Man förstår varför Sverigedemokraterna solidariserar sig med aphartheidstaten Israel. Både Sverigedemokraterna och Israel förespråkar rasism och åtskillnad mellan raser och kulturer.

Av någon anledning så kan man läsa väldigt mycket kritik i mainstream-media mot Sverigedemokraternas rasism men ingen kritik mot Israels aphartheid.
Det är också märkligt att de som är emot Sverigedemokraterna samtidigt kan vara väldigt positiva till Israel. Inför Israels stenhårda apartheid tiger de, men de reagerar högljutt om någon förespråkar att Sverige skulle prioritera och privilegiera svenskar och svensk kultur.
Uppenbarligen är dessa dubbelmoralister rasister. De ser tydligen stor skillnad på vem som är förövare och offer. Judar ges en särställning. Judar får förespråka apartheid samt förtrycka, mörda och fördriva andra folk.

Israels aphartheid har Nelson Mandela, som själv upplevt apartheid inpå bara skinnet, beskrivit som att:

”Israel har berövat miljoner palestinier deras frihet och egendom. Israel har bevarat ett system av grov rasdiskriminering och ojämlikhet. Israel har systematiskt fängslat och torterat tusentals palestinier, i strid mot internationell rätt. Israel har i synnerhet fört ett krig mot civilbefolkningen, framför allt barn.”

Eftersom mainstream-media tiger som muren om Israels aphartheid tänker jag här ge några exempel. Min källa är Gunnar Olofssons debattartikel i Fria Tidningen.

• Giftermål är förbjudna över rasgränserna.
• Arabiska bostadsområden har sämre social service, sämre vatten- och avloppssystem och sämre kommunikationer än judiska områden.
• Skolorna är segregerade, med bättre utbildning för judiska barn, och många högre offentliga tjänster kräver fullgjord militärtjänstgöring – något som palestinierna är utestängda från.
• Den Judiska nationalfonden, som förvaltar all statlig mark, hyr endast ut till judar.
• På den ockuperade Västbanken regerar israeliska militärstyrkor som en renodlad militärdiktatur, med undantagslagar och ständiga razzior in i palestinska samhällen, arrestering av oppositionella och fängslande och tortyr av stenkastande palestinska barn.
• I israeliska fängelser finns minst 8000 politiska fångar, varav några israeliska soldater som vägrat deltaga i ockupationsvåldet, och omkring 900 personer sitter i ”administrativt förvar” utan rättegång eller dom. Minst 300 av de fängslade är barn.
• Palestinska hem rivs för att ge plats åt nya bostadsområden bara för judar. I dag bor över 200 000 illegala ockupanter i och kring östra palestinska Jerusalem. Ytterligare minst 200 000 judiska bosättare bor i ett antal ständigt växande bosättningar spridda över Västbanken.
• Bosättningarna knyts ihop med speciella vägar, bara för bosättare, och palestinierna kontrolleras med hjälp av militära checkpoints, stängsel och avspärrningar.
• Över Västbanken ringlar sig en apartheidmur – dubbelt så hög och tre gånger så lång som Berlinmuren – som delar de palestinska samhällena, skiljer bönder från deras jordar och barn från deras skolor, och som effektivt hindrar och förstör varje form av normalt liv för palestinierna.
• Medan Israel uppmuntrar invandring av judar från till exempel länder i forna Östeuropa – judar som sedan ofta hamnar som nya ockupanter på Västbanken – förhindras alla palestinska flyktingar som sedan generationer bor i läger i Libanon, Syrien och Jordanien att återvända hem.

Gunnar Olofsson ger också ett konkret förslag till vad var och en kan göra för att försöka få slut på Israels aphartheidpolitik. Han skriver:

Framför allt handlar det om att med hjälp av bojkott, desinvesteringar och sanktioner (BDS) förmå den israeliska regimen att – som i fallet Sydafrika – överge sin apartheidpolitik, avsluta ockupationen och införa demokrati för alla sina medborgare. Detta kan göras genom att vi allihop avstår från att köpa israeliska varor – som Jaffaapelsiner, Sharonfrukter och grönsaker och produkter från Hälsans kök – och tittar noga på varornas ursprungsmärkning där siffrorna 729 i början på streckkoden anger att varan är tillverkad i Israel. Vi dumpar produkter som Sodastream, som tillverkas på ockuperat område, uppmanar Hennes & Mauritz att sluta utveckla sin verksamhet i Israel och kräver att Ikea skall överge sin förkastliga politik att leverera varor till illegala bosättningar på Västbanken men inte till palestinska byar i samma område.

Vi kräver att Coop följer sina medlemmars vilja och slutar upp att saluföra israeliska produkter. Vi kräver ansvar av Ica och Lidl. Vi kräver av våra politiker att de ska agera mot den israeliska politiken, bryta blockaden av Gaza och utesluta Israel ur handelsorganisationen OECD så länge som man inte följer medlemsreglerna om demokrati och mänskliga rättigheter. Vi kräver av Fotbollförbundet att man skärper sig och inte spelar fotboll mot israeliska lag, och att Israel stängs av från Eurovisionsschlagerfestivalen. Vi kräver att Sverige, och EU, följer de sydamerikanska staternas exempel och erkänner en palestinsk stat inom 1967 års gränser.

—–

Andra bloggar som skriver intressant!

