Magnus Berg, Burgsvik

När jag först hörde om Anna Odells numera välkända tilltag blev jag förbannad. Sedan när jag fick höra vad Anna Odell hade haft för syfte tyckte jag hennes agerande var både bra och mycket väl motiverat. Psykiatrin måste granskas eftersom den förnedrar och kränker människor.

En dag, under första halvan av 1990-talet, blev jag själv utsatt för psykakuten på S:t Göran.

En kväll bestämde jag mig för att ånyo försöka ta livet av mig. Jag stoppade i mig en rejäl bunt Tegretol Retard (vilka fört mig medvetslös till akuten på Huddinge sjukhus en gång tidigare). Sedan gick jag och lade mig.

På morgonen vaknade jag och kunde inte somna om. Jag kunde inte heller gå, eftersom mitt balanssinne var helt utslaget. Jag kunde inte ens krypa utan att ramla omkull och slå huvudet i golvet. Men jag kunde åla mig fram.
Jag ville ta mig bort till min lilla haschbit i andra ändan av rummet, för att rulla en joint och röka den, för att kunna somna om. Men min motorik fungerade inte heller, så jag kunde inte rulla någon joint, allt hamnade på golvet.

Då försökte jag ringa en vän. Eftersom jag knappt kunde prata blev jag tvungen att ringa flera gånger – vid de första försöken kastade han luren i örat på mig – innan min vän kunde höra vem som sluddrade i hans öra. När han väl kom över så rullade han ingen joint utan ringde efter en ambulans jag vare sig önskade eller behövde. Jag behövde bara få sova, så skulle effekten av pillren gå över av sig själv.

I ambulans hamade jag på akuten på S:t Göran. Där blev jag liggande några timmar tills de konstaterade att jag var utom fara. När jag sedan kunde gå själv kom en person och hämtade mig. Jag trodde jag skulle bli inlagd på någon avdelning för observation men fann mig snart bakom en låst dörr på psykakuten.

Jag tror inte det finns någon, som begått självmordsförsök, som blivit mer uppåt av att bli inlåsta i en fängelseliknande miljö, utan att ha begått någon brottslig handling. Inte heller tror jag att någon finner en trist sjukhusmiljö mer läkande för själen än att få komma hem. Men inom psykiatrin tror de annorlunda.

Jag blev hänvisad ett stort kalt rum där det stod en säng, ett bord och två stolar. Där skulle jag vara sade de. När jag blev lämnad ensam växte min vrede över att bli inlåst, utan att jag begått något brott. Jag ville ju bara hem. Jag ville absolut inte ligga i en säng i ett stort, kalt och tyst rum.

Jag började se mig omkring i rummet. Då fick jag syn på fönstret. Det var av samma tre-glastyp som jag själv hade haft inbrott igenom för inte så länge sedan. Då bestämde jag mig för att rymma.

Framför fönstret stod bordet. På det klev jag upp för att inspektera fönstret, för att se om det var lika lätt att plock ut dess fönsterpaketet som på det fönster jag hade hemma. När jag står där på bordet och inspekterar fönstrets konstruktion kommer herr psykläkare in i rummet.

Jag var ju förbannad, dessutom hade jag stått på bordet, alltså var jag psykotisk, ansåg läkaren efter knappt fem minuters samtal. Därmed skrev läkaren ett vårdintyg vilket innebar att jag skulle tvångsvårdas på obestämd tid.

Enligt psykdoktorerna kan ilska endast bero på att patienten är psykotisk. Psykdoktorerna har aldrig förstått att man kan vara arg men ändå vara vid sina sinnes fulla bruk.
Själva är psykdoktorerna säkert aldrig arga, men skulle de vara arga så anser de sig garanterat inte vara psykotiska. Men när det gäller personer som blir tvångsvårdade så använder psykdoktorerna ilska som medicinskt skäl för att vägra släpp ut fullt friska patienter. Det är därmed inte svårt att inse att psykiatrin använder förlängd tvångsvård som straff mot de som inte visar sig önskvärt undergivna mot psykdoktorerna.

