev tillfrågades om de läste filosofi. Nä, svarade eleven och fortsatte, det kan man ju ändå. På reporterns fråga om eleven kände till Freud och Kant så blev eleven tyst. Så var det med de kunskaperna.

Arbetarklassen uppfostras till att vara tysta och lyda. De ges ingen självkänsla eller självförtroende. Eftersom de därför inte tar plats, hörs och syns, kan de uppfattas som korkade. Men ännu mer korkade tycker jag sådana är som tar plats utan att för den skull ha något att komma med. Och där dominerar klart medel- och överklass. Lyssna noggrant på högerföreträdares retorik så förstår du vad jag menar. Jag har själv frågat mig hur det kan komma sig att Svenskt Näringslivs företrädare resonerar så utan substans och så inkonsekvent när de får komma till tals. Men varenda snorvalp som getts en spalt i en tidning och driver högerståndpunkter blir förr eller senare värvade av Timbro. Retorisk oförmåga och andra väsentliga intellektuella brister tycks inte vara några problem för att få anställning inom högerns nätverk bara man har rätt åsikt.

Jag själv brukar också vara jävligt föraktfull mot arbetarklassens dumhet. Men det beror inte på att jag anser att arbetarklassen skulle ha mindre intellektuella förutsättningar att bilda sig än medel- och överklassen. Det beror på arbetarklassens ovilja mot att skaffa sig kunskap. – Eller är de helt enkelt för uttröttade efter 8 timmars arbeta så att de inte orkar bilda sig? Är det därför makthavarna vägrar sänka arbetstiden? Vill inte makthavarna ha en bildad arbetarklass? – En okunnig och därmed korkad arbetarklass är så otroligt lätt att förtrycka. Se bara konsekvenserna av EU-medlemskapet. Det var den obildade lättlurade jävla pöbeln som band ris åt egen rygg genom att gå på sina klassföreträdares, klassförrädares, lögner om hur bra allt skulle bli för löntagarkollektivet bara Sverige kom med i EU.

Med kunskap och därtill hörande självförtroende skulle inte arbetarklassen vara så lätt att manipulera. Dessutom skulle en bildad arbetarklass få en stolthet, en självkänsla och ett självförtroende som kunde gå i arv i stället för självförakt.

Andra bloggar om: Intelligens, Jobb, Klass, Löner, Makt, Politik

När jag varit i kontakt med riksdagen angående ledamöternas arvode har det alltid påpekats ytterst tydligt att arvodet är baserat på att ledamöterna är i tjänst 365 dagar om året. Så här skriver Ewa Jungstedt på enheten för administrativ ledamotsservice:

”Riksdagsledamöter anses utöva sitt uppdrag 365 dagar om året och har därmed ingen semester. En ledamot anses utföra sitt uppdrag även under perioder då kammaren har uppehåll. I uppdraget som ledamot ingår inte bara den formella rollen som beslutsfattare i riksdagen utan också täta kontakter med väljare i valkretsen ledamoten representerar samt engagemang i det parti man företräder i riksdagen. Under sommarmånaderna pågår en hel del aktiviteter som en ledamot deltar i utanför riksdagshuset.”

Även på riksdagens hemsida betonas att riksdagsarbetet är ett heltidsuppdrag:

”Reglerna för ledamöterna utgår från att de arbetar med sitt uppdrag 365 dagar om året. När en ledamot är sjuk eller föräldraledig minskas arvodet i stort sett enligt samma regler som för statsanställda, men beräknat på sju dagars arbetsvecka.”

Thomas Bodström, riksdagsledamot, justitieutskottets ordförande, advokat och blivande deckarförfattare, säger sig bara fullfölja tanken med riksdagsuppdrag och betonar i sin tolkning att det är ett uppdrag och att man ska kunna fortsätta leva i verkligheten.

Margita Björklund, före detta folkpartistiskt kommunalråd i Göteborg, ger inte mycket för påståendet att arbetet vid sidan om är till för att hålla kontakt mer verkligheten:

”Är det så att man uppbär 50 000 i månaden och dessutom jobbar som filmskådespelare eller något liknande och tar in pengar den vägen så skulle jag vilja säga att det är glädjen i pengar som styr absolut inte att för att känna på verkligheten.”

Även i programmet Studio Ett framkommer att de höga arvodena en gång i tiden motiverades utifrån att riksdagsarbetet är ett heltidsarbete. Margita Björklund berättar att från allra första början var inte riksdagsman ett heltidsarbete utan kammaren sammanträdde ett antal månader per år och då utgick riksdagsarvode. Resten av året arbetade riksdagsledamöterna med sina egentliga yrken. Men undan för undan höjdes riksdagsledamöternas röster om hur otroligt betungnade det var att hålla kontakt med valkretsen, att läsa in sig på alla handlingar och att förbereda alla tal. Från riksdagsledmöternas sida ansåg man sig tvungen att ha arvode 12 månader om året. Och för att riktigt hålla kontakt med valkretsen har man många veckor då man är riksdagsfri. – 12 veckor sommarlov och 4 veckor jullov bl.a. – Vanligtvis är även alla måndagar och fredagar lediga från arbete i riksdagen på grund av att riksdagsledamöterna ägnar tid åt andra uppgifter än riksdagsarbetet i Stockholm.

Jag konstaterar att trots all ledig tid som är avsedd för arbete i valkretsen är det ytterst sällan medborgarna kommer i kontakt med sin riksdagsledamot. Jag har i varje fall aldrig träffat på en riksdagsledamot på stan eller någon annan plats om det inte varit som ett led i valrörelsens valfjäsk.
Man kan också fråga sig hur riksdagsledamöter som tidigare ansåg sig behöva arbeta med sitt uppdrag under årets alla dagar – eller åtminstone ansåg sig behöva betalt för årets alla dagar – nu anser sig klara av riksdagsarbetet som en bisyssla vid sidan av sitt vanliga yrke. Jag antar på goda grunder att de struntar i att läsa de handlingar, beslutsunderlag, de borde läsa för att kunna fatta välgrundade och bra beslut.

Andra bloggar om: Arbete, Arbetsliv, Demokrati, Jobb, Löner, Politik, Politiker, Riksdagen, Thomas Bodström