Andra bloggar om: Apartheid, Dubbelmoral, Israel, Israellobbyn, Journalistik, Media, Palestina, Politik, Rasism, Sionism

Radioprogrammet Publicerat brukar alltid avslutas med senaste nytt om Dawit Isaak. Publicerat har till och med en Dawit Isaak-sida på nätet. Däremot har aldrig Publicerat berättat sanningen om Dawit Isaak eller på något sätt tagit upp det väsentliga faktum att Dawit Isaak försörjde sig som städare i Sverige. Att Davit Isaak inte jobbade som journalist, utan försörjde sig som städare, blev jag inte upplyst om förrän idag. Detta fick mig att omgående skriva ett mejl till Publicerat och framföra ett programförslag. Följande text är mejlet i sin helhet:

Hej!

Läste nyss en blogg om en artikel – publicerad både i Dalademokraten och på News Mill – som berättar sanningen om Dawit Isaak. Dawid Isaak gavs aldrig möjlighet att arbeta som journalist i Sverige. Dawit Isaak jobbade som städare. Men han används nu som en symbol för att hycklare ska få visa sin falska godhet och sitt falska engagemang. Detta är väldigt motbjudande.

Jag har under många år reagerat på medias hantering av invandringen och propagerande för integration. Oftast framställs integrationen, i media, som krav på att vi alla ska släppa fram invandrare. När jag läser eller hör dylikt brukar jag kolla upp redaktionsrutan för den integrationspropagerande mediet. Det slår aldrig fel. Redaktionen ifråga saknar alltid icke väst-europeiska namn. Detta gäller till och med tidningar på vänsterkanten såsom ETC.

För ett gäng år sedan tog Dan Josefsson, i sitt medieprogam i tv, upp frågan om varför invandrare lyser med sin frånvaro på redaktionerna. Det togs inte väl emot… Det svepskäl som användes flitigast av redaktionscheferna var att det inte fanns kompetenta invandrare. Hur inkompetent är man om man inte har kompetens att få jobb inom svensk mainstream-media? Så inkompetenta invandrare tror jag är svårt att hitta…

Ett radioprogram jag brukade lyssna mycket på och som ofta hade integration som ämne är Studio Ett. Där jobbar cirka 65 personer varav ingen har ett utom-väst-europeiskt namn. För några år sedan tog jag och mailade varenda medarbetare på denna homogena redaktion och frågade vad just du gör för att påverka så att invandrare ska få komma in och arbeta på Studio Etts redaktion. Jag fick två svar. Ett autoreplay från Lena Laurin och ett skrivet svar från Staffan Dopping. Dopping svarade att han inte gör någonting, det var inte hans sak…

Uppenbarligen är det så att journalister inte vill ha ökad konkurrens om jobben genom att släppa in invandrare. Däremot går det bra att hyckla och bedriva kampanjer för att få sig själva att framstå i god dager. Jag håller verkligen med Diane Bimont som författat den kritiska artiklen om Dawit Isaak hyckleriet:

”För i sånt fall vill jag också göra honom [Dawit Isaak] till symbol. Jag vill göra honom till symbol för det hyckleri som visar sitt patetiska ansikte just nu när ni bjuder in denna städande neger i era journalistfamnar.”

Mitt programförslag:
Varför inte ta in de mest högljudda hycklarna i Publicerats studio och
fråga:

• Varför engagerade sig inte Dawit Isaak hycklarna för att Dawit Isaak skulle ha fått arbete som journalist i Sverige?
• Varför släpps inte icke-väst-europeiska journalister, såsom Dawit Isaak, in på redaktionerna i Sverige?
• Varför engagerar sig inte Dawit Isaak hycklarna för att icke-väst-europeiska invandrare ska beredas jobb på svenska redaktioner?
• Behövs inga andra perspektiv och erfarenheter än de väst-europeiska i svenska medier?

mvh
Magnus Berg

—–

Andra bloggar som skriver intressant!

Andra bloggar om: Arbete, Dawit Isaak, Dubbelmoral, Hyckleri, Jobb, Journalistik, Media, Propaganda, Rasism, Solidaritet

Peter Wolodarski skrev igår en ledare i Dagens Nyheter om Vänsterpartiet och USA:s utrikespolitik utan att ha minsta kunskap i ämnet. Troligen läser han bara den propagandatidskrift, DN,  han själv är anställd av. Därav hans okunnighet om USA:s utrikespolitik. För att råda bot på denna okunskap skickade jag honom idag ett mejl med tips om på ett par informationskällor. Mejlet är i sin helhet enligt följande:

Hej!

Det är du som är historiskt okunnig. Har du t ex läst BBC:s artikel från 1997 som handlar om att USA bjöd in en gäng företrädare för talibanerna till Texas för att diskutera en gas-pipeline genom Afghanistan? Om inte läs den här: Länk

Det är alltså inte talibanerna USA vill åt. Så då måste det vara något annat.

Svaret kan man få om man begrundar begreppet skurkstater. Det finns massor med brutala diktatorer och regimer som har USA:s välsignelse. Utmärkande för dessa är att de för en spottstyver upplåtit sitt lands naturtillgångar till USA:s privatföretag. De diktatorer och regimer som av USA benämns skurkstater behöver inte vara mer brutala än de som USA välsignar MEN de upplåter inte sina natrutillgångar till USA:s privatföretag. DET ÄR DEN ENDA SKILLNADEN.

