Magnus Berg, Burgsvik

I maj 2009 gjorde Nordic Brand Academy, som delägs av Stockholms Universitet, en studie där de undersökte fackförbundens anseende. Via en webbpanel där 6000 personer tillfrågades framkom att LO hade lägst anseende. Det intressanta är hur LO tog till sig undersökningen, eller rättare sagt avfärdade den, till skillnad mot TCO:s ordförande Sture Nord som bemötte webbpanelens åsikter med respekt.

Nedan följer några talande utdrag ur Svenska Dagbladet, som tisdagen den 25 augusti skrev att Svenska folket sågar LO-facken.

Robert Gelmanovski, vd Nordic Brand Academy*
_Framför allt är betygen låga när det gäller förmåga till nytänkande, utförande av uppdrag samt hur det fackliga ledarskapet uppfattas._
– Om man tittar lite djupare i siffrorna ser man att LO får riktigt lågt betyg på just ledarskap, med ett index på 32. Det är fruktansvärt dåligt.
– Gott anseende över tid formas av att man håller det man lovar. Problemet för LO var att avståndet var för stort mellan löfte och leverans. Organisationen sa en sak och gjorde en annan.

Marie Linder, kommunikationschef LO*
– Studien gjordes under en period när vi hade mycket negativ publicitet och hade svårt att komma ut med våra frågor, säger hon.
_Om ni ska vara självkritiska, kan LO:s dåliga resultat bero på något annat?_
– Väldigt mycket handlar om fackets tillgänglighet och om hur vi når ut med våra frågor, och under maj var det svårt. Det vi kan göra nu är att fortsätta att jobba och opinionsbilda kring fackliga kärnfrågor, och berätta vad vi vill.

Sture Nordh, ordförande TCO
– I förtroendeindex som görs med jämna mellanrum hamnar vi lågt. Det är något vi måste ta itu med. Det handlar om att leva som vi lär och att visa att vi åstadkommer resultat som är viktiga för människor i deras vardag.

Man kan ju undra vad som skulle kunna få LO att respektera sina dyrt betalande medlemmar. Att medlemmarna lämnar sina fackförbund och därmed lämnar den inkompetenta men självgoda organisatioen LO skyller LO på att det blivit dyrare, eftersom det inom sekten ”arbetarrörelsen” är tabu med självkritik. Givetvis borde LO kritiskt granska vad LO och dess underorganisationer fyller för funktion för de dyrt betalande medlemmarna. Många medlemmar ser uppenbarligen ingen nytta med att betala dyrt till facket. Att då vägra ta medlemmarna och de före detta medlemmarnas kritik på allvar är verkligen att förnedra dem genom att göra dem obetydliga och osynliga. Vem vill tillhöra en organisation som vägrar lyssna på en och som har en ledning bestående av självgoda inbördes beundrare?

Orsaken till att det gått så snett med LO och dess fackliga organisationer, och även socialdemokratin, är så klart de höga lönerna som erbjuds i toppen. De flesta medlemmar i arbetarrörelsen har inte möjlighet att tjäna så mycket inom sitt skrå. Enda chansen är då att hoppa på den fackliga eller politiska karriärvägen. Den kräver vare sig utbildning eller kompetens, bara undergivenhet och lismande lojalitet med de som redan klättrat till toppen av organisationen. Med sådana förutsättningar för karriär tappas medlemsintresset bort på vägen.

Dessutom tycks det vara så att de som strävar mot toppen inom den så kallade arbetarrörelsen har ett genuint dåligt självförtroende som yttrar sig som underlägsenhetskomplex. Arbetarrörelsens företrädare känner sig vädligt duktiga när de får beröm av näringslivet, genom att svika medlemmarna. Det dåliga självförtroendet gör också att arbetarrörelsens företrädare inte tror på någon annan politik och andra sätt att organisera samhället än det som de självsäkra näringslivspamparna förespråkar. Detta är orsaken till att arbetarrörelsens företrädare numera förespråkar högerpolitik trots medlemmarnas önskan om, och behov av, en solidarisk vänsterpolitik.

Arbetarrörelsen behöver nya ledare. Ledare med kunskap, integritet och ideologi.

