Magnus Berg, Burgsvik

29 januari hade radioprogrammet Tendens i P1 som vanligt ett mycket intressant program. Då handlade det om klassresenärer men, till skillnad mot vad som brukar skildras i media, klassresenärer som gjort sin resa neråt.

Den ena kvinnan berättar om hur hon på en fest med pappas umgängeskrets, den svenska kultureliten, bokstavligen blev bemött med att en tv-känd kulturtant vände ryggen åt henne efter att kulturtanten frågat vilket yrke hon hade och fått svaret brevbärare. Då hjälpte inte ens en upphöjd pappa för att lindra föraktet mot arbetarklassen.

Någon som verkligen upphöjt föraktet mot arbetarklassen till en teori är Lorentz Lyttkens som skrivit att inom arbetarklassen finns inga intelligenta kvar eftersom de intelligenta har gjort klassresan uppåt.

I verkligheten är det så att det finns intelligenta såväl som mindre intelligenta både i arbetarklassen och de högre klasserna. Men som kvinnan i Tendens berättade så är det inom arbetarklassen en mycket mer föraktfull och nedlåtande attityd mellan individerna. Inte så att de ser ner på varandra som individer men som klass. De ser sig själva som mindre värda, vilket de också är enligt det mått, lön, som mäter mänskligt värde i vårt samhälle. Arbetarklassens ungar blir inte heller uppfostrade till att få ett överskattande okritiskt självförtroende så som medel- och överklassen uppfostrar sina barn. De högre klassernas barn får även om de är komplett odugliga idioter höra att de är viktiga, duktiga och betydelsefulla.
Ett sådant exempel hörde jag i ett radioprogam som handlade om en privatskola. En elev tillfrågades om de läste filosofi. Nä, svarade eleven och fortsatte, det kan man ju ändå. På reporterns fråga om eleven kände till Freud och Kant så blev eleven tyst. Så var det med de kunskaperna.

Arbetarklassen uppfostras till att vara tysta och lyda. De ges ingen självkänsla eller självförtroende. Eftersom de därför inte tar plats, hörs och syns, kan de uppfattas som korkade. Men ännu mer korkade tycker jag sådana är som tar plats utan att för den skull ha något att komma med. Och där dominerar klart medel- och överklass. Lyssna noggrant på högerföreträdares retorik så förstår du vad jag menar. Jag har själv frågat mig hur det kan komma sig att Svenskt Näringslivs företrädare resonerar så utan substans och så inkonsekvent när de får komma till tals. Men varenda snorvalp som getts en spalt i en tidning och driver högerståndpunkter blir förr eller senare värvade av Timbro. Retorisk oförmåga och andra väsentliga intellektuella brister tycks inte vara några problem för att få anställning inom högerns nätverk bara man har rätt åsikt.

Jag själv brukar också vara jävligt föraktfull mot arbetarklassens dumhet. Men det beror inte på att jag anser att arbetarklassen skulle ha mindre intellektuella förutsättningar att bilda sig än medel- och överklassen. Det beror på arbetarklassens ovilja mot att skaffa sig kunskap. – Eller är de helt enkelt för uttröttade efter 8 timmars arbeta så att de inte orkar bilda sig? Är det därför makthavarna vägrar sänka arbetstiden? Vill inte makthavarna ha en bildad arbetarklass? – En okunnig och därmed korkad arbetarklass är så otroligt lätt att förtrycka. Se bara konsekvenserna av EU-medlemskapet. Det var den obildade lättlurade jävla pöbeln som band ris åt egen rygg genom att gå på sina klassföreträdares, klassförrädares, lögner om hur bra allt skulle bli för löntagarkollektivet bara Sverige kom med i EU.

Med kunskap och därtill hörande självförtroende skulle inte arbetarklassen vara så lätt att manipulera. Dessutom skulle en bildad arbetarklass få en stolthet, en självkänsla och ett självförtroende som kunde gå i arv i stället för självförakt.

Andra bloggar om: Intelligens, Jobb, Klass, Löner, Makt, Politik

Studio Ett i radions P1 diskuterade idag extraknäckande riksdagsledamöter med anledning av att centerpartisten Solveig Ternström arbetar som skådespelerska och socialdemokraten och tillika justitieutskottets ordförande Thomas Bodström arbetar som advokat samtidigt som de har ett månatligt grundarvode som riksdagsledamöter på 52 900 kronor.

