80 iso

400 iso

400 iso

1600 iso

80 iso

80 iso

400 iso

400 iso

400 iso

Genom att klicka på bilderna ovan kan man se dem i fullformat. Bilderna öppnas i ett nytt fönster alternativt ny flik. Titta inte på fullformatsbilderna nedskalade i webbläsaren (fyll sidan) utan se dem i full storlek (1:1). Nedskalade i webbläsaren blir bilderna väldigt gryniga.
Jag har inte brusreducerat men skärpt upp bilderna en aning. Lägg märke till att bilderna är lika skarpa i hörnen som i bildens mitt. Försök hitta detta självklara kvalitetskrav på zoom-objektiv, till digitala systemkameror, i konsumentprisklassen.
För er som anser att mina bilders färger inte överensstämmer med verkligheten publicerar jag ett utdrag ur mitt bildmanifest:

”Före digitalteknikens genomslag använde naturfotografer och andra som ville ha starkt mättade färger Fuji-film. Fuji:s diafilm Velvia hade säkert 90 procent av naturfotograferna i sina kameror. Velvia var fantastisk.
Med digitalteknik och ett bildbehandlingsprogram kan man nu själv ställa in exakt hur mycket färgmättnad man vill ha i sina bilder. Jag vill ha mycket.
Många tycker säkert att jag lägger på för mycket färgmättnad. Men mina digitala bilder ligger ungefär i nivå med vad Velvia ger. Och det är jävligt snyggt tycker jag.
Sedan tycker inte jag att man i bild måste efterlikna verkligheten. Inte tusan är en svart-vit bild lik verkligheten. Och svart-vita bilder kopieras i ett brett spektrum från nästan bara svart och vitt till bilder med fullt nyanserade gråskalor. När det gäller svart-vitt är det ingen som säger att “så där ser det inte ut på riktigt”.
Därför skiter jag i om mina bilder inte ser ut som det är på riktigt. Jag vill göra mina bilder så vackra och tilltalande som möjligt och skiter fullständigt i vad som är verklighetsnära. Är verkligheten inte lika vacker som jag vill ha den så gör jag den det. Jag är Gud i min bildvärld!”

Canon G12 recenseras

I slutet av detta blogginlägg kommer min bedömning av Canon G12. Först tänkte jag ge en beskrivning av kamerans roll vid fotografering och de preferenser jag under åren har skaffat mig vad gäller mina krav på en bra kamera.

Kameran gör inte bilden

Visst är det konstigt att August Strindberg fortfarande är Sveriges genom tiderna främste författare. Han räknas fortfarande som genialare än nutida gotländska (dom marknadsförs som det här på ön) författare som Anna Jansson och Mari Jungstedt. August Strindberg hade ingen ordbehandlare han skrev med penna och ändå var han så suverän.

Det finns många som tror att det är kameran som tar bilder. Utan en avancerad kamera kan man inte ta bra bilder, tror de. Sanningen är att de som tror så inte har något bildsinne. Kameran tar ingen bild. Den tillhandahåller mer eller mindre bra teknik för att exponera, vitbalansera och återge motivet skarpt. Resten är upp till fotografen.
Att massor av bilder blir jävligt dåliga beror oftast inte på att de är felexponerade, har färgstick eller är lite oskarpa. Oftast beror det på, som jag skrev nyss, att fotografen inte har bildsinne. Och mot detta hjälper inte ens den dyraste kamera i världen.
Kan man inte ta bra bilder med en enkel kamera så kan man överhuvud taget inte ta bra bilder.

Sedan ska man inte underskatta att vissa tekniska lösningar är väldigt bekväma att ha. De påverkar inte bilden ett skvatt men de gör fotograferandet så mycket enklare och roligare. Och ska man visa bilderna i större storlek än de ganska små som förekommer på webbsidor så behövs ett ganska skarpt objektiv. Desto större storlek desto skarpare objektiv. Men hur många människor gör förstoringar? Själv har jag gjort tre stycken A3 och fem stycken A4 under de senaste fem åren. De ligger i garderoben.

Min analoga kamerahistoria

När jag vid 15 års ålder började fotografera köpte jag en Konica FS-1. Kort därefter köpte jag ytterligare en. På den analoga tiden ville man ha ett kamerahus för färg och ett för svartvitt. Konica FS-1:arna behöll jag bara något år. Sedan köpte jag ett par Chinon CE-4. De var hållbara, hade de funktioner jag behövde och var helt OK. Enda invändningen var att sökaren var ganska mörk. Dessa använde jag tills jag vid 20 års ålder köpte min första Pentax LX. Den var dyr. Minns inte exakt men det var nog något på 12 000. Till LX:en köpte jag sedan en Pentax KX. Den var visserligen begagnad men i nyskick och jag fick den för 750 spänn. Den lät som en Hasselbladare när man exponerade: Klaa-dong-k. Den var ganska omoderna, men ljudet gav en skön känsla som gjorde att jag gillade den. Den blev sedan, tillsammans med LX:en stulen i London. Jag köpte två nya LX:ar när jag kom hem.

Under min yrkesverksamma tid använde jag Pentax LX småbildskameror och Mamiya Mamiya RZ Pro och M645 PRO mellanformatare med bildformat 6 x 7 respektive 6 x 4,5.
Pentaxarna gillade jag. De var små och hållbara. Det bästa som hände med min Mamiya 6 x 7 var att den blev stulen vid ett inbrott. Den var stor och klumpig och i praktiken oanvändbar förutom på stativ i studio. Vid inbrottet stals också min Pentaxutrustning. Jag ersatte klabbet med en Mamaiya 6 x 4,5 utrustning. Den gillade jag skarpt. Hållbar, skön att hålla i, superskapa objektiv, bildformatet med 4:3 proportioner, men något lite tung. När jag blir rik ska jag återigen köpa en sådan utrustning tillsammans med ett fullformats digitalbakstycke som idag kostar 380 000 (tre hundra åttio tusen) kronor.

Mina objektivpreferenser

Jag har alltid, sedan jag blev medveten fotograf, hållt mig med vissa objektivbrännvidder. För att relatera till småbild så har det varit 28, 50, 100 och 200 millimeter. Jag köpte också med tiden en 35:a.

35:a (lätt vidvinkel) är en väldigt mångsidig brännvidd. Jag påstod i en kommentar på fotografen Micke Berg:s blogg (vi är inte släkt och har aldrig träffats) att han, med retrospektiva boken ‘i stället för drömmar’ bevisar att man kan göra hela böcker med enbart en 35:a och ändå, om man är en duktig fotograf, variera sig i det oändliga. Han bekräftade att det endast var ett par bilder som var tagna med annan brännvidd.

Lägger man till en 100 (kort tele) till 35:an så klarar man så mycket att det känns onödigt att bära på mer. Det är en perfekt kombination för att klara de flesta bilder man önskar ta. Det är mina favoritbrännvidder.
Men som yrkesverksam, där man måste producera oavsett situation och motiv, så tycker jag att 28, 50, 100 och 200 millimeter är perfekt och funkar i alla lägen.

När jag var grön och köpte mina Chinon så valde jag 28, 50 och 135 millimeters brännvidd. Det märkliga var att 135:an aldrig stämmde. Var den inte för lång så var den för kort. Det problemet har jag aldrig med 100:an. Det är logiskt omöjligt men i praktiken sant!

Har man fasta brännvidder, till skillnad mot zoom, så lär man sig se med dessa brännvidder. Man kan se utsnittet av förgrund, bakgrund och huvudmotiv redan innan man riktar kameran mot motivet. Den känslan får man aldrig med en zoom. Hade jag inte blivit bekväm av mig skulle jag fortsätta med fasta brännvidder. De ger också bättre bildkvalitet än de flesta zoomar.

Min digitala kamerahistoria

Min första digitalkamera var en superbra Canon Powershot A85 för 2 500 kronor. Den är jag fortfarande väldigt nöjd med. Alla bilder jag tagit på senare tid, med proportioner 4:3, är tagna med den kameran. T ex. bilden från Visby hamn i förra bloggartikeln.
Sedan köpte jag då den jävla skitkameran Nikon D80 med skitobjektivet 18-135/3,5-5,6 för 12 500 kronor. När jag öppnade paketet så fick jag en chock; Fy fan så onödigt jävla stor. Jag var van med Pentax systemkameror och de har alltid byggt små fina kamerahus, medan konkurrenterna gjort stora åbäken. Detta var ett åbäke. Dessutom var den tung, i plast och dåligt. Den exponerade och vitbalanserade sämre än den lilla billiga Canon Powershot A85 och objektivet hade dålig kontrast, var oskarpt i hörnen och tecknade inte rakt. Och det kändes som om det skulle gå sönder vid minsta lilla stöt.

Min Canon G12

För tre veckor sedan fick jag hem en Canon G12 efter att under ett år älskat min G11. G11 och G12 är i princip lika dana. Bildkvaliten bör vara identisk eftersom de har samma optik och samma sensor. De är båda av superkvalitet (aluminium), har ett superobjektiv, men saknar en användbar genomsiktssökare.

En sak som skiljer, och som fick mig att byta upp mig, är att G12:an har ett vattenpass som syns i displayen. Detta är en verkligt användbar detalj och väl värd pengarna som uppgraderingen kostade mig. Nu behöver jag bara hålla koll på vattenpasset för att se att bilden blir horisontell. Sparar massor med tid (omtagningar) och frustration. Dessutom har G12 ett tumgrepp vilket ger en friktion som gör att kameran känns säker att hålla i.

Förutom att objektivet är imponerande skarpt, med endast en lite liten lätt, nästan osynlig, uppmjukning i hörnen, så har den massor av bra funktioner. Den har ljuskänslighet- och exponeringskompensationsrattar på översidan så att du väldigt snabbt kan ställa in detta.

Problemet med alla digitala kompaktkameror är att de inte har en användbar genomsiktsökare. G12:ans sökare visar bara 77 procent av det som kommer med på bilden. Det blir till att komponera bilden med lcd-skärmen och stå så där dumt och fånigt med kameran på utsträckta armar. Att fotografera med utsträckta armar ökar risken för skakningsokärpan. Fast det brukar trots allt inte vara något problem. Man kan ändå fotografera skarpt på relativt långa exponeringstider, mycket tack vare G12:ans anti-skaksystem.

Kompaktkameror har mindre sensor än systemkamerorna. Mindre sensorer ger mer brus (brus är de digitala kamerornas motsvarighet till den analoga filmens korn) vilket framför allt märks vid högre ljuskänslighet. Med G12:an börjar bruset så smått vid 200 iso och ökar allt eftersom man vrider upp känsligheten.
Jag använder vanligtvis inte högre ljuskänslighet än 80 iso. Jag tycker inte att det är ett så stort problem om det blir lite korniga bilder vid de tillfällen då jag fotograferar när det börjar skymma eller är mörkt. Men det är en smaksak. Utan tvekan är det bättre med så lite brus som möjligt. Brus är svårt att ta bort men kan alltid läggas på efteråt om man så önskar.

Jag har också en Nikon D80 med ett Nikon 18-135/3.5-5.6 objektiv. Canon G12 slår denna kamera med hästlängder på nästan alla punkter vad gäller bildkvalitet och handhavande. Endast sökaren och brus vid högre iso är sämre med G12:an. Därför älskar jag min G12 som jag alltid bär med mig i fickan.

Tyvärr visade inte min nya G12:as vattenpass rätt vid både horisontella och vertikala bilder. Man kan själv kalibrera vattenpasset, men jag tvingas nu välja för horisontella eller vertikala bilder. Därför ska jag inom kort skicka den till verkstad.

Sammanfattning av Canon G12

PLUS: Mycket bra bildkvalitet vid 80 iso. Objektivet tecknar skarpt över hela bildytan på alla brännvidder och bländare. Vattenpass visas på displayen.
MINUS: Bilderna får ett tydligt brus vi högre känslighet. Bruset börjar så smått vid 200 iso och ökar allt eftersom man vrider upp känsligheten. Genomsiktssökaren är oanvändbar eftersom den bara visar 77 procent av bilden.

Jag älskar den!

—–

Andra bloggar som skriver intressant!

Andra bloggar om: Bild, Bilder, Canon G12, Digitalkamera, Foto, Fotografi, Kamera, Konsument, Stockholm, Teknik

(Bilder tagna idag med min första digitalkamera, en billig och enkel Canon Powershot A85. Fler och bättre bilder tagna med denna kamera kan ni se här.)

Visst är det konstigt att August Strindberg fortfarande är Sveriges genom tiderna främste författare. August Strindberg räknas fortfarande som genialare än samtliga sina nutida författarkolleger trots att han inte hade någon ordbehandlare utan skrev med penna.

Det finns många som tror att det är kameran som tar bilder. Utan en avancerad kamera kan man inte ta bra bilder, tror de. Sanningen är att de som tror så inte har något bildsinne. Kameran tar ingen bild. Den tillhandahåller mer eller mindre bra teknik för att exponera, vitbalansera och återge motivet skarpt. Resten är upp till fotografen.
Att massor av bilder blir jävligt dåliga beror oftast inte på att de är felexponerade, har färgstick eller är lite oskarpa. Oftast beror det på, som jag skrev nyss, att fotografen inte har bildsinne. Mot detta hjälper inte ens den dyraste kamera i världen.
Kan man inte ta bra bilder med en enkel kamera så kan man överhuvud taget inte ta bra bilder.

Sedan ska man inte underskatta att vissa tekniska lösningar är väldigt bekväma att ha. De påverkar inte bilden ett skvatt men de gör fotograferandet så mycket enklare och roligare.
Ska man visa bilderna i större storlek än de ganska små bilder som förekommer på webbsidor så behövs ett ganska skarpt objektiv och högre upplösning. Men hur många människor gör förstoringar? Själv har jag gjort tre stycken A3 och fem stycken A4 under de senaste fem åren. De ligger alla i garderoben.
Canon Powershot A85 har 4 megapixels upplösning och tillräckligt skarpt objektiv för att räcka till för fina utskrifter i A4-format.

—–

Andra bloggar som skriver intressant!

Andra bloggar om: Bild, Bilder, Fotografi, Konsument, Teknik, Tips

Tore Gannholm som företrätt gotländska uppfinnaren Lars-Erik Jacobsson mot multinationella storkoncernen Elextrolux i upphovsrrättsstriden om ett inovativt dammsugarrör gästbloggar och skriver om sina bittra erfarenheter av det svenska rättsväsendet.

Orsaken till att jag givit plats åt Tores text är att han, trots stora ansträngningar, inte fått någon tidning att ta in texten. Ingen medieredaktion har intresserat sig för fallet. Att det är ytterst känsligt att offentligt kritisera det svenska rättsamhället vittnade Sveriges förre justitiekansler Göran Lambertz om i sitt sommarprogram. Hellre än att ta tag i rättsrötan ska oegentligheterna tigas ihjäl var den devis som Socialdemokraternas dåvarande justitieminister Thomas Bodström höll sig till enligt Lambertz.
Media hjälper hjärna till med tigandet, men det gör inte jag. Här kommer Tore Gannholms berättelse:

P.S. Läs sedan också det överklagande som inlämnades till Högsta domstolen 091109, och avslogs. D.S.

—–

Hur korrupta är svenska domstolar?

Samtidigt som Electrolux-målet kom upp i Hovrätten hade det varit mycket publicitet kring Pirate bay-målet. Det visade sig att det var samme domare i Pirate bay-målet som i Electrolux-målet i Tingsrätten.

Dessutom visade det sig att domaren satt i styrelsen för en förening som ser efter företags rättigheter. I samma styrelse satt också Electrolux advokat. Dessutom var domaren i Hovrätten medlem i samma förening.

Vid genomgång av Tingsrättens dom är det helt uppenbart att domaren systematiskt har uteslutit alla vittnesmål från Electrolux egna vitten som stödjer Lars-Eriks utsago.

Här följer några punkter i sammandrag:

• Tingsrättens dom baseras på felaktigt faktapåstående.
  
• Hovrätten har missat de ytterligare fakta som presenterats sedan tingsrätten.
  
• Tingsrätten har inte tagit hänsyn till alla fakta utan endast valt ut vissa delar.
  
• Tingsrätten har i sin hast att finna fel i bevisföringen ignorerat starka bevis för samma punkt.
  
• Tingsrätten gör påståenden som är i direkt konflikt med vittnesmålen.
• Både tingsrätten och hovrätten har missat att det är en funktion som är det väsentliga utan har istället bara fokuserat på en designritning.

Allt detta kan naturligtvis rättas till genom att Högsta domstolen tar upp fallet och går igenom handlingarna och ser till att inga rättsfel begåtts. Emellertid vägrade det justitieråd som fick i uppgift att bevilja prövningstillstånd att göra så. Vilket motiv han har att vägra att ta upp de uppenbara felaktigheter som begåtts i de lägre domstolarna i Electroluxmålet är okänt? Förutom att rätta till dessa uppenbara felaktigheter är det HD:s skyldighet att tala om hur lagen skall tolkas. Dvs att sätta prejudikat i detta fall. Lagen är från 1990 har aldrig tidigare prövats i HD.I Lag (1990:409) om skydd för företagshemligheter står i första paragrafen:

”Med information förstås både sådana uppgifter som har dokumenterats i någon form, inbegripet ritningar, modeller och andra liknande tekniska förebilder, och enskilda personers kännedom om ett visst förhållande, även om det inte har dokumenterats på något särskilt sätt.”

I och med att ett justitieråd vägrat att detta unika fall prövas i HD har han degraderat Sverige till en bananrepublik utan rättssäkerhet för små uppfinnare och de facto sanktionerat att stora företag som Electrolux kan stjäla små uppfinnares uppfinningar hur som helst.Enda sättet HD kan rädda ansiktet och inte bli beskyllda för korruption är att ta upp Electrolux-målet och fastställa hur lagen ifråga skall tolkas. Då vet de små uppfinnarna vad de har att rätta sig efter.Beslutet är fattat av ett justitieråd och genom sitt beslut komprometterar denne därmed hela HD.

Att Electrolux-målet faller under lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter har Tingsrätten fastslagit så det är ingen tvekan om att det är rätt lagparagraf.
Det är av stort intresse för rättssäkerheten att HD klargör hur denna lagparagraf skall tolkas. Det är en etablerad affärskontakt med två fysiskt muntliga demonstrationer av en funktion med en enkel prototyp. Därefter har de bett att få göra en bättre prototyp i aluminium som sedan kompletteras med en efterfrågad designritning. Frågan är om det är tillräckligt för att andemeningen i lagen skall uppfyllas.

Vilket skydd ger lagen för otillbörligt användande av information som förmedlas på detta sätt?

Dessutom bör förtydligas vilken ”konkretisering” av en demonstrerad funktion som krävs.

Detta är en juridisk prejudikatfråga som berör affärskontakter på många plan och är av vikt för ledningen av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen.

När Lars-Erik försökte hitta en advokat i Stockholm som kunde företräda honom fanns det ingen som var villig att åta sig målet. Alla var mer eller mindre involverade med Electrolux. Man biter inte den hand som föder en. Flera personer har påpekat att även domare har privata konsultuppdrag.

Målet kom upp i Stockholms tingsrätt 2-3 juni 2008. Både Electrolux egna vittnen och expertvittnet en tidigare ordförande i Svenska uppfinnarföreningen styrkte i sina vittnesmål Lars-Eriks utsago.

I domen den 4 juli 2008 saknas den del av dessa vittnesmål där Electrolux vittnen vittnar hur funktionen med en enkel prototyp visats två gånger. Dessutom sägs det i domen: ”Vare sig den muntliga eller skriftliga bevisningen ger något som helst stöd för att Lars-Erik Jacobsson skulle ha fått ett uppdrag från Electrolux avseende design av rör. Tvärtom har G S, T L och L T omvittnat att de vid mötet i augusti bedömde Lars-Erik Jacobssons v-rör som en praktiskt ogenomförbar lösning som de inte hade intresse av.”

Här har vi en uppenbar lögn i tingsrättsdomen där Tingsrätten förfalskar vad vittnet sagt eftersom L T vittnade:

”Min minnesbild är att vi höll den kvar. Jag har ett svagt minne av att vi skulle göra en bättre prototyp för att testa det.” Domaren har tydligen bestämt sig för att döma till Electrolux förmån. Då tar man bara med det som styrker domen. Hade domaren tagit med hela vittnesmålen hade han antagligen varit tvungen att döma till Lars-Eriks förmån.

Vi får inte glömma att Electrolux två gånger bett Lars-Erik att demonstrera sin uppfinning och sedan bett att få göra en bättre prototyp i aluminium. Den prototyp Jacobsson demonstrerade vid två tillfällen för Electrolux var en mycket enkel prototyp med två rördelar sammansatt av tillgängliga delar men som klart visade funktionen. Mer behövs inte för att demonstrera en funktion. Det visar också att den Electroluxanställde som fick funktionen demonstrerad för sig på Gotland förstod hur det fungerade och rekommenderade att Lars-Erik skulle inbjudas till Stockholm och demonstrera sin idé för hela utvecklingsavdelningen. Electrolux egna vittnen har också vittnat att funktionen som visades är att man kan dammsuga på vanligt sätt samt vrida om rören 180 grader och då på ett enkelt sätt dammsuga under möbler och sängar. Demonstration har som sagt skett för Electrolux medarbetare, först på Gotland och sedan för hela Electrolux utvecklingsavdelning i Stockholm.

I tingsrätten gör man anteckningar och vittnesmålen är inspelade.

Har domaren, som uppenbarligen i detta mål,  inriktat sig på att döma i Electrolux favör är det naturligt att han endast registrerar sådant som är positivt för Electrolux och ser inte resten.

Det är kanske mänskligt att man bara ser vad man vill.

I överklagandet till hovrätten påpekades detta och de för Lars-Erik positiva vittnesmålen var utskrivna. I hovrätten var det dessutom omförhör med Electolux vittnen och där kom vittnena med mer information som ytterligare stärkte Lars-Eriks utsago. Bl a hade tingsrätten i sin dom skrivit att det måste vara en rak linje på röret för att det skulle fungera.

I hovrätten fick Electrolux vittne visa om Electrolux rör hade en rät linje. Detta hade han i tingsrätten förklarat var nödvändigt för att det skulle fungera. Tingsrätten hade i sin dom tagit fasta på detta som en viktig ingrediens i domen. Till vittnets förtvivlan hade inte heller Electrolux rör en rak linje, varför detta inte är ett argument och Tingsrättens påstående ren lögn.

Hovrätten tog inte heller någon notis om att detta i tingsrättsdomen viktiga påstående var falskt.

Trots detta vägrade Hovrätten att ha några synpunkter i sin dom utan accepterade Tingsrättens dom rätt upp och ner trots att det var bevisliga felaktigheter i tingsrättens dom. Därmed har även Hovrätten blivit delaktig i samma korrupta beteende som förekommit i Tingsrätten.

Tore Gannholm
0708-117653

Andra bloggar om: Demokrati, Industri, Maktmissbruk, Media, Myndighetsmissbruk, Näringsliv, Nyhetsvärdering, Rättsäkerhet, Rättsröta, Teknik

Dyr och helt kass, men Skype-certifierad telefon. (Mer om själva telefonen.)

När jag idag skulle installera om Skype-klienten (efter att ha ominstallerat hela datorsystemet, som är Debian/GNU-Linux) så upptäckte jag att Skype tillhandahåller endast en betaversion av klienten som enligt Skypes ‘release notes’ första rad har följande problem:

”Logging out and in may cause Skype to crash.”

Det är det som har hänt med all betaversioner (versionerna efter den sista stabila och fungerande versionen 2.0.0.72) som jag har testat på mina tre datorer med Debian. Betaversionerna kraschar redan när jag försöker logga in.

Det andra problemet som Skypes ‘release notes’ nämner, och som är specifikt för Debian, har jag också råkat ut för.

”On Debian amd64 version Skype crashes on startup with the message: ”Inconsistency detected by ld.so: dl-open.c: 623: _dl_open: Assertion `_dl_debug_initialize (0, args.nsid)->r_state == RT_CONSISTENT’ failed!”
This seems to be Debian only issue with 32 bit PulseAudio libraries being installed even if PulseAudio is not active, a workaround can be:
Debian Lenny: sudo chmod a-r /usr/lib32/libpulse{-simple.so.0.0.1,.so.0.4.1}
Debian Squeeze: sudo chmod a-r /usr/lib32/libpulse{-simple.so.0.0.2,.so.0.8.0,common-0.9.15.so}”

Startar man Skype (eller andra program) från en terminal så får man felmedelanden om något inte är som det ska. (Starta program från terminal är ett bra sätt att felsöka.) Det felmeddelande som nämns ovan känner jag igen. Jag har också testat den lösning som föreslås. Dock utan att det löste problemet.

Tidigare har jag alltid letat upp Skype 2.0.0.72 i Medibuntus förråd och installerat därifrån. Men nu tycks det som om Skype försvunnit helt från Medibuntu programarkiv. Jag hittar inte någon version av Skype till någon Ubuntu version. Det skulle vara intressant att veta om det skett påstötningar från Skype med krav på att avlägsna Skype från Medibuntu. Jag tror Skype vill ha det så att Skype bara kan hämtas från Skypes egen hemsida. Intensivt googlande visar att det inte tycks finnas några alternativa nedladdningsplatser.
Men hur har Skype tänkt när den enda klient de tillhandahåller för Linux är en klient som inte fungerar?
Att det är problem för många Linuxanvändare vittnar rubriken på en av trådarna i Skypes diskussionsforum:

”Where can I get the skype 2.0.0.72 deb?”

Trots flera trådar i Skypes diskussionsforum med samma fråga och massor med rapporter om problem med betaversionerna så har Skype inte behagat göra den stabila fungerande versionen 2.0.0.72 tillgänglig igen. Därför skrev jag idag ett mejl till Skypes support. Ett mejl med följande innehåll:

Hi!

I dont’t like your kind of joke!

I reinstalled my Debian/Linux system and now I need to install Skype also. The only aviable version of Skype you place at your Linux customers disposal is a beta version. A beta version that doesn’t work on my computer and doesn’t work on lots of other Linux users computers either. Just read what is written in the Skype Linux forum and on the world wide web. Even in the Release Notes for the beta version (2.1) you can read that: ”Logging out and in may cause Skype to crash.”

How do you think that we, your Linux customers, chould be able to use Skype then we can’t log in???

I can’t log in. And I’m not willing to be your betatester for free. I have payed for a service that I no longer can use. I could then I signed up for a Skype account. When I could download version 2.0.0.72 for Ubuntu or Debian for AMD-64 hardware. Now I can only download a Skype version that you know use to crash then the customers try to login. How vise does that seems to be??? It’s the most stupid thing I ever recognised in the computer word.

Now I demand that you even make it possible to download the stable version of Skype from your Linux download site. As paying customer I can’t demand less than a working version.

Det ska bli väldigt intressant att se om Skype behagar reagera på kundkritik. Utifrån de kommentarer jag fick när jag skrev om ‘Min Skype-telefon Acer One’ så är Skype inget pålitligt och serviceinriktat företag. De tycks mer inne på linjen att blåsa sin kunder än ge kunderna bra service och sälja bra produkter. Men visst: Själva Skype tjänsten fungerar väldigt bra. Men för den behövs en fungerande klient.

Till sist hittade jag en skype-debian_2.0.0.72-1_i386.deb. Det är samma som används för 64-bitars hårdvaran och fungerar även med Ubuntu på 32- och 64-bitar. Men den går inte att installera på 64-bitars hårdvara utan att man tvingar pakethanteraren med:

dpkg –force-architecture -i skype-debian_2.0.0.72-1_i386.deb

Sedan måste man se till att ha ia32-libs, ia32-libs-gtk, libqt4-core och libqt4-gui installerade. Men skulle alla eller några av dessa saknas så märker man det om man startar Skype från terminalen.

Ni som är lite imponerade av Skypes uppfinnare bör lyssna på Niklas Zennström i Ekots lördagsintervju. Där får man snarare intrycket att han är en idiot. Han kallar sig filantrop (betyder människovän alternativt välgörare) men alla hans bolag är registrerade i skatteparadis… Dessutom är han inte, trots sitt val att medverka i Ekots lördagsintervju, intresserad att svara på intervjuarens frågor…

Andra bloggar om: Debian, Internet, Ip-Telefoni, It, Konsument, Linux, Näringsliv, Skype, Teknik, Telefoni

Igår hittade jag en fin instruktion på italienska som berättade hur man installerar och kör bildbehandlingsprogrammet Gimp:s uttestningsversion 2.7 på Debian. Det fungerade så enkelt och bra att jag tänkte tipsa om hur man gör. Och eftersom Ubuntu är en klon av Debian, och är populärt bland Linuxnoviser, så vill jag berätta att det fungerar exakt på samma sätt på Ubuntu.
Den här manualen är avsedd att kunna användas även av de som inte vet ett jota om terminaler och hur man kompilerar program. Men det kan krävas lite vilja till att lära sig.

Visserligen är Gimp 2.7 ännu inte riktigt så polerad som en skarp version, men den är fullt användbar. Och sedan jag första gången fick testa på den stora Gimpnyheten, ”single window mode”, så vill jag inte använda Gimp 2.6 något mer. Nu är hela gränssnittet sammanhållet och bilderna blir till flikar.
I sängen, innan jag somnade, funderad jag lite på det där: Hur ska man kunna jämföra två versioner av samma grundbild. Man kan ju inte lägga dem bredvid varandra. Men bildväxlingen går så snabbt, när man klickar på flikarna, att man hinner se skillnaden även om det bara skiljer små nyanser. Så det är inga problem. Sedan kan man, motvilligt, välja att lämna ”single window mode” och köra Gimp precis som tidigare, med flera fönster.

Så här gör du för att provköra Gimp 2.7.

(Tänk på att de kommandon som följer ibland radbyts här på webbsidan. Det är dubbelt radavstånd mellan olika kommandon. Så se till att skriva hela kommandot på samma rad i terminalen.)

Öppna en terminal.

Gå till en lämplig mapp – använd kommandot cd – där du vill lägga de filer som kommer att behövas för installationen.

Logga in som root d.v.s. med administrationsbehörighet. Detta görs genom att skriva su, trycka på enter/retur, skriva rootlösenordet, och trycka på enter/retur.
Ni som kör Ubuntu, och är skitskraja för att köra som root, kan ju hålla på och krångla med att lägga till sudo framför alla kommandon som kräver rootbehörighet.

Börja med att installera de program som behövs för att bygga Gimp.
Kör följande i terminalen:

aptitude install git-core libtool autoconf automake intltool

Kör sedan:

aptitude build-dep gimp

Nu kan det vara mycket lämpligt att sluta köra terminalen som root. Skriv exit och tryck enter/retur.

Kör nu följade kommandon i tur och ordning. Dessa resulterar i att Gimp 2.7 kommer att installeras i den av Debian oanvända mappen /opt så att det inte blir något krångel med Gimp 2.6, som jag förutsätter att du har installerad, som ligger bland alla andra applikationer i mappen /usr.

export PATH=$PATH:/opt/gimp-2.7/bin

export PKG_CONFIG_PATH=/opt/gimp-2.7/lib/pkgconfig

export LD_LIBRARY_PATH=/opt/gimp-2.7/lib

Sedan är det dax för lite programinstallationer. En uppvärmning inför det som komma skall. Du ska nu hämta hem koden till Babl och Gegl och bygga program av dessa som du sedan installerar i mappen /opt/gimp-2.7. Kör följande kommandon i tur och ordning.

git clone --depth 1 git://git.gnome.org/babl

cd babl

./autogen.sh --prefix=/opt/gimp-2.7

make -j4

Nu är det dax att åter bli root. Det måste man vara för att kunna installera program. För att bli root, gör som jag skrev ovan. Och kör:

make install -j4

Logga ut som root med exit.

Gör nu precis som nyss, men med följande kommandon. Glöm inte att bli root inför sista momentet.

git clone --depth 1 git://git.gnome.org/gegl

cd gegl

./autogen.sh --prefix=/opt/gimp-2.7 --disable-gtk-doc

make -j4

Och så:

make install -j4

Logga ut som root.

Nu är det äntligen dax för Gimp. Gör precis som med Babl och Gegl.

git clone --depth 1 git://git.gnome.org/gimp

cd gimp

./autogen.sh --prefix=/opt/gimp-2.7 --disable-gtk-doc

make -j4

Och så:

make install -j4

Nu kan du köra Gimp 2.7 genom att skriva in /opt/gimp-2.7/bin/gimp-2.7 i terminalen eller ännu hellre i någon programstartsdialogfönster.

Använder du dig, som jag, av Ufraw för att kunna bearbeta raw-filer så måste du installera en separat version av Ufraw på samma plats som Gimp 2.7. Nu skiter jag i att vara så detaljerad men i korthet gör du så här. Och nu bygger vi inte ifrån den källkod som Debian eller Ubuntu tillhandahåller utan hämta koden direkt från Ufraws hemsida.

Hämta hem ufraw-0.16.tar.gz Skulle länken inte fungera så gå till Ufraws nedladdningssida och hämta en eventuellt ny version. Packa upp den komprimerade filen.
Så var det dax att göra ungefär som tidigare förutom hämtningen, vilket redan är gjort.

Kör följande utan rootbehörighet.

cd ufraw-0.16

./configure --prefix=/opt/gimp-2.7

make -j4

Och som root:

make install -j4

Nu kan du starta Ufraw med /opt/gimp-2.7/bin/ufraw
Öppnar du en raw-fil med Gimp 2.7 kommer Ufraws Gimpplugin automatiskt att starta.

När du sedan Gimp 2.7 kommer som skarp version i det ordinarie programutbudet, då med versionsnummer 2.8, är det bara att kasta mappen gimp-2.7 som finns i /opt.

Gillar du mitt XFCE 4-tema, som syns på skärmdumpen, så kan du hämta det och läsa mer här.

Andra bloggar om: Bildbehandling, Datorer, Debian, Fotografi, Linux, Teknik, Tips