Den skillnaden är även skiljelinjen för hur din tidning och svensk mainstreammedia i gemen skiljer mellan onda och goda. Därför rekommenderar jag dig att rikta ditt intresse mot böcker och utländsk media – gärna etablerade media i Storbritannien och USA – för att få din historielöshet utraderad till förmån för upplysthet.

Mer om USA:s historia i Afghanistan kan du läsa på Nieman Foundation for Journalism at Harvard University:s hemsida. En artikel med rubriken ‘The real story behind Time’s Afghan woman cover: American complicity’ ger en fin lektion om USA:s aktiviteter i Afghanistan. Läs den här: Länk

Efter denna historielektion hoppas jag slippa läsa massa okunnigt dravel skapat av dig.

mvh
Magnus berg

Tyvärr glömde jag att tipsa Peter Wolodarski om boken ‘Oheliga krig’ med underrubriken ‘Afghanistan, USA och den internationella terrorismen’. Den är skriven av den US-amerikanske mellanösternkorrespondenten John K Cooley och är på 429 sidor fyllda med fakta om USA:s agerande i mellanöstern med tonvikt på Afghanistan. Hittar du inte boken, som utgavs 2002 och i pocket 2003, i handeln så finns den på Bokbörsen. Läs, lär och inse att Peter Wolodarski har noll koll.

Andra bloggar om: Afghanistan, Böcker, Journalistik, Krig, Media, Nyhetsvärdering, Politik, Propaganda, Usa, Utrikesnyheter

Rapports nyhetsankare Claes Elfsberg deltog i radioprogrammet Medierna den 15 augusti 2009. 14 minuter in i programmet framförde han följande:

”En nyhet är det icke förväntade.”

”Nyhetsjournalistiken fungerar ju som nervsystemet i en demokrati. Vi måste slå larm. Vi måste tala om att har finns det en misskötsel, här är utvecklingen på väg mot galet håll. Så att människor kan göra någonting åt det.”

”Jag tror att folk har en god uppfattning om samhällsutvecklingen, i stort, och att det de får i nyhetsprogram i TV eller i tidningar är sådant dom behöver veta för att ta ställning för den fortsatta utvecklingen.”

När jag för några kvällar sedan såg och hörde Claes Elfsberg i Rapport berätta att stödet för den svenska krigsföringen i Afghanistan hade ökat drog jag mig till minnes vad samme Elfsberg sagt i Medierna.
Tror Claes Elfsberg på vad han själv sa i Medierna? Vad kände han när han igår berättade om det ökade stödet för krigsinsatsen i Afghanistan? Var han förvånad?

Varför väljer då mainstreammedierna – de medier som når flest medborgare och därmed har störst möjlighet att berätta om vår verklighet och att påverka/indoktrinera – att vanligtvis vinkla sina nyheter bort från det väsentliga till det relativt oväsentliga?
Jag har tidigare skrivit om Anna Odells försök att belysa behandlingen av tvångsvårdade psykiatripatienter. I mainstreammedia kom inte en rad att handla om patientsäkerhet. Allt medialt utrymme handlade om Anna Odells arbetsmetod.
Jag har också skrivit om Afganistankriget som inte heller ifrågasätts utan bara framställs så som ockupanterna vill få sin påstått ”humanitära insats” framställd. Inget mainstreammedia har frågat hur det kommer sig att USA:s ”humanitära insatser” dödar så många civila och förstör så mycket civil infrastruktur. Inte heller ifrågasätt varför USA:s ”humanitära insatser” alltid slutar med att det tillsätts en lydregim som i första hand tillvaratar USA:s intressen, framför den egna befolkningens grundläggande mänskliga behov.
Vi har av mainstreammedia fått veta att de svenska soldaterna i Afghanistan deltar i en NATO-ledd organisation vid namn ISAF som har FN-mandat. Varför berättar inte mainstremmedia det Pierre Schori, mångårig FN-ambassadör och toppdiplomat, berättar i sin bok ”Draksåddens år”?

”I [ISAF] operationen i Afghanistan har USA ett mycket stort inflytande, och frågor om uthållighet och färdriktning är inte lika tydliga som i en FN-ledd mission.”
/…!
”Problemen ökade genom att en amerikansk general 2007 utsågs till befälhavare för ISAF. Inom FN undrade man varför inte USA hade slutit ett SOFA (Status of Forces Agreement) – ett avtal av den typ som FN har med afghanska staten. Då skulle afghanerna ha fått inflytande över exempelvis när och hur amerikanerna brukar sin verkanseld.”