När jag varit i kontakt med riksdagen angående ledamöternas arvode har det alltid påpekats ytterst tydligt att arvodet är baserat på att ledamöterna är i tjänst 365 dagar om året. Så här skriver Ewa Jungstedt på enheten för administrativ ledamotsservice:

”Riksdagsledamöter anses utöva sitt uppdrag 365 dagar om året och har därmed ingen semester. En ledamot anses utföra sitt uppdrag även under perioder då kammaren har uppehåll. I uppdraget som ledamot ingår inte bara den formella rollen som beslutsfattare i riksdagen utan också täta kontakter med väljare i valkretsen ledamoten representerar samt engagemang i det parti man företräder i riksdagen. Under sommarmånaderna pågår en hel del aktiviteter som en ledamot deltar i utanför riksdagshuset.”

Även på riksdagens hemsida betonas att riksdagsarbetet är ett heltidsuppdrag:

”Reglerna för ledamöterna utgår från att de arbetar med sitt uppdrag 365 dagar om året. När en ledamot är sjuk eller föräldraledig minskas arvodet i stort sett enligt samma regler som för statsanställda, men beräknat på sju dagars arbetsvecka.”

Thomas Bodström, riksdagsledamot, justitieutskottets ordförande, advokat och blivande deckarförfattare, säger sig bara fullfölja tanken med riksdagsuppdrag och betonar i sin tolkning att det är ett uppdrag och att man ska kunna fortsätta leva i verkligheten.

Margita Björklund, före detta folkpartistiskt kommunalråd i Göteborg, ger inte mycket för påståendet att arbetet vid sidan om är till för att hålla kontakt mer verkligheten:

”Är det så att man uppbär 50 000 i månaden och dessutom jobbar som filmskådespelare eller något liknande och tar in pengar den vägen så skulle jag vilja säga att det är glädjen i pengar som styr absolut inte att för att känna på verkligheten.”

Även i programmet Studio Ett framkommer att de höga arvodena en gång i tiden motiverades utifrån att riksdagsarbetet är ett heltidsarbete. Margita Björklund berättar att från allra första början var inte riksdagsman ett heltidsarbete utan kammaren sammanträdde ett antal månader per år och då utgick riksdagsarvode. Resten av året arbetade riksdagsledamöterna med sina egentliga yrken. Men undan för undan höjdes riksdagsledamöternas röster om hur otroligt betungnade det var att hålla kontakt med valkretsen, att läsa in sig på alla handlingar och att förbereda alla tal. Från riksdagsledmöternas sida ansåg man sig tvungen att ha arvode 12 månader om året. Och för att riktigt hålla kontakt med valkretsen har man många veckor då man är riksdagsfri. – 12 veckor sommarlov och 4 veckor jullov bl.a. – Vanligtvis är även alla måndagar och fredagar lediga från arbete i riksdagen på grund av att riksdagsledamöterna ägnar tid åt andra uppgifter än riksdagsarbetet i Stockholm.

Jag konstaterar att trots all ledig tid som är avsedd för arbete i valkretsen är det ytterst sällan medborgarna kommer i kontakt med sin riksdagsledamot. Jag har i varje fall aldrig träffat på en riksdagsledamot på stan eller någon annan plats om det inte varit som ett led i valrörelsens valfjäsk.
Man kan också fråga sig hur riksdagsledamöter som tidigare ansåg sig behöva arbeta med sitt uppdrag under årets alla dagar – eller åtminstone ansåg sig behöva betalt för årets alla dagar – nu anser sig klara av riksdagsarbetet som en bisyssla vid sidan av sitt vanliga yrke. Jag antar på goda grunder att de struntar i att läsa de handlingar, beslutsunderlag, de borde läsa för att kunna fatta välgrundade och bra beslut.

Andra bloggar om: Arbete, Arbetsliv, Demokrati, Jobb, Löner, Politik, Politiker, Riksdagen, Thomas Bodström

Jag har tidigare skrivit om Välgörenhet som suger och i julas var det ett antal tidningar som återigen uppmärksammade den sjuka delen av välgörenhetsbranschen.
Det har bland våra mest kända och felaktigt uppburna biståndsorganisationers ledningar blivit legio att för egen del roffa åt sig rejält av det som borde komma de hjälpbehövande till godo.

Nyhetsmagasinet Focus publicerade 21 december en artikel De vinner på välgörenheten som plankades av Aftonbladet samma dag under den snarlika rubriken De tjänar mest på välgörenhet.

Röda Korsets generalsekreterare Christer Zettergren tjänar 1 086 129 kronor per år vilket blir mer än 90 000 i månaden. Förre folkpartiledaren Bengt Westerberg, som själv tjänar 800 000 om året som styrelseordförande i Röda Korset, försvarar självklart de höga lönerna med de överbetalda psykopaternas sedvanliga avsaknad av eftertänksamhet.

”Det är en rimlig lön för en chef på en så här stor organisation. Vi måste ha kompetenta människor anställda här hemma i Sverige och det kostar pengar.”

