Magnus Berg, Burgsvik

Jag har tidigare skrivit om Välgörenhet som suger och i julas var det ett antal tidningar som återigen uppmärksammade den sjuka delen av välgörenhetsbranschen.
Det har bland våra mest kända och felaktigt uppburna biståndsorganisationers ledningar blivit legio att för egen del roffa åt sig rejält av det som borde komma de hjälpbehövande till godo.

Nyhetsmagasinet Focus publicerade 21 december en artikel De vinner på välgörenheten som plankades av Aftonbladet samma dag under den snarlika rubriken De tjänar mest på välgörenhet.

Röda Korsets generalsekreterare Christer Zettergren tjänar 1 086 129 kronor per år vilket blir mer än 90 000 i månaden. Förre folkpartiledaren Bengt Westerberg, som själv tjänar 800 000 om året som styrelseordförande i Röda Korset, försvarar självklart de höga lönerna med de överbetalda psykopaternas sedvanliga avsaknad av eftertänksamhet.

”Det är en rimlig lön för en chef på en så här stor organisation. Vi måste ha kompetenta människor anställda här hemma i Sverige och det kostar pengar.”

Hur mycket kompetens krävs det i en stor organisation som har anställd personal för att sköta allt som ekonomi, marknadsföring, insamling med mera? Jämför nödvändig kompetens i en sådan stor organisation med den som behövs som enmansföretagare då en och samma person ska vara ekonom, marknadsförare, it-ansvarig med mera. Plus också vara kompetent att utföra firmans egentliga arbetsuppgifter.

Det går självklart att hitta kompetent generalsekreterare och styrelseordförande även om erbjuden lön bara är en fjärdedel av nuvarande. Då vet man också att man får någon som moraliskt och ideologiskt står bakom tanken på välgörenhet.

”Våra löner och arvoden bekostas inte av insamlade pengar utan av medlemsavgifter och avkastning på Röda Korsets kapital.”

Så säger Bengt Westerberg. Detta logiska feltänk som försvar för höga löner och arvoden delas av Barometern-Oskarshamns tidningens ledarskribent som skriver Låt sponsring gå direkt till högt avlönade Röda Korsdirektörer.

Det spelar ingen roll varifrån löner och arvoden till så kallade välgörenhetsorganisationers ledning kommer. Oavsett varifrån så tas dessa pengar ifrån de hjälpbehövande. Därför är inte lösningen att bedriva speciell sponsring som går direkt ner i ledningens fickor. Dessa pengar hade ändå gjort bäst nytta om de kom de hjälpbehövande till del, oavkortat. Det spelar heller ingen roll om arvoden och löner är medlemsavgifter eller kommer från andra intäktskällor. Pengarna undgår de hjälpbehövande i alla fall.
Och som tidningen Focus skriver så kommer en stor del av kapitalet ur fonder som tillkommit genom gåvor eller arv och troligen har inte givarna avsett att pengarna ska gå till att göda sådana som Christer Zettergren och Bengt Westerberg. Det ändamålet är inte det första man tänker på när man skänker till så kallade välgörenhetsorganisationer.

Så kallad välgörenhet har blivit ett sätt för moraliska och ideologiska vindflöjlar att sko sig själva. Hade Wästerberg och hans gelikar haft ett uns moral hade de inte krävt dessa oskäliga summor utan arbetat ideellt, eller snudd på. Precis som gräsrötterna i organisationerna. Tyvärr så söker sig psykopater till de högavlönade topp-posterna i samhället och drar ner organisationer o.dyl, och i förlängningen hela samhället, i ett moraliskt förfall utan botten. Bland annat genom sin uppenbara brist på etik och moral som kommer till synes i den märkliga retorik de använder till försvar för sina höga löner.

Ytterligare ett bra exempel på denna sjuka psykopatretorik ger tidningen Focus.

”Enligt Anders Milton, som var ordförande före Westerberg, var skälet till att Röda Korset införde lön till ordföranden att även den som inte har ett större sparkapital på banken skulle ha råd att ta jobbet.”

Är inte detta detsamma, med tanke på det höga arvodet, som att säga att: Låg- och medelinkomsttagare har inte råd att arbeta om de inte har sparkapital på banken?

Mentalt frisk är däremot Dan Sermand, generalsekreterare hos Läkare utan gränser. Han tjänar, jämfört med de sjukt giriga, bara 40 000 i månaden och säger:

”Min lön är kanske inte speciellt hög men den ska inte vara högre heller.”

Och angående de giriga kollegornas löner, i de andra organisationerna, säger han:

”Jag ska nog inte säga vad jag tänker. Men för mig är det självklart att pengarna ska gå till dem som behöver hjälp.”

Bloggen La Réalité har också tagit upp tidningen Fokus granskning av välgörenhetsförsnillarna.

”Vad är det med folk? Hur kan man med gott samvete sitta och roffa åt sig över 90 000 kr/mån medan man jobbar för att folk i fattiga länder ska få akut hjälp? Hur kan man motivera att man själv behöver detta överflöd av pengar när andra ska svälta och se sina barn fara illa? Jag vill ha en förklaring! Hur tänker man?”

”Mitt råd är att de tar anställning i ett kapitalistisk företag istället för då förstör de åtminstone inte hoppet om en rättvis värld för oss andra. Mitt andra råd är att ge pengar till t.ex. Läkare utan gränser istället för Röda Korset, där tjänar generalsekreteraren bara ca 40 000 kr/mån och de har en liknande verksamhet.”

Jag håller med La Réalité fullständigt. Bojkotta Röda Korset, Rädda Barnen, SOS-Barnbyar och alla andra som profiterar på medmänniskors nöd. Och innan ni skänker pengar eller annat till en organisation gör som Barometern-Oskarshamns tidningen kräv att få veta vad administrationen kostar och vad VD och ordförande har för ersättningar.

Andra bloggar om: Empati, Etik, Löner, Moral, Pengar, Psykopater, Rättvisa, Röda Korset, Solidaritet, Välgörenhet

Välgörenhet istället för generell välfärd, som nyliberalister förespråkar, skulle innebära den välbärgades förtryck av den utblottade. För inte skulle väl välbärgade, som vill känna sig goda, låta de utblottade ha sin frihet och acceptera en mindre kravlista än den Göran Palm framställer i följande stycke som jag tagit ur hans bok En orättvis betraktelse.

”En tiggare bör vara ödmjuk, det är det första vi begär. Han får inte vara aggressiv, han får inte håna eller hota. Att ge honom en skärv av rädsla för represalier är inte i sin ordning; då infekteras givarens humanistiska sinnelag. En tiggare bör vara sympatisk i sin förnedring, mänskligt tilltalande i sin nöd, så att man redan av hans uppsyn lockas till givmild medömkan. Sorg, inte vrede bör prägla de anletsdrag han har i behåll. Det är obehagligt om han förefaller helt apatisk, men hellre det än att han uppträder högljutt och pockande. Ett elegiskt leende är också önskvärt; inte minst därför är barn ofta framgångsrika som tiggare. I vissa fall kan en tiggare få demonstrera sitt lidandes art, dock inte så oblygt att betraktaren blir illamående.”

Samma underdånighet förväntar sig välgörenhetsorganisationer. De vill inte att deras biståndstagare ska kräva sin rätt. I så fall hade välgörenhetsorganisationer inte sysslat med bistånd i första hand utan med politik. Men att tro att drottning Silvia skulle börja ställa krav på en annan världsordning – där barn och deras föräldrar inte förtrycks och exploateras av västerländska storföretag – är absolut att hoppas på för mycket. Hon vill endast spela sin glansfulla hycklande roll som God.

Andra bloggar om: Empati, Etik, Göran Palm, Kapitalism, Nyliberalism, Pengar, Politik, Solidaritet, Välgörenhet