Och på tal om NATO-ledd: Varför berättar inte mainstreammedia om den utvidgning av NATO:s ömsesidiga försvarförpliktelse – som USA tvingade igenom 1999 – som säger att ömsesidigheten att hjälpa varandra militärt inte bara gäller vid fientliga angrepp utan även ”andra risker av omfattande slag” såsom ”störningar av tillförsel av vitala resurser” d.v.s. olja och gas.
Och varför får inte ockupationens motståndare, i de ockuperade länderna, komma till tals?
Varför är det alltid samma länder som kritiseras hårt i mainstreammedia medan andra länder, vars regimer beter sig lika illa eller värre, aldrig uppmärksammas? Har vi inte fått veta nog om regimen i Iran och dess ”kärnvapenhot”, ”terrororganisationen” Hamas och Cubas ”enpartiddiktatur”?
Finns det inte utrymme för ”det icke förväntade” som Claes Elfsberg talar om? Som USA och Israels folkrättsvidriga inlåsning av icke dömda. USA och Israel håller människor i fångenskap i åratal utan rättegång. Berätta om alla demokratiskt valda regeringar som blivit störtade av USA:s statligt tillsatta och finansierade terroristorganisation CIA. Berätta om USA:s stöd till korrupta länder och diktatorer, som har tortyr, fängslande och förtryck av politiskt oppositionella på sin agenda. Berätta om USA:s tortyrskola School of the Americas, där många militärer tillhörande sydamerikanska diktatorer blivit utbildade i att plåga människor så mycket det bara går utan att för den skulle ha ihjäl dem.
Varför får vi aldrig höra om detta? Varför alltid samma tjat om samma länder? Den röda tråden är inte svår att finna.
USA självt eller länder som underordnar sig USA eller styrs av en USA-tillsatt regim är per definition – mainstremmedias definition – goda nation med goda regimer. Att de sedan begår folkrättsbrott och ägnar sig åt terrorism som är grövre än vad Iran, Hamas och Cuba någonsin har gjort är tydligen något som Sveriges medborgare – enligt mainstremmedia och Claes Elfsberg – inte ska få veta och följaktligen inte ska bry sig om, och absolut inte försöka påverka.

Nedan en insiktsfull text om media samt det därav följande moraliska och politiska förfallet i det här landet. Av Rudi Dutschke.

”Säg att en våldsam brand har brutit ut i ett bostadsområde i kvarteret X. Minst en person har förolyckats, flera har fått föras till sjukhus. Säg att du bor i samma stad, och att din färd med tunnelbanan för dig rakt under det olycksdrabbade området. Av en händelse beslutar du dig dock för att stiga av vid stationen A. Avståndet från A till X är stort: du hör inte utryckningsfordonen, känner inte brandröken. Du går in i den närbelägna blomsterhandeln, köper dina blommor och fortsätter utan vetskap om händelsen till din slutliga destination. Säg i stället att du går av vid station B. Här hörs utryckningsfordonen tuta i fjärran, men brandröken känns inte. Du tänker att i en stor stad som denna är det normalt att utryckningsfordonen då och då ger sin närvaro till känna och uppsöker din blomsterhandlare. Säg att du stiger av vid stationen C. Nu hörs utryckningsfordonen, nu känns brandröken. Du värjer dig genom att hålla handen för ansiktet och söker i stället upp en blomsterhandlare som ligger på en skyddad bakgata. Säg i stället att du bor i kvarteret X. Du står inför ett val: du kan hjälpa till att ta hand om skadade eller låta bli. Vad gör du?
Säg nu att du bor i en avlägsen förort, och att du först stigit av tunnelbanan vid stationerna A, B eller C. När du kommer hem och slår på TV:n visar det sig att H, en stor potentat i vårt mäktiga grannland i väster, tillfälligt gästar staden. Nyhetsmedierna viker nästan all sändningstid åt besöket. En eldsvåda av det slag som drabbat kvarteret X bedöms som alltför oväsentligt för att komma med i rapporteringen.
Enskilda människors mod och dådkraft har testats. Men själv har du ingenting fått veta, och därför heller ingenting kunnat göra.
Det är nu inte kvarteret X, utan en hel världsdel som står i brand. Är det då inte rimligt att fordra att varje individ, liksom varje myndighet som representerar oss medborgare, bör ställas inför valet att gripa in – eller låta bli. Att så inte sker, att möjligheten att välja till och med undanhålls medborgarna, är ett mått på det moraliska och politiska förfallet i det här landet.”

Läs andra intressanta bloggar.

Andra bloggar om: Claes Elfsberg, Demokrati, Indoktrinering, Journalistik, Maktmissbruk, Media, Nyheter, Nyhetsvärdering, Politik, Propaganda

I sin kolumn i tidningen Kommunalarbetaren skriver Ekots tidigare Östeuropakorrespondent Maria Persson Löfgren att ett inslag hon gjort censurerades. I inslaget anklagar Srebrenicas mödrar Europa och den svenske utrikesministern Carl Bildt för massakern i Srebrenica, som skedde i juli 1995. Maria Persson Löfgren skriver:

”Det är mycket hårda ord. Långt från svenskt ”lagom” och det går inte: Det kan tas politiskt, som att jag är en allianshatande reporter, är ute efter utrikesministern och att svärta ned Sverige under EU-ordförandeskapet.
Hatet mot Bildt kommer inte med i svensk radio.”

Maria Persson Löfgren skriver också om den osakliga Rysslandskritiken som släppts fram och ständigt malt på i Ekot:

”Jag tänker på hur många gånger jag gjorde inslag med samma hätska utfall mot en annan politisk toppman, presidenten i Ryssland Vladimir Putin.
Aldrig en invändning om huruvida argumenten eller ilskan mot Putin var saklig eller ej. Det var självklart att släppa fram kritiska röster mot den ­en­väldige presidenten i Ryssland utan att egentligen kontrollera om han ­verk­ligen hade makten att göra något åt det ena eller det andra.”

Maria Persson Löfgren uppmanar till mer mod i media och mindre svenskt lagom.

Jag har själv under många år uppmärksammat hur olika Ekot behandlar olika länder. Exempelvis stormakterna behandlas så här:
* USA och dess ledning får alltid komma till tals samt sätta dagordningen och utsätts nästan aldrig för kritik.
* Ryssland och dess ledning får aldrig komma till tals men utsätts nästan dagligen för kritik, kritik som många gånger bara baseras på rykten.

På samma sätt skiljer det sig mellan USA:s lydstater och de stater som inte underkastar sig USA. USA:s lydstaters härskare kallas aldrig diktatorer, även om de är det. Däremot framhålls att diktatorer är diktatorer om de inte underkastar sig USA.

När USA fosforbombade den Irakiska staden Faluja rapporterade italienska TV-kanalen RAI om detta. Eftersom Ekot teg skickade jag ett mejl till dåvarande utrikeschefen Ginna Lindberg och frågade om orsaken till Ekots tigande om detta människorättsbrott. Svaret löd (avsänt 051110 klockan 11.36):

”Vi har tittat igenom RAIs reportage och försökt kontrollera deras uppgifter. Problemet är att de forskare vid FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut) som vi talat med säger att vit fosfor helt enkelt inte kan användas så som RAI hävdar. I korthet gick forskarnas förklaring ut på att vit fosfor börjar brinna direkt i luften, och därmed inte kan regna ner så som beskrivs i reportaget. Detta gör att vi har svårt att gå vidare på RAIs uppgifter”

Först en vecka senare kunde Ekot sända det faktum som de förtigit och som FOI förnekat. Detta efter att en Amerikansk armetidning publicerat uppgifter som bekräftade att fosforbomber använts i Faluja. Därmed ansåg Ekot att det var sant, det som tidigare inte varit sant. Sådan hänsyn visas generellt aldrig av Ekot mot andra länder som begår människorättsbrott.
Man kan också kritisera Ekots val av ”expertkommentatorer” när det gäller USA:s krigföring. Att det finns starka band, genom ett formellt och informellt samarbete, mellan svenska försvarets olika grenar och USA:s dito, är ingen hemlighet. Därmed kan man förutsätta att svensk militär inte är en neutral part som kan göra oberoende analyser.

Jag tycker det är tvärt emot det journalistiska och demokratiska uppdraget att såsom Ekot censurera samt behandla olika parter enligt olika måttstockar. Det är dax att slå hål på Ekots image som trovärdig, sann, tillförlitlig och som stående på barrikaderna för att värna demokratin. Ekot har en politisk agenda!

Andra bloggar om: Demokrati, Ekot, Indoktrinering, Journalistik, Media, Politik, Propaganda, Utrikesnyheter

Afghanska Malalai Joya blev välkänd genom svensk medier när hon lyckades få en plats i det afghanska parlamentet 2005. Googlar man på hennes namn så får man gott om träffar som leder till tidningsartiklar och tv- och radioprogram som publicerades under åren 2003 till 2007. Många artiklar och inslag tar upp det hot som Malalai Joya levde och lever under, dels som kvinna, dels för att hon kritiserat att krigsherrar och drogbaroner fått platser i det afghanska parlamentet. Någon kritik mot USA:s ockupation av Afghanistan står däremot inte att finns i intervjuerna med Malalai Joya.

2007 blev Malalai Joya utsparkade ur parlamentet av de krigsherrar och drogbaroner hon kritiserat.

Efter 2007 förekommer Malalai Joya inte alls i svensk media. Jag har åtminstone inte hittat några inslag från de senaste åren vid mina Google-sökningar på ”Malalai Joya site:sr.se”, ”Malalai Joya site:svt.se”, ”Malalai Joya site:dn.se” och Malalai Joya site:svd.se”. Kan detta bero på att Malalai Joya började kritisera USA:s ockupation?

För en dryg vecka sedan talade Malalai Joya vid San Jose State University i USA och signerade sin bok ”Kvinna bland krigsherrar”. I första hand var hon är i USA för att försöka få tala med Nobels fredspristagare, Barak Obama. Men det fick hon tyvärr inte.
Det Malalai Joya skulle vilja säga till Barak Obama är tydligen inte intressant för fredspristagaren. Uppenbarligen är det inte heller av den karaktären att det motiverar publicering i svensk mainstreammedia. Men Malalai Joya har fått utrymme i den US-amerikanska tidningen Mercury News för att säga följande. (Texten finns i svensk översättning hos Kildén och Åsman)

U.S. is doing no good in Afghanistan

By Malalai Joya

Special to the Mercury News
Posted: 11/10/2009 08:00:00 PM PST

As an Afghan woman who was elected to Parliament, I am in the United States to ask President Barack Obama to immediately end the occupation of my country.

Eight years ago, women’s rights were used as one of the excuses to start this war. But today, Afghanistan is still facing a women’s rights catastrophe. Life for most Afghan women resembles a type of hell that is never reflected in the Western mainstream media.

In 2001, the U.S. helped return to power the worst misogynist criminals, such as the Northern Alliance warlords and druglords. These men ought to be considered a photocopy of the Taliban. The only difference is that the Northern Alliance warlords wear suits and ties and cover their faces with the mask of democracy while they occupy government positions. But they are responsible for much of the disaster today in Afghanistan, thanks to the U.S. support they enjoy.

The U.S. and its allies are getting ready to offer power to the medieval Taliban by creating an imaginary category called the ”moderate Taliban” and inviting them to join the government. A man who was near the top of the list of most-wanted terrorists eight years ago, Gulbuddin Hekmatyar, has been invited to join the government.

Over the past eight years the U.S. has helped turn my country into the drug capital of the world through its support of drug lords. Today, 93 percent of all opium in the world is produced in Afghanistan. Many members of Parliament and high Advertisement ranking officials openly benefit from the drug trade. President Karzai’s own brother is a well known drug trafficker.

Meanwhile, ordinary Afghans are living in destitution. The latest United Nations Human Development Index ranked Afghanistan 181 out of 182 countries. Eighteen million Afghans live on less than $2 a day. Mothers in many parts of Afghanistan are ready to sell their children because they cannot feed them.

Afghanistan has received $36 billion of aid in the past eight years, and the U.S. alone spends $165 million a day on its war. Yet my country remains in the grip of terrorists and criminals. My people have no interest in the current drama of the presidential election since it will change nothing in Afghanistan. Both Karzai and Dr. Abdullah are hated by Afghans for being U.S. puppets.

The worst casualty of this war is truth. Those who stand up and raise their voice against injustice, insecurity and occupation have their lives threatened and are forced to leave Afghanistan, or simply get killed.

We are sandwiched between three powerful enemies: the occupation forces of the U.S. and NATO, the Taliban and the corrupt government of Hamid Karzai.

Now President Obama is considering increasing troops to Afghanistan and simply extending former President Bush’s wrong policies. In fact, the worst massacres since 9/11 were during Obama’s tenure. My native province of Farah was bombed by the U.S. this past May. A hundred and fifty people were killed, most of them women and children. On Sept. 9, the U.S. bombed Kunduz Province, killing 200 civilians.

My people are fed up. That is why we want an immediate end to the U.S. occupation.

Även brittiska medier är öppna för kritik mot ockupationen. I somras fick Malalai Joya utrymme i brittiska The Guardian till att uttrycka sina åsikter. Då framförde hon följande.

The big lie of Afghanistan

My country hasn’t been liberated: it’s still under the warlords’ control, and Nato occupation only reinforces their power

o Malalai Joya
o The Guardian, Saturday 25 July 2009

In 2005, I was the youngest person elected to the new Afghan parliament. Women like me, running for office, were held up as an example of how the war in Afghanistan had liberated women. But this democracy was a facade, and the so-called liberation a big lie.

On behalf of the long-suffering people of my country, I offer my heartfelt condolences to all in the UK who have lost their loved ones on the soil of Afghanistan. We share the grief of the mothers, fathers, wives, sons and daughters of the fallen. It is my view that these British casualties, like the many thousands of Afghan civilian dead, are victims of the unjust policies that the Nato countries have pursued under the leadership of the US government.

Almost eight years after the Taliban regime was toppled, our hopes for a truly democratic and independent Afghanistan have been betrayed by the continued domination of fundamentalists and by a brutal occupation that ultimately serves only American strategic interests in the region.

You must understand that the government headed by Hamid Karzai is full of warlords and extremists who are brothers in creed of the Taliban. Many of these men committed terrible crimes against the Afghan people during the civil war of the 1990s.

For expressing my views I have been expelled from my seat in parliament, and I have survived numerous assassination attempts. The fact that I was kicked out of office while brutal warlords enjoyed immunity from prosecution for their crimes should tell you all you need to know about the ”democracy” backed by Nato troops.

In the constitution it forbids those guilty of war crimes from running for high office. Yet Karzai has named two notorious warlords, Fahim and Khalili, as his running mates for the upcoming presidential election. Under the shadow of warlordism, corruption and occupation, this vote will have no legitimacy, and once again it seems the real choice will be made behind closed doors in the White House. As we say in Afghanistan, ”the same donkey with a new saddle”.

So far, Obama has pursued the same policy as Bush in Afghanistan. Sending more troops and expanding the war into Pakistan will only add fuel to the fire. Like many other Afghans, I risked my life during the dark years of Taliban rule to teach at underground schools for girls. Today the situation of women is as bad as ever. Victims of abuse and rape find no justice because the judiciary is dominated by fundamentalists. A growing number of women, seeing no way out of the suffering in their lives, have taken to suicide by self-immolation.

This week, US vice-president Joe Biden asserted that ”more loss of life [is] inevitable” in Afghanistan, and that the ongoing occupation is in the ”national interests” of both the US and the UK.

I have a different message to the people of Britain. I don’t believe it is in your interests to see more young people sent off to war, and to have more of your taxpayers’ money going to fund an occupation that keeps a gang of corrupt warlords and drug lords in power in Kabul.

What’s more, I don’t believe it is inevitable that this bloodshed continues forever. Some say that if foreign troops leave Afghanistan will descend into civil war. But what about the civil war and catastrophe of today? The longer this occupation continues, the worse the civil war will be.

The Afghan people want peace, and history teaches that we always reject occupation and foreign domination. We want a helping hand through international solidarity, but we know that values like human rights must be fought for and won by Afghans themselves.

I know there are millions of British people who want to see an end to this conflict as soon as possible. Together we can raise our voice for peace and justice.

Två dagar tidigare hade The Guardian publicerat en artikel där USA:s vicepresident Joe Biden förklarar i vems intresse USA ockuperar Afghanistan.

”In terms of the national interests of Great Britain and the national interests of the United States and Europe, it is worth the effort we are making and the sacrifice that is being felt and more will come.”

När får vi läsa detta i svenska medier???

Skriv på uppropet som kräver:
Kalla omedelbart hem de svenska trupperna från Afghanistan!

Andra bloggar om: Afghanistan, Indoktrinering, Journalistik, Krig, Malalai Joya, Media, Nyhetsvärdering, Politik, Usa, Utrikesnyheter

Idag läste jag en så dum debattartikel i tidningen Journalisten. Det var Israellobbyisterna Lisa Bjurwald och Jonathan Leman som klagade på att webbsajten Newsmill blivit nominerad till Bonniers stora journalistpris. Argumenten för att Israellobbyisterna inte ville att Newsmill skulle få priset vara två.

• Newsmill hade publicerat texter av islamisten Mohamed Omar.
• Newsmill hade publicerat texter av nazisten Björn Björkqvist.

Så är dom Israellobbyisterna

• endast åsikter som överenstämmer med deras ska få förekomma i offentligheten
• endast personer som har åsikter som överenstämmer med deras ska få förekomma i offentligheten
• alla som inte har åsikter som överenstämmer med deras ska bli utfrysta från det offentliga rummet

Den sista punkten är själva grunden för antisemitstämpeln. Israellobbyn ropar antisemit så fort någon säger eller skriver något de inte gillar, i hopp om att få personen stigmatiserad så att skraja redaktörer slutar ge personen utrymme att delta i det offentliga samtalet. Israellobbyisterna vill avskaffa yttrandefriheten för de som inte tycker som dem.

Jag kan hålla med om att Newsmill inte ska ha Stora journalistpriset. Den åsikten baserar jag enbart på att jag anser att Newsmill inte är en journalistisk produkt utan ett debattforum.

Men sedan. Ska vi avskaffa yttrandefriheten? Med det resonemang som journalisterna (sic) Lisa Bjurwald och Jonathan Leman för så pläderar de för detta. Men det har de antagligen inte själva insett att de gör. Tänker man dock i några fler steg, och dessutom reflekterar över historien, så leder deras inställning till vad som får och inte får sägas till detta.
Det som är tillåtet att säga idag är förbjudet i morgon. Så ser historien ut. Det är den för tillfället rådande makten som bestämmer.

Att utesluta personer från det offentliga rummet p.g.a. att de avviker från de politiskt korrekta åsikter som är legio just nu är en antidemokratisk hållning. Jag är till 100 procent demokrat, vilket innebär att jag kan anses som ett hot mot rikets säkerhet enligt den definition som bl.a. SÄPO omfattar. (Fundera över begreppet rikets säkerhet. Vad innebär det egentligen? Vem och vad ska det skydda?) I en riktig demokrati, med reell yttrandefrihet, ska man få diskutera och opinionsbilda utan andra begränsningar än förbud mot rent osakliga lögner om personer och folkgrupper o.dyl. Men om någon, vid något tillfälle, framför synpunkter som ligger inom gränsen för vad som är straffbart så ska detta inte hindra att personen ska få uttrycka sin åsikt, när den håller sig inom lagens råmärken, vid andra tillfällen. Att på livstid avstänga personer från det offentliga rummet är inte bara antidemokratisk, det är dumt också, eftersom en fri debatt utvecklar vårt samhälle och leder till ökad förståelse mellan människor.

Hädanefter önskar jag slippa läsa flera texter av antidemokraterna Lisa Bjurwald och Jonathan Leman eftersom de inte skriver som jag tycker och det som jag vill läsa.

Andra bloggar om: Demokrati, Israel, Israellobbyn, Journalistik, Media, Politik

Vi har sedan Aftonbladet den 17 augusti publicerade Donald Boströms artikel – som handlade om att Israels arme tar med palestiner, som de dödat, till obduktion och sedan lämnar tillbaka dem uppspättade till de anhöriga – fått lära oss att judar bakar bröd med fienders blod. Det var något som de flesta av oss troligen inte vetat förut. Men nu vet vi!

Men i stället för att skriva om judiska recept vill jag fokusera på obduktionerna. Varför israeliska armen tar med sig palestinier de mördat och obducerar dem?

Dödsorsaken kan ju inte ifrågasättas. Inte heller har Israel för vana att lägga två strån i kors för att hjälpa, eller på andra sätt dra på sig kostnader, för andra folkslag än judar. – Inte utan orsak kallas den israeliska staten rasistisk. – Så varför sker dessa obduktioner? Det finns faktiskt mycket goda grunder till att verkligen gå till botten med detta och det är just det Donald Boströms artikel pläderar för.
Men i stället för genomlysning har Israel och dess lobby angripit budbärarna – Aftonbladet, chefredaktör Jan Helin, kulturchef Åsa Linderborg och journalisten Donald Boström – med antisemitstämpeln.
Varför har ingen på israelsidan, istället för att ösa kritik över budbäraren, förklarat syftet med obduktioner eller föreslagit en utredning om varför man obducerar. Den som har rent mjöl i påsen…

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg har nu givit Israel och israellobbyn svar på tal. Som vanligt så sopar Åsa Linderborg banan med sina motståndare med hjälp av sin kunskap och intelligens. Ås Linderborg skriver bl a.

”Med antisemitismen som anklagelsevapen har Israel en fördel som ingen annan, och kan skaffa sig ett brottsregister som omvärlden antingen visar förståelse eller blundar för.”
/…/
”När omvärlden tiger still av skräck för att stämplas som antisemiter, ges Israel rätt att ockupera, döda, vräka, fängsla, tortera, svälta och med murar ringa in ett annat folk.”
/…/
”Därför skäms jag å mina liberala presskollegors vägnar när de nu inte med kraft står upp för den svenska yttrandefriheten, som utmanas och häcklas av en stat vars förbrytelser de inte heller med ett ord fördömer.”

Som vanligt har Åsa Linderborg rätt både i sak och moraliskt/ideologiskt. Det är detta som skrämmer hennes meningsmotståndare och gör henne så pass hatad i motståndarlägret att de nu dragit igång ett drev och kräver att hon ska få sparken. De sk liberalerna gillar inte yttrandefrihet när deras egna ”sanningar” inte får dominera debatten utan avkläds av en betydligt skarpare hjärna en vad de själva har att tillgå. Då står liberalerna med hängande huvud, och byxorna nere, och kräver censur.

Andra bloggar om: Antisemitism, Åsa Linderborg, Israel, Israellobbyn, Journalistik, Media, Palestina, Propaganda, Rasism, Sionism

Jag har funderat en hel del på det här med judar, judendom, judisk kultur och antisemitism. Dessa funderingar har sin grund i det faktum att judisk kultur är ett mycket vanligt förekommande ämne i svensk media. Jag vill påstå, utifrån mina medievanor, att artiklar och program om just judisk kultur är överrepresenterat både i antal och i relation till befolkningsmängd i Sverige och världen.

Med tanke på den massiva kritik som framförs när Israel – den judiska staten enligt pro-israeler – kritiseras tycker jag det är märklig att ingen kritik framförs när media så tydligt gör skillnad på folkgrupp och folkgrupp genom att producera alla dessa artiklar och program om judisk kultur och judendom.

Är inte alla dessa artiklar och program om judisk kulturs särart uttryck för rasism?

Visserligen är det så att det som utmärker alla dessa artiklar och program är att de enbart skildrar den judiska kulturens positiva särdrag. Till och med kocherslakt framställs positivt. Men om det är så okontroversiellt – inte möter någon som helst kritik från judiskt håll – att framställas som en särpräglad folkgrupp, borde väl inte heller, logiskt sätt, kritik av staten Israel bemötas med anklagelser om antisemitism.

Jag menar: Är det inte rasism att skildra en viss folkgrupps särprägel – om än positivt – kan det heller inte vara uttryck för rasism – antisemitism – att rikta kritik mot staten Israel. Protesterar inte judar i det ena fallet så finns ingen logisk anledning att skrika antisemitism i det andra.
För att vara trovärdig kritiker av Israel-kritikerna krävs en konsekvent hållning i både med och motgång. Att de som högljutt ropar antisemitism inte är konsekventa blev än en gång klargjort i torsdagens debattartikel i Sydsvenskan som skrevs av företrädare för Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA). De dubbla måttstockar som SKMA krävde av debattörena i debatten om Israel-Palestina-konflikten skrev jag om igår.

Läs också den här lysande bloggartikeln – på bloggen Motbilder – om antisemitism-roparnas paranoia och dess därmed förknippade förmåga att se antisemiter i varenda människa. Antisemit-roparna har utifrån denna paranoia också lagt upp ett register över antisemitiska och ”självhatande” judar.

Så arbetar Israel-lobbyn!

Andra bloggar om: Antisemitism, Ideologi, Indoktrinering, Israel, Israellobbyn, Journalistik, Media, Propaganda, Rasism, Sionism

• 2008 betalade Ukraina 179 dollar per 1000 kubikmeter gas
• 2009 vill Ryssland ha 250 dollar per 1000 kubikmeter gas
  
• Rysslands europeiska kunder betalar marknadspris på 500 dollar per 1000 kubikmeter gas

Vill man veta detta får man vända sig utomlands eftersom svenska mediers agenda är att skapa Rysslands-hat genom systematiska smutskastningskampanjer där allt som rapporteras om Ryssland ger en negativ rysslands-bild.
Detta i kontrast till svenska mediers ensidigt positiva bild av USA. I USA finns enligt svenska mediers rapportering inga fattiga, inga hungriga och inga bostadlösa.

Tidningarnas Telegrambyrå TT kallar priskonflikten mellan Ryssland och Ukraina för ”gaskrig”. TT:s artiklar publiceras i de flesta lokaltidningar i Sverige och får därför stor indoktrinerande kraft.
Jag har aldrig tidigare sett en konflikt där kunden vägrat betala marknadspris, och därför inte fått köpa den utbjudna tjänsten/varan utav säljaren, för krig. Men tydligen kan man kalla det krig när det är ett ryskt statligt företag som vill tjäna pengar och vill få ut åtminstone halva marknadspriset av en kund.

Fakta om Rysslands gasaffärer med Ukraina hittade jag i New York Times här och här.

Andra bloggar om: Globalisering, Indoktrinering, Journalistik, Kapitalism, Media, Nyheter, Nyhetsvärdering, Propaganda, TT, Utrikesnyheter