Efter att vårdintyget skrivits ut skulle jag förflyttas från S:t Göran till en annan sluten avdelning på Sabbatsberg. Och vilket transportmedel tror ni den goda insiktsfulla och omtänksamma psykiatrin använder sig av då? Med tanke på att jag var en fånge så var det givetvis två poliser som kom och hämtade mig, och förde mig till mitt nya fängelse, ett kalt, tyst rum med en säng på Sabbatsberg.

På Sabbatsberg blev jag kvarhållen i två dygn tills ansvarig läkare insåg att jag var arg men för den skull inte psykotisk. Tänk vilken insikt i mänsklighetens inre den läkaren fick tack vare mig. – Man kan inte med automatik sammankoppla ilska och psykos. – Jag borde bjudas in för att hålla föredrag för läkarstudenter, så de får lära sig att man inte behöver vara psykotisk bara för att man är arg.

När jag väl fått komma hem så dröjde det någon vecka tills jag fick räkningen för de vårddygn jag tvingats till.

Sedan denna lärorika händelse så har jag varit, enligt psykläkarnas definition, psykotisk varenda vaken sekund i stort sett.
Jag brukar ibland fundera på att försöka kräva ut det vårdintyg som skrevs för att kunna söka upp och tortera ihjäl (oj, visst är jag psykotisk) undertecknaren, för att om möjligt förebygga att andra oskyldiga människor blir fängslade och förnedrade på S:t Görnas psykakut.
Kanske skulle det vara en bättre metod än Anna Odells, som inte gav någon debatt om psykiatrins metoder utan bara gav en debatt om Anna Odells metoder. Ansvariga inom psykiatrin med psykotiska psykdoktorn David Eberhart i spetsen tillsammans med politiker och media vill inte lyssna på kritik riktad mot en självgod psykiatri utan väljer att flytta fokus genom att anklaga budbäraren Anna Odell. Detta hindrar inte att Anna Odell ska ha all heder för att hon gjort vad hon kunnat för att sätta fokus på psykiatrins övergrepp.

P.S. Jag har aldrig i hela mitt liv någonsin haft en psykos. Jag klarar att ta LSD utan att få för mig att hallucinationerna är verkliga. Detta bara sagt för att visa på det orimliga i psykdoktorns diagnos, vilken låg till grund för tvångsvården. D.S.

Andra bloggar om: Anna Odell, Empati, Etik, Kultur, Makt, Myndighetsmissbruk, Psykiatri, Psykvården, Rättsäkerhet, Självmord

Ni som inte känner till Little Gerhard ska nu få möjlighet att ladda ner några smakprov.

När skivbolaget Karusell satte ihop en ”EP Collection” 1999 med 54 låtar så hade de inte med min favorit Den siste mohikanen och min absoluta favorit Petter och Frida. Dessa utgavs 1961 på en fyraspårs EP. Bonuslåtar var Kär i din bild och Tre små fiskar.

Little Gerhards riktiga namn är Karl-Gerhard Lundqvist. Han är född 17 maj 1934. 1957 slog han igenom och blev Sveriges rockkung. På 50-talet medverkade han i två Åsa-Nissefilmer, ”Åsa-Nisse i kronans kläder” och ”Det svänger på slottet”. Han fick två stora hits med ”Buena Sera” och ”What You’ve Done To Me” innan han gick över till att sjunga på svenska. ”Den Siste Mohikanen” och ”Petter och Frida” blev de största framgångarna under den perioden. Little Gerhard producerade även en del av Agneta Fältskogs tidigare inspelningar.

Little Gerhard har inte lagt rocken på hyllan utan kan fortfarande ses vid enstaka spelningar. Tyvärr tycks han bortglömd av dagens media. Det är oförsvarbart att låta en sådan kulturskatt falla i glömska.

Själv såg jag som mycket liten Little Gerhard live vid ett uppträdande på Murgrönan i Visby. När jag bodde i Stockholm såg jag honom då och då runt Fridhemsplan och Sankt Eriksgatan. Plattan med Siste mohikanen hade min far och den spelade jag och en kompis flitigt när vi var i 20-årsåldern. Nu, tjugo år senare, har jag fått tag i ett ”nytt” exemplar och det är från den mp3-filerna är inspelade.