Hur mycket kompetens krävs det i en stor organisation som har anställd personal för att sköta allt som ekonomi, marknadsföring, insamling med mera? Jämför nödvändig kompetens i en sådan stor organisation med den som behövs som enmansföretagare då en och samma person ska vara ekonom, marknadsförare, it-ansvarig med mera. Plus också vara kompetent att utföra firmans egentliga arbetsuppgifter.

Det går självklart att hitta kompetent generalsekreterare och styrelseordförande även om erbjuden lön bara är en fjärdedel av nuvarande. Då vet man också att man får någon som moraliskt och ideologiskt står bakom tanken på välgörenhet.

”Våra löner och arvoden bekostas inte av insamlade pengar utan av medlemsavgifter och avkastning på Röda Korsets kapital.”

Så säger Bengt Westerberg. Detta logiska feltänk som försvar för höga löner och arvoden delas av Barometern-Oskarshamns tidningens ledarskribent som skriver Låt sponsring gå direkt till högt avlönade Röda Korsdirektörer.

Det spelar ingen roll varifrån löner och arvoden till så kallade välgörenhetsorganisationers ledning kommer. Oavsett varifrån så tas dessa pengar ifrån de hjälpbehövande. Därför är inte lösningen att bedriva speciell sponsring som går direkt ner i ledningens fickor. Dessa pengar hade ändå gjort bäst nytta om de kom de hjälpbehövande till del, oavkortat. Det spelar heller ingen roll om arvoden och löner är medlemsavgifter eller kommer från andra intäktskällor. Pengarna undgår de hjälpbehövande i alla fall.
Och som tidningen Focus skriver så kommer en stor del av kapitalet ur fonder som tillkommit genom gåvor eller arv och troligen har inte givarna avsett att pengarna ska gå till att göda sådana som Christer Zettergren och Bengt Westerberg. Det ändamålet är inte det första man tänker på när man skänker till så kallade välgörenhetsorganisationer.

Så kallad välgörenhet har blivit ett sätt för moraliska och ideologiska vindflöjlar att sko sig själva. Hade Wästerberg och hans gelikar haft ett uns moral hade de inte krävt dessa oskäliga summor utan arbetat ideellt, eller snudd på. Precis som gräsrötterna i organisationerna. Tyvärr så söker sig psykopater till de högavlönade topp-posterna i samhället och drar ner organisationer o.dyl, och i förlängningen hela samhället, i ett moraliskt förfall utan botten. Bland annat genom sin uppenbara brist på etik och moral som kommer till synes i den märkliga retorik de använder till försvar för sina höga löner.

Ytterligare ett bra exempel på denna sjuka psykopatretorik ger tidningen Focus.

”Enligt Anders Milton, som var ordförande före Westerberg, var skälet till att Röda Korset införde lön till ordföranden att även den som inte har ett större sparkapital på banken skulle ha råd att ta jobbet.”

Är inte detta detsamma, med tanke på det höga arvodet, som att säga att: Låg- och medelinkomsttagare har inte råd att arbeta om de inte har sparkapital på banken?

Mentalt frisk är däremot Dan Sermand, generalsekreterare hos Läkare utan gränser. Han tjänar, jämfört med de sjukt giriga, bara 40 000 i månaden och säger:

”Min lön är kanske inte speciellt hög men den ska inte vara högre heller.”

Och angående de giriga kollegornas löner, i de andra organisationerna, säger han:

”Jag ska nog inte säga vad jag tänker. Men för mig är det självklart att pengarna ska gå till dem som behöver hjälp.”

Bloggen La Réalité har också tagit upp tidningen Fokus granskning av välgörenhetsförsnillarna.

”Vad är det med folk? Hur kan man med gott samvete sitta och roffa åt sig över 90 000 kr/mån medan man jobbar för att folk i fattiga länder ska få akut hjälp? Hur kan man motivera att man själv behöver detta överflöd av pengar när andra ska svälta och se sina barn fara illa? Jag vill ha en förklaring! Hur tänker man?”

”Mitt råd är att de tar anställning i ett kapitalistisk företag istället för då förstör de åtminstone inte hoppet om en rättvis värld för oss andra. Mitt andra råd är att ge pengar till t.ex. Läkare utan gränser istället för Röda Korset, där tjänar generalsekreteraren bara ca 40 000 kr/mån och de har en liknande verksamhet.”

Jag håller med La Réalité fullständigt. Bojkotta Röda Korset, Rädda Barnen, SOS-Barnbyar och alla andra som profiterar på medmänniskors nöd. Och innan ni skänker pengar eller annat till en organisation gör som Barometern-Oskarshamns tidningen kräv att få veta vad administrationen kostar och vad VD och ordförande har för ersättningar.

Andra bloggar om: Empati, Etik, Löner, Moral, Pengar, Psykopater, Rättvisa, Röda Korset, Solidaritet, Välgörenhet