Andra bloggar om: Arbetarrörelsen, Facket, Landsorganisationen, Ledarskap, Lo, Socialdemokraterna

En rejäl samhällsförändring samt ändrade maktförhållanden behövs, tycker jag. Men hur står det egentligen till bland alla dessa profeter i bloggosfären och inom olika sammanslutningar som förespråkar den enkla lösningen regeringsskifte. Är de falska profeter ute efter egen vinning eller är de verkligen så glömska att de tror att Socialdemokratin står för en politik väsenskild från borgerlighetens? Jag vill varnar för lycksökarna och sprida lite pessimism samtidigt som jag ger lösningen på problemet.

En gång i tiden var jag idealist och naiv. Jag är fortfarande idealist men inte ett dugg naiv. Jag läste Per Gahrtons bok ‘Vad vill de gröna’ två gånger och lade sedan min röst på miljöpartiet. Detta var min andra möjlighet att rösta, men första gången jag ansåg mig ha något att rösta på. Våren 1994 blev jag medlem i Mp och deras lokalorganisation i Stockholms stad. Mp hade ju varit en mandatperiod i riksdagen men åkte sedan ur 1991. Nu var aktiviteten ganska låg och bestod utav en liten krets eldsjälar. I valrörelsen fick jag tillsammans med två andra skriva den text som skulle vara i vårt lokala program. Dessutom bidrog jag gratis med bilder av toppkandidaterna till programmet. Jag arbetade som frilansfotograf och för mig kändes det naturligt att hjälpa till utan att få betalt. Men strax efter den insatsen så förstod jag att även inom partiers lokalorganisationer arvoderas de som gör något. (Kanske är det bara så i Stockholm och storstäderna. Jag har hört att i små partiorganisationer sköts arbetet ideellt) Det fungerar alltså inte som i de föreningar jag tidigare varit medlem i.

Sedan gick det så bra i valet att Mp kom in och fick massor av olika arvoderade förtroendeuppdrag att dela ut till medlemmarna. Och direkt efter valet strömmade lycksökarna till. De kom från alla håll. Det var mest socialdemokrater och centerpartister, men de var många.

Jag hoppade av före valet 1998. Då hade Mp i Stockholms stad förvandlats till något helt annat än det jag gick med i våren 1994. Lycksökarna hade tagit över och av den lilla klicken eldsjälar hade ett fåtal assimilerats på höga positioner i riksdag, landsting och kommun medan andra hade hoppat av politiken helt.

Min slutsats är att så länge politikers och även fackliga företrädares arvode och privilegier är så mycket högre än vad man vanligtvis kan få i vanliga arbetslivet lär det till dessa poster ständigt beslagtas av lycksökare. Det är en viss människotyp som i avsaknad av verklig ideologisk kompass men med stor social kompetens (underdånigt rövslickeri) använder sig av alla manipulativa medel som står till buds för att nå absoluta toppen. Och detta gör de utan förmåga att känna skuld eller skam över sitt beteende. Kalla dem gärna karriärkåta psykopater.

Därför är det så viktigt att ta bort den huvudsakliga moroten för dessa människor. De tenderar annars att förstöra allt arbete som en aldrig så vällovlig organisation eller rörelse försöker åstadkomma. Privilegier och höga löner i rörelser och organisationer måste bort om inte ideologier ska bli ruttna.

Man ska också vara observant på de dörrar som kan tänkas öppnas för uppdrag och arbete i ett välbärgat parti (Socialdemokraterna) eller organisation (LO) som tack för att någon varit drivande i en liten ideell organisation och i den agerat redskap för partiet eller organisationen.

Eftersom jag kommer ihåg Socialdemokraternas politik, och vad den baserat sig på de senaste decennierna, inser jag naturligtvis att simpelt regeringsskifte inte är lösningen. Det skulle bli samma högerpolitik men med andra karriärkåta psykopater som administrerar den.

Som sagt, naiv är jag inte längre. ;-|

Läs mer om mina lärdomar från politiken: Vad jag fick lära mig av Socialdemokraterna i Västerleds stadsdelsnämnd.

Andra bloggar om: Lo, Miljöpartiet, Politik, Socialdemokraterna