För en mer utförlig bio- och diskografi om Little Gerhard

Skulle någon upphovsrättsinnehavare må dåligt av att jag offentliggör och sprider en bortglömd kulturskatt som inte längre tycks ha kommersiellt värde; kontakta mig.

UPPDATERING:
Hittade en samlings-cd, ”Little Gerhard 16 svenska orginalklassiker”, på ICA i Hemse. CD:n är utgiven 2001 av Universal Musik AB och innehåller bl a knasterfria versioner av Den siste mohikanen, Kär i din bild, Petter och Frida och Tre små fiskar

Andra bloggar om: Kultur, Little Gerhard, Musik

Min vän Johan tjatade som tusan på mig för att försöka förmå mig att läsa romanen ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” av psudonymen Nikanor Teratologen. Johan hade själv läst den flera gånger och brukade försöka påverka mig genom att berätta om huvudpersonerna farfar och Pyret och citera ur boken. Men jag tyckte den verkade alldeles för sjuk för att jag skulle ödsla tid på den. Men en dag tog jag och skrev en egen lite berättelse inspirerad av det Johan berättat och citerat ur den så omtalade ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen”.
Den berättelsen kommer här. Jag vill passa på att varna känsliga läsare.

Farfar och Syret
(en berättelse specialskriven för att passa Johans speciella smak)

Farfar låg på rygg på utdragssoffan. På hans mage satt Syret och arbetade febrilt med att dra Farfars förhud upp och ner.
–Nä du Syret nu får du komma och sätta dig på Farfars ansikte så jag får smaka på dig.
Syret hasade sig baklänges över Farfars bröst och upp över ansiktet tills Farfar kunde sluta läpparna runt Syrets pung.
–Nu sitter du bra, sa Farfar genom mungipan. Men vad du smakar kiss. Har inte mamma tvättat dig på länge.
–Men det gör ju du nu Farfar.
–Ja det gör jag, sa Farfar och slickade intensivt med tungan runt Syrets testiklar.
Medan Farfar tvättade Syrets pung fortsatte Syret sin bearbetning av Farfars förhud så att Farfar började spotta. Han spottade så Syrets hår och ansikte blev kletiga av sperma.
–Nu får du lyfta på stjärten och bajsa, manade Farfar.
Syret reste sig på knä och Farfar rättade in sig under honom så att Farfars mun befann sig under Syrets avföringshål.
–Bajsa nu Syret, sa Farfar med darr på stämman.
När Syrets anus öppnade sig öppnade Farfar munnen och lät Syrets lösa avföring rinna ner i halsen. En del rann förstås utanför med det fångade Farfar upp med sin långa tunga och svalde ner med god aptit. När Syret var klar slickade Farfar honom ren och lyfte ner honom på golvet.
–Nä du Syret nu behöver Farfar en sil.
Farfar gick in i kammaren och plockade fram sina verktyg och en filmburk fylld med pulver. Han spolade upp lite vatten i en såssked och duttade i en rejäl dos pulver.
–Syret, du kan väl hämta Farfars tändare och värma under skeden.
Syret värmde tills det började koka. Då tog Farfar och slängde i en liten bumullstuss som han silade vätskan igenom medan han drog upp sprutans kolv och lät vätskan fylla sprutan.
–Fan Syret det blev så många meter så det räcker till dig också. Ska du ha lite?
–Klart jag ska, svarade Syret och kavlade upp tröjan över sin lilla arm.
Farfar stasade så Syrets blodådror svällde. Så stack Farfar in kanylen i Syrets armveck och tryckte in kolven ett par centimeter. Syret himlade med ögonen, föll baklänges på utdragssoffan och blev liggande. Medan Syret låg utslagen drog Farfar i sig en rejäl rökare och lade sig tillrätta jämte Syret. Så låg de sedan medan eftermiddagen övergick i kväll.

Andra bloggar om: Böcker, Kultur